Finland framstår fortfarande som på en gång likt och olikt Sverige. Skillnaderna är en fråga om nyanser. Rent fysiskt är det kallare och mörkare (vi har precis köpt en väckarklocka som lyser upp rummet på morgonen; nödvändigt när solen redan nu går upp framåt niotiden), men knappast mentalt. Liksom i Sverige handlar ett par av de stora politiska diskussionerna om landets ekonomiska problem och om skolans nedskrivna resultat i PISA-utvärderingen. Samtidigt tycks både kreditvärderingen och skolresultaten ligga bättre till än i Sverige, särskilt skolresultaten. I nyhetsrapporteringen kan man då och då läsa om Sverige och svensk politik, men minst lika mycket om grannen i öster. Som universitetsanställd är jag inte längre statligt anställd; universiteten är sedan några år tillbaka egna juridiska personer (något som nyligen diskuterades i Sverige men utan att jag såg några referenser till Finland). Som anställda får vi dock fortfarande välja rektor och universitetsstyrelse, en rätt som i Sverige avskaffades redan på nittiotalet. I Hufvudstadsbladet är Horace Engdahl fortfarande ett känt ansikte, liksom Herman Lindqvist. Också försvarfrågan debatteras, men i Finland ser man fortfarande gott om värnpliktiga på stan och i järnvägens biljettautomater är "beväring" ett av alternativen när man väljer svenska som språk. Det finns de som varnar för att Sverige inte längre borde förlita sig på Finland som bufferstat mot Ryssland, men också de som vill utvidga mönstringsplikten till att inte enbart omfatta männen. Språkfrågan är ständigt relevant och det stora populistiska partiet har som uttalat mål att minska svenskundervisningen i skolan. Uppslutningen kring tvåspråkigheten är dock fortfarande bred. Så likt men ändå så olikt. Det mest anmärkningsvärda är kanske hur lite man hör om Finland när man är i Sverige.
Kommentarer