Fortsätt till huvudinnehåll

Husby

De senaste veckorna har jag, liksom många andra, funderat mycket kring de upplopp som på olika sätt skakade Stockholm i maj. Dagen efter de första brinnande bilarna i Husby var jag i Sundsvall och höll en föreläsning om den samtida utvecklingen i det civila samhället. Åtskilliga av frågorna - särskilt i pausen - handlade om Husby och hur man ska förstå detta som en del av dagens svenska utveckling. En av de mest omedelbara impulserna när man i media och i andra sammanhang har försökt förstå det som händer har varit att jämföra med upplopp i andra städers förorter, som i London, Paris och Los Angeles. Därmed kan man också tillgripa liknande förklaringar; frustration, utanförskap, samhällets balkanisering, på socialt kapital, nätverk och förtroende för samhället, behovet av högre ställda krav. SD krävde utegångsförbund. Också illustrationerna i media följde givna scheman; bilder på brinnande bilar, intervjuer med människor på gatan osv. Det gick t.o.m. så långt att tidningar betalade ungdomar för bilder på antända bilar.

Per Wirtén jämför Stockholm med Nairobi: "Hur erövrar man sin stad och gör den gemensam? Kravallerna i Husby ställde frågan i Storstockholm. I Nairobi möter jag människor som undrar samma sak. På ett seminarium berättar en kvinna från slummen i detalj hur polisen stänger ute unga fattiga från välståndets stadsdelar. De mer privilegierade i samma panel förstår inte vad hon säger. Lever de i samma stad? Sprickorna påminner om Stockholms." 

Samtidigt är det som framförallt slår mig när jag nu tänker på händelserna i Stockholm inte de brinnande bilarna utan hur begränsade de var. I London arresterades över 3000 personer efter kravallerna 2011. I Stockholm är motsvarande siffra fortfarande mindre än 20. Till och med i rubrikerna beskrevs vandalerna som "hundratals", inte tusentals. Redan någon natt senare var grupper av boende i flera områden ute och patrullerade för att förhindra ytterligare skadegörelse, och för att det skulle finnas vuxna ute på kvällen. Mobiliseringen gick fort. När jag var i Skärholmen och handlade helgen efter syntes över huvud taget ingen skadegörelse. Allt såg ut som vanligt. En bekant som var ute på en av nattvandringarna i en annan förort kommenterade att de enda tecken på brand hon såg var att människor var ute och grillade. Det verkar kort sagt som att Stockholmsförorternas innevånare redan har gjort sina områden till sina. Som både jag och andra civilsamhällesforskare ofta har hävdat finns också ett levande föreningsliv i förorterna (se t.ex. Lisa Kings avhandling).

Arbetslöshet och fördomar stänger i viss utsträckning människor utanför det svenska samhället, och detta är problem som måste lösas. Att bränna bilar och kasta sten på brandkåren är naturligtvis kriminalitet och ska behandlas som sådan. Det är dock inte så att förorterna som sådana tycks sakna gemenskapskänsla eller en vilja att ta ansvar. Det finns avstånd, frustration och misstro, men det finns också all anledning att analysera detta i sitt svenska sammanhang, inklusive allt från socialförsäkringssystem och föreningstradition till särskilda problem för småföretagare, inte bara anta att problemet är det samma som annorstädes.  Stockholm är varken Nairobi eller London.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…