Fortsätt till huvudinnehåll

Centerkrisen och folkrörelsen

Följer med intresse den ideologiska krisen i Centerpartiet, ett parti som en gång var en folkrörelse med över 20 procent av väljarkåren bakom sig. Idag oroar man sig för att förlora sina platser i riksdagen. Att vara en folkrörelse innebär emellertid mer än att ha en bred väljarbas. Enligt Annie Lööfs kritiker har man frångått folkrörelseformen genom att presentera ett idéprogram utan att först förankra det. Enligt andra straffas Centerpartiet och Centerledningen för att de för en idédebatt i offentligheten. I en tid då de flesta politiska partier satsar på pragmatism med ögonen på marginalväljarna kräver det onekligen ett visst mod att istället diskutera idéer och vart man vill föra samhället (sedan är det naturligtvis också medlemmarnas och väljarnas rätt att säga vad de tycker om dessa idéer, kanske är det så att de traditionella Centerväljarna inte gillar det tilltänkta nya budskapet, medan de ideologiska libertarianerna inte litar på att Centern, eller Annie Lööf, kommer att hålla fast vid idéerna när det blåser kallt).

Ser man till hur folkrörelsepartierna har vuxit fram historiskt sett finns det emellertid ingen motsättning mellan folkrörelse och ideologi eller ideologisk debatt, snarare tvärtom. Folkrörelsepartierna förmådde rymma och rida ut åtskilliga ideologiska stridigheter. Folkrörelsepartiet som form handlar/handlade inte så mycket om enhetliga åsikter, eller ens om pragmatism i dagens mening, utan om ett sammanhang att diskutera i och en beslutsprocess för att avgöra var man slutligen skulle landa. Historiskt sett har nya ideologiska strömningar ofta lanserats i tidskrifter och organisationer mer eller mindre knutna till partierna, och ledande politiker har ofta varit ideologiskt drivna, ofta med lite olika inriktning. Centerns företrädare Bondeförbundet hade en lång tradition av decentralism och motstånd mot regleringar. Att som Hanna Wagenius försöka övertyga en samhällsgrupp om en idériktning torde ligga betydligt mer i linje med hur folkrörelsepartier brukade agera än att undvika idéer för att locka marginalväljare.

Idag förs den ideologiska debatten ofta i andra fora; på nätet, i tankesmedjor, etc. Partierna tycks drivas alltmer professionellt och specialisera sig på praktisk politik. I ett samhälle där politiken har relativt mycket makt och där den demokratiska processen tidigare har förankrats delvis via folkrörelserna innebär detta nya utmaningar. Vill partierna vara framåtblickande rörelser måste de hitta nya sätt att knyta an till både gräsrötter och idédiskussion, för att inte tala om idéer diskuterade av gräsrötter i en tid nya möjligheter öppnar sig för ickepolitiker att agera politiskt utan partier. Att försöka staka ut den ideologiska riktningen bakom lyckta dörrar är då knappast ett gott alternativ. Centerpartiet tycks just nu inte särskilt framgångsrika i att samtidigt föra en öppen diskussion och vinna brett stöd, medan t.ex. socialdemokraternas interna motsättningar kring vinst i välfärden verkar kunna hanteras mer framgångsrikt. Samtidigt är det påtagligt att journalistiska kommentatorer ofta är en av de grupper som har svårast att se politiken som någonting mer än en jakt på nästa väljarundersökning, samtidigt som man gärna är nostalgisk över de gamla folkrörelserna.

(Bild: Den av enbart bondeförbundare bestående regeringen Persson-Bramstorp i sammanträde med Gustav V).

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…