Läste just klart Göran Perssons memoarer: Min väg, mina val, en passande
egensinnig titel på en bok som jag skulle rekommendera till alla som är
intresserade av svensk politik de senaste 20 åren. Göran Persson har aldrig
varit någon av mina favoritpolitiker. Ändå måste man erkänna att han har varit
den antagligen mest inflytelserika personen i svensk politik sedan början av
nittiotalet. Hans första större rikspolitiska avtryck var grundskolans
kommunalisering som han genomförde som skolminister precis före regeringen
Bildts tillträde. Som en hastig bieffekt av Skolöverstyrelsens nedläggning
upprättade han också Folkbildningsrådet, en korporativ struktur som jag själv
har studerat och för närvarande arbetar med att genomföra en utvärdering åt.
Under nittiotalet var han en av de viktigaste aktörerna i att ta Sverige ur
finanskrisen och restaurera statens ekonomi, först som finansminister och sedan
som statsminister (även om arbetet redan hade påbörjats under regeringen Bildt).
Det var också under Perssons regering som högskolesystemet byggdes ut till sin
nuvarande storlek och bantningen av försvaret påbörjades. Persson gör själv
också anspråk på att ha lagt grunden för Sveriges fokus på miljövänlig tillväxt
och på att ha varit en drivande kraft i EU:s östutvidgning. Oavsett hur det
förhåller sig med det så genomfördes under hans tid vid makten åtskilliga reformer
och besparingar i välfärdsstaten som fortfarande är kontroversiella.
Det första politiska beslut han nämner i sina memorarer är
emellertid ett som han var emot; kyrkans skiljande från staten, som drevs
igenom av Marita Ulvskog och Ingvar Carlsson bara några månader inan den senare
avgick som partiledare: ”Svenska kyrkan var en av få nationella symboler i vårt
land som erbjöd en daglig närvaro och hade en vardaglig innebörd. En sådan
samlande kraft behövs i en globaliserad tid.”
Även om han är notorisk för att överskatta sin egen
betydelse är det ändå tydligt för den som har följt svensk politik att Persson
personligen hade en enorm maktposition som knappast har haft någon motsvarighet
i Sverige under de senaste decenierna. I svenska regeringar fattas alla beslut
– åtministone rent formellt – kollektivt, men statsministern utser ensam de
övriga ministrarna. I en koalitionsregering är det i praktiken så att
ministrarna tillsätts efter en förhandling mellan partiledarna. Göran Perssons
10 år långa regering, 1996-2006, var emellertid hela tiden en enpartiregering,
och han var känd för att överraska med sina ministertillsättningar. I sina
memorarer berättar han om hur han suttit och funderat över en namnlista i sin
anteckningsbok, för att sedan fatta beslutet själv, helt utan att konsultera
andra. Han är också påtagligt stolt över överraskande och framgångsrika
utnämningar som t.ex. utnämningen av Bodström till justitieminister.
I de flesta svenska regeringar uppvägs statsministerns makt
också av andra ministrar, inte minst av finansministern. Göran Persson var
själv en sådan stark finansminister under Ingvar Carlsson, ungefär som Feldt
hade varit under Palme och Carlsson, och som Perssons stora politiske förebild
Gunnar Sträng hade varit under tidigare socialdemokratiska regeringar, och för
den delen som Anders Borg är idag. Själv tycks Persson emellertid ha hållit den
ekonomiska politiken i strama tyglar, och när han väl kom i konflikt med en av
sina finansministrar så var det denne som fick avgå. Svårigheterna för andra
s-politiker att bygga upp en självständig maktbas under Perssonåren framgår
inte minst av hur svårt det blev att hitta en efterträdare. Det skulle – som vi
vet – ta år att hitta en partiledare som förmådde ta upp rollen som
oppositionsledare, och man var tvungen att söka långt utanför Perssons krets.
Jämför man med tidigare socialdemokratiska maktväxlingar blir detta extra
tydligt. Även ledare som från början framstått som överraskande val – som
Erlander – har förmått ta ledningen när de väl har varit tillsatta, kanske inte
minst därför att de har haft en samling andra starka personligheter, i
allmänhet ministrar, omkring sig. De har lett en grupp med rutinerade politiker
med egen bas både i regeringen och i partiet, medan Persson, inte minst i sin
egen framställning, framstår som påtagligt ensam.
Kan det verkligen vara så att Sveriges statsminister efter
valet 1998 ensam vandrade kring på den enorma Norra Kyrkogården i Stockholm och
gjorde upp planen för de kommande årens politik i sitt eget huvud, för att
först efter att ha gjort upp sin strategi få igenom den i förhandlingarna med
samarbetspartierna? Det är hur som helst så som han själv tycks uppfatta
skeendet, och så som han framställer det. Det är svårt att tänka sig Fredrik
Reinfeldt göra någonting liknande, möjligen Perssons generationskamrat och ständige
antagonist Carl Bildt (även om han knappast skulle ha gjort det på Norra
Kyrkogården) men även detta är svårt att föreställa sig. Kanske är personer med
denna typ av ledande ställning alltid ensamma. Ironiskt nog beskriver Persson
Reinfeldt som en sluten person som sällan visar sina känslor. Ändå är det
någonting speciellt med Perssons kombination av temprament och
maktkoncentration. Om Reinfeldt berättas hur han gjorde upp planen för Nya
Moderaterna tillsammans med en liten skara medarbetare. Perssons berättelse
handlar om hur han sitter ensam med sin anteckningsbok och funderar.
På ett plan framstår Persson som något av en anakronism. En
persson som växte upp i 50-talets Sverige och som formades av folkrörelserna
under deras institutionaliseringsfas, på många sätt typisk för ett Sverige
präglat av konsensus och ett nära förhållande mellan stat och folkrörelser.
Hans första arbete var som studiesekreterare på ABF. Som så många andra svenska
politiker byggde han upp grunden för sin politiska position i ungdomsförbundet:
”De värderingar, nätverk och och lojaliteter som jag utvecklade under åren när
SSU gav mig chansen att bli klubbordförande, förbundsstyrelseledamot och
kongressordförande i ungdomsförbundet har jag burit med mig och hållit fast vid
i mitt fortsatta arbete och liv.” Statsvetarna kallar hans typ av statsministerskap
”presidentiellt”, men på många sätt framstår det lätt som att Persson styrde
Sverige mer som en klassisk ”stark man” i en svensk kommun. Persson menar själv
att politik är det samma överallt, oavsett om det är i Katrineholm eller
Bryssel: ”Politiken är lika svår och lika stimulerande var man än ägnar sig år
den. I grunden handlar allt politiskt arbete om att samla en majoritet för de
egna idéerna. Går inte det, är uppgiften istället att åstadkomma en kompromiss
som ligger så nära det egna programmet som möjligt.” För honom handlar det mindre om att välja väg
och mer om att få igenom den i förhandlingar, och de grundläggande färdigheter
som krävs av en god förhandlare är de samma i lokalpolitiken och i den
internationella politiken. Själva vägvalet tycks dock ha varit någonting som
han föredrog att göra i ensamhet.
Hans presidentiella statsministerskap har dock rimligen
också något att göra med att han kunde bilda regering som en (den sista?) i den
långa raden av socialdemokratiska enpartiregeringar samtidigt som arbetarrörelsen
vid denna tid hade blivit en kraftigt institutionaliserad verksamhet fylld med
karriärpolitiker och tjänstemän. Detta var ett ledarskap vars bas var i
regeringen, inte bara i postitionen som partiledare. Det är emellertid till posten
som partiledare som hans efterträdare har varit hänvisade; men också för de
tidiga socialdemokratiska ledarna var det partiorganisationen som var den
avgörande maktbasen, medan de stod betydligt mer främmande för den
ämbetsmannastat som de ledde. Perssons socialdemokrati var ett modernt
kampanjparti lett av karriärpoltiker och politiska tjänstemän, i en demokrati
där väljarorienterade kampanjer redan blivit viktigare än partiorganisationen
och medlemmarna, men såväl Perssons som hans medarbetares bas var i
regeringskansliet.
Göran Persson kan sägas ha varit något av en bro mellan den
gamla socialdemokratin och dagens parti. I så fall får man också konstatera att
han inte nådde hela vägen fram. Det parti som han lämnade efter sig var allt
annat än starkt. Som statsminister är hans resultat betydligt mer synbara.
Stora delar av hans arv är idag djupt kontroversiellt, men det understryker
också att hans politik fortfarande präglar Sverige.
Kommentarer