Fortsätt till huvudinnehåll

Själsvtändighetsdagen 2013

För något år sedan skrev jag i Tidningen Kulturen om mina intryck av finskt nationaldagsfirande i Helsingfors i en essä om finsk och svensk (och Finlandssvensk) minnespolitk. Nu sitter jag i lägenheten i Jyväskylä, staden där den första helt finskspråkiga lärarutbildningen startade för runt 150 år sedan. Det är Finlands självständighetsdag 2013. 
Finland framstår fortfarande som på en gång likt och olikt Sverige. Skillnaderna är en fråga om nyanser. Rent fysiskt är det kallare och mörkare (vi har precis köpt en väckarklocka som lyser upp rummet på morgonen; nödvändigt när solen redan nu går upp framåt niotiden), men knappast mentalt. Liksom i Sverige handlar ett par av de stora politiska diskussionerna om landets ekonomiska problem och om skolans nedskrivna resultat i PISA-utvärderingen. Samtidigt tycks både kreditvärderingen och skolresultaten ligga bättre till än i Sverige, särskilt skolresultaten. I nyhetsrapporteringen kan man då och då läsa om Sverige och svensk politik, men minst lika mycket om grannen i öster. Som universitetsanställd är jag inte längre statligt anställd; universiteten är sedan några år tillbaka egna juridiska personer (något som nyligen diskuterades i Sverige men utan att jag såg några referenser till Finland). Som anställda får vi dock fortfarande välja rektor och universitetsstyrelse, en rätt som i Sverige avskaffades redan på nittiotalet. I Hufvudstadsbladet är Horace Engdahl fortfarande ett känt ansikte, liksom Herman Lindqvist. Också försvarfrågan debatteras, men i Finland ser man fortfarande gott om värnpliktiga på stan och i järnvägens biljettautomater är "beväring" ett av alternativen när man väljer svenska som språk. Det finns de som varnar för att Sverige inte längre borde förlita sig på Finland som bufferstat mot Ryssland, men också de som vill utvidga mönstringsplikten till att inte enbart omfatta männen. Språkfrågan är ständigt relevant och det stora populistiska partiet har som uttalat mål att minska svenskundervisningen i skolan. Uppslutningen kring tvåspråkigheten är dock fortfarande bred. Så likt men ändå så olikt. Det mest anmärkningsvärda är kanske hur lite man hör om Finland när man är i Sverige.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…