Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches inflytande. Under 1900-talets första årtionenden var hans inflytande omfattande, framför allt i det tyska språkområdet, och i dess nordiska närområde, i synnerhet den antimodernistiska högern. Efterkrigstiden var kanske något av en nedgångsperiod för detta inflytande, men de senaste 40-50 åren har det återkommit massivt genom hans inflytande på tänkare som Derrida och Foucault, med flera, dvs. huvudsakligen franska tänkare som brukar beskrivas som postmodernister. Ibland är inflytandet direkt och ibland är det mer indirekt, via t.ex. Heidegger. Det är inte minst Bortom gott och ont, som vi ser inspirationen från, i form av viljan att dekonstruera allt från etik till den moderna världsbilden.
Tragedins födelse är Nietzsches första publicerade filosofiska verk, utgiven när han var 28 år och professor i filologi i Basel. Ytligt sätt är den, som namnet antyder, ett försök att spåra tragedins ursprung som konstform i det preklassiska Grekland. Framförallt handlar det dock om konstens natur, och ytterst om kulturens och civilisationens natur. Mest känd är den sannolikt för introduktionen av dikotomin mellan apolinsk och dionysisk konst. Både Apollon och Dionysos var konstens gud. Båda dyrkades dessutom i Delfi, där Apolons orakel också kunde konsulteras. De första tragedierna lär ha spelats upp som en del av Dionysos kultfest i Aten. Den apolinska konsten står hos Nietzsche för ett drömlikt skönhetsidéal, som på många sätt motsvarar ett på hans tid etablerat sätt att se på den grekiska antiken. Den apolinska konsten präglas av skönhet och harmoni. Den bringar ro och stillhet i anden. Den dionysiska konsten är istället gränsöverskridande och överskrider inte minst jagets gränser. Därmed skapar han en bild av den konstnärliga kreativitetens förutsättningar som ett slags spänningsfält mellan två poler.
I synnerhet beskrivningen av den apolinska konsten verkar vara inspirerad av Schopenhauers buddhistiskt influerade beskrivning av konstens funktion - det sköna som en väg bort ifrån jagets och viljans begränsande dominans. Nietzsche vänder Schopenhauers synsätt till vad som vid första påseende ser ut som dess motsats. Här är det den dionysiska konsten som pekar bort ifrån jaget, och den apolinska som bevarar det. Genom att peka på den dionysiska konsten betonar han viljan och den extatiska kraften som vägen för att överskrida det egna jagets begränsningar. Det är på den vägen som hans egen filosofi senare skulle utvecklas, närmast som en motsats till Schopenhauers filosofi. I Tragedins födelse liknar Nietzsche Schopenhauer vid en riddare som utan hopp och med döden vid sin sida obevekligt rider vidare i världens vildmark i sitt sökande efter sanningen. I kontrast till detta ställer han upp den dionysiska konsten:"Men hur förändras inte plötsligt denna vår trötta kulturs dystert skildrade vildmark när den berörs av det dionysiska undret! En stormvind tar tag i allt utlevat, murket, brutet, förkrympt, sveper det i en röd dammvirvel och lyfter det som en gam i höjden. Förvirrade letar våra blickar efter den försvunna: ty vad de ser har stigit i det gyllene ljuset som ur en fallucka, så fyllig och grön, så frodigt levande, så längtansfullt omätlig. Tragedin finns mitt i detta överflöd av liv, lidande och lust, i upphöjd hänförelse, lyssnande till en fjärran svårmodig sång - som berättar om varats mödrar, vilkas namn lyder: villfarelse, vilja, smärta. ... bekransa er med murgröna, ta tyrsosstaven i handen och förundras inte om tiger och panter smeksamt lägger sig vid edra knän."
Mot såväl den apolinska som den dionysiska hållningen sätter Nietzsche upp Sokrates och den sokratiska hållningen som ett analyserande och intellektualiserande sätt att förhålla sig till världen. Om tragedins födelse enligt Nietzsche stod att finna i föreningen av det apolinska och det dionysiska, så var det den sokratiska hållningen som i form av Euripides tragedier innebar slutet för dess storhetstid.
Redan här ser man de sidor av Nietzsche som pekar mot en syn på konst och filosofi som en motvikt mot modernitetens mekaniska och inskränkande sidor. Det handlar om ett ja-sägande till livet och världen som den kanadensiske filosofen Charles Taylor menar att många av dagens mer dekonstruktivistiska Nietzschetolkningar saknar. För Taylor är Nietzsche en del av ursprunget till vad han beskriver som modernitetens expressivistiska sida, uppfattningen om självrealiseringen - att vara sann mot sig själv - som det autentiska livets mål. Detta är naturligtvis en idé som har föregångare före moderniteten, men det är först i och med romantiken som den slår igenom som centralt och individuellt baserat värde.
Samtidigt som Nietzsche problematiserar moderniteten visar han mot en vision av en pånyttfödd tragisk hållning som tysk kultur skulle låta sig inspireras av grekernas tragiska tidsålder. Senare skulle han bli mycket mer negativ till sin samtids Tyskland, men Tragedins födelse innehåller verkligen en del som skulle komma att inspirera tysk nationalism i mycket farliga riktningar; en kombination av prioriteringen av det estetiska framför både det etiska och det analytiska. Samtidigt är det tydligt att det som Nietzsche tänkte sig när han skrev om den sokratiska kulturens död och den tragiska människans återfödelse skilde sig väsentligt från de nazister och andra som senare försökte göra anspråk på honom som sin föregångare. Vad han föreställer sig är ett slags andlig pånyttfödelse och han tar tydligt avsånd ifrån modernitetens förvärdsligande sida. Vad han hoppades på var en återfödelse av den kraft som stod bakom den grekiska konsten, inte de som låg bakom der romerska imperiet, vad han beskrev som att ge efter för de "politiska drifterna". Ändå är Tragedins födelse viktig att läsa som en del av bakgrunden till mellankrigstidens kulturklimat, men kanske ännu mer till hela 1900-talets. På många sätt innehåller den embryot till en stor del av 1900-talets modernitetskritik, med dess avvisande av såväl rationalism som individualism. Detta tycks kort sagt vara en av de böcker som man måste läsa om man vill förstå 1900-talets kultur, och dess inflytande är knappast över ännu.
Kommentarer