En stor del av Hannah Arendts analys av totalitarianismen som en särskild form av styre fokuserar på motsättningen mellan terror och individualitet. Den totalitära staten eller rörelsen kännetäcknas av en strävan att krossa allt som kan kallas individualitet, privatliv eller civilt samhälle. I ett samhälle som karaktäriseras av terror är individen alltid isolerad; staten strävar efter ständig närvaro, fullständig övervakning, inte därför att den behöver full information om allt och alla, utan därför att människor som alltid upplever sig iakttagna sällan eller aldrig kan agera tillsammans. Det innebär att människan alltid är isolerad, men aldrig ensam, i ordets positiva mening.
Arendt är ingen liberal, utan snarare en republikan i klassisk mening, med en stark dragning åt vänster. Hennes människosyn bygger vidare på Aristoteles föreställning om människan som politisk varelse, men grundar sig också i ett fokus på människan som kreativ, skapande varelse, och inte minst på varje människas unicitet. Dessa utgångspunkter innebär att det totalitära systemet ytterst står i motsatt till det sant mänskliga, till möjligheten att leva ett värdigt liv.
If totalitarianism takes its own claim seriously, it must come to the point where it has "to finish once and for all with the neutrality of chess," that is, with the autonomous existence of any activity whatsoever. The lovers of "chess for the sake of chess," aptly compared by their liquidator with the lovers of "art for art's sake," are not yet absolutely atomized elements in a mass society whose completely heterogeneous uniformity is one of the primary conditions for totalitarianism. From the point of view of totalitarian rulers, a society devoted to chess for the sake of chess is only in degree different and less dangerous than a class of farmers for the sake of farming. Himmler quite aptly defined the SS member as the new type of man who under no circumstances will ever do "a thing for its own sake." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism)
Man ska inte ta Himlercitatet att SS-mannen är "the new type of man who under no circumstances will ever do 'a thing for its own sake.'" som att Arendt skulle uppfatta den totalitära staten som rationell. Tvärtom påminner hennes synsätt om Orwells. Terrorstaten är för henne inte i första hand dogmatisk, i alla fall inte stabilt dogmatisk. Ideologin i den totalitära staten är närmast incidental, och alltid föränderlig. Att Marxism-Leninismen är ett så pass omfattande system blir för Arendt en nackdel för utvecklingen av totalitarianism i Sovjet, något som ändå blev möjligt eftersom ideologins tolkningar ständigt kunde förändras. Ingenting i en totalitär stat kan tillåtas vara stabilt. Stabilitet skapar säkerhet. Det är också därför som merparten av revolutionens övertygade teoretiska kommunister rensades bort under Stalintiden. Den totalitära staten uppskattar fanatiker, men bara så länge som den totalitära rörelsen är objektet för fanatismen. Fanatiker som istället fokuserar på sin egen tolkning av ideologin blir lätt en del av opositionen.
Jämförelsen av Sovjet och Tredje Riket leder också fram till slutsatsen att totalitarianism ser ut på ett likartat sätt oavsett ursprung. I Tyskland byggdes nazistpartiet först upp som rörelse, för att sedan ta över en stat vars politiska system redan hade förlorat legitimitet både i medborgarnas i och statstjänstemännens och militärens ögon. I Sovjet tog bolsjevikerna först över staten för att sedan bygga upp rörelsen uppifrån under pågående inbördeskrig. I båda fallen hade vägen beretts av ett krig som slagit sönder tidigare institutioner. Rysslands institutioner var också tidigare svaga (jfr tidigare inlägg), och försvagades ytterligare genom inbördeskriget. Det tänkande som enligt Arendt präglar den totalitära staten kommer emellertid inte ur rörelsen utan ur säkerhetsorganisationen. Det är alltså ingen slump att det var Stalin som byggde det totalitära Sovjet, inte Trotsky. Stalin var en produkt av övervaknings- och registreringsapparaten inom det kommunistiska partiet. I Tyskland drevs utvecklingen på av SS och Gestapo (som tidigt uppgick i SS). Andra delar av det ursprungliga ledarskiktet rensades i båda fallen ut.
Kärnan i den totalitära staten är för Arendt inte idoelogin, eller ens staten, utan den totalitära rörelsen. Uttalanden - vare sig de är ideologiska, politiska eller vetenskapliga - blir politiska redskap snarare än försök att beskriva världen. Påståendet att marknadsekonomi är ett mindre utvecklat system än planekonomi handlade i sovjetiska partidokument inte om att beskriva marknadsekonomin, utan om en ambition att krossa den. Detta hänger också samman med Arendts egen uppfattning om att det totalitära systemet inte alls är begränsat till ett land eller en stat. Erkännandet av statsgränser är ett redskap inte ett mål, även när nationalismen - som i Tredje Riket - var officiell; målsättningen var alltid världshäravälde. På samma sätt var Stalins uttalanden om "socialism i ett land" helt enkelt ett redskap för att kunna kontrollera den kommunistiska rörelsen, såväl i Sovjet som i andra länder.
Det är kanske för att boken i huvudsak är skriven kring 1950 som totalitarianismen här framstår som en närmast ödesbestämd förstörelse. Samtidigt är det tydligt att Arendt såg motmedlet just i kraften i människans individualitet och i det öppna samhället. Det tillägg i 1958 års utgåva som hade skrivits efter upproret i Ungern andas betydligt större hoppfullhet. Det ändrar dock inte att boken som helhet säger mer om hur totalitära rörelser växer fram än om hur rörelsen kan stoppas eller systemet störtas.
Kommentarer