Fortsätt till huvudinnehåll

Packbestyr och totalitarianism

En intressant aspekt av flytten till Finland har varit att tvingas fundera över vilka böcker som jag ska ta med mig snarare än magasinera. Ett svårt val, men det är alltid bra att fundera över vad man behöver och vad man kan lämna, åtminstone för en tid.

En bok som jag funderar på att läsa om den närmaste tiden är Hannah Arendts The Origin of Totalitarianism, och kanske i synnerhet tilläggen från slutet av 50-talet. Arendt är kanske mest känd för sin reflektion över Eichmanns ”banala  ondska”. Här analyserar hon den totalitära staten på samhällsnivå. I den antika filosofins mening tycks det enligt henne inte röra sig om någon stat i egentlig mening. Den totalitära staten saknar den stabilitet som man förknippar med statsbegreppet. Istället handlar det om ett tillstånd i ständig artificiell rörelse. Precis som i Orwells 1984 handlar det om en situation där ingen kan vara säker på sanningen för dagen. Ingen kan heller vara säker på vem som kommer att bli härskarens nästa måltavla. Den förutsägbarhet som ligger till grund för rättsstaten har upphävts och alla kan när som helst ställas inför rätta, eller helt enkelt försvinna. Rörligheten förutsätter enligt Arendt en mycket stor kritisk massa i fråga om folkmängd. Den totalitära staten är ett modernt fenomen. Huvudexemplen är Hitlers Tredje Rike och Stalins Sovjet, men också Kina under Maos kulturrevolution skulle kanske kunna passa in. Mussolinis Italien var däremot för litet, ineffektivt och korrupt, mer av en klassisk auktoritär stat eller diktatur än av verklig totalitärianism. Det är kanske detta som är kärnan i Arendts budskap; den totalitära staten hör inte till det förflutna, tvärtom är det först i vår tid som redskapen finns för att skapa en statsapparat som samtidigt kan övervaka merparten av sina medborgare, sätta dem i ständig skräck och samtidigt hålla samman strukturen tillräckligt väl för att kunna upprätthålla rörelsen över tid istället för att bara falla sönder. Så mins jag i alla fall boken. Dags att läsa om den.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…