Som Ann-Cathrine Jungar beskriver honom passar Grillo och hans rörelse perfekt in i den här bilden. Intrycket förstärks av rörelsens organisation. Grillo tar avstånd från den representiva demokratins former: ”Partierna är döda. Jag vill inte bilda ett ’parti’, en ’apparat’, en förhandlingsstruktur”. Istället ligger fokus på massmöten och aktivitet på sociala forum. Att döma av de beskrivningar som jag har läst hittills verkar syftet dock inte vara att utveckla nya former för demokratiskt beslutsfattande och val av representanter och åsikter. Snarare handlar det om populismens centrala föreställning om att man kan göra det som behövs utan beslutsstrukturer eller ideologi, vilket i sin tur förutsätter att alla kan vara överens ändå. Tonvikten i Grillos rörelse ligger dels på lokala grupper som agerar och sprider budskapet, och på ledaren, som därmed blir den som alltid kommer att ha sista ordet. På många sätt påminner Grillos uppgång om hur Berlusconi en gång snabbt startade upp Forza Italia, en rörelse som även den baserade sig på ledarens karisma och på lokala grupper, som den gången hade sina rötter bland annat i suportergrupperna för Berlusconis fotbollslag. Berlusconi nådde sina suporters med hjälp av TV:n. Grillo använder internet. Tidigare i Italiens hisoria använde Mussolini tidningar och film på ett liknande sätt. Mediet blir viktigt för populisten eftersom han behöver en modell för att nå sina supporters utan mellanhänder.
En annan, men mer vänsterorienterad, populist var Hugo Chavez, Venezuelas nyligen avlidne president (jag kan rekommendera den här artikeln i The Economist). Också han bygde upp en rörelse kring sin egen person, med befrielsehjälten Bolivar som historisk förebild, och med fokus på social förändring i kamp mot lokala och globala eliter. Samtidigt hade han en förkärlek att styra med dekret och bröt ned stora delar av den representativa demokratins och rättsväsendets institutionella strukturer. Istället menade han sig bygga upp en ny demokrati beserad på lokala och direktdemokratiska grupper. Återigen kan man se ett mönster där de som stöder ledarens revolution kan organsiera sig och agera lokalt, och där ledaren föreställs stå i direkt förbindelse med folket, varför mellanleden blir mindre viktiga.
För mig framstår allt detta som ett recept för diktatur, inte för demokratisk förnyelse. Därmed inte sagt att det skulle vara svårt att förstå varför människor stöder populistiska rörelser. Jag utgår ifrån att det finns en hel del som är riktigt i Grillos kritik av det italienska etablisemanget. Det finns helt klart mycket att kritisera i italiensk politik, och det är inte direkt ogrundat att påstå att Italien har stora problem med korruption eller att ledande personer har gynnat sig själva på ett helt oförsvarbart sätt, samtidigt som landets ekonomi har lidit av allvarliga problem. Det är också helt klart att reformer behövs. Missnöjesröstarna har en hel del att vara missnöjda med.
Populisternas anspråk på att representera folket är möjligt därför att människor av olika skäl inte uppfattar sig representerade av de etablerade politikerna och politiska partierna. Skälen till detta kan vara många, och kan inkludera allt från populisternas egen propaganda till verkliga missförhållanden. Samtidigt finns det anledning till oro över att den europeiska politiken kan vara inne på en väg som öppnar för populistiska angrepp. Det finns en stor mängd forskning som pekar på att europeiska partier under flera decennier har utvecklats mot att bli alltmer av professionella valvinnarmaskiner. Inte minst i Sverige har vi sett hur partiernas medlemstal har dalat närmast lavinartat. Den interna representativa demokratin anses ofta ha skjutits i bakgrunden i många partier till förmån för analys av det rådande opinionsläget. Detta kan vara någonting att tänka på också för svenska politiska partier när de sätter samman sina listor inför nästa riksdagsval. Kommer människor att känna sig representerade av de personer och åsikter som partierna går till val på? Varför skulle de göra det? Min egen, kanske något naiva, föreställning är att det bästa sättet att skapa denna känsla av att vara representerad är att se till att medborgare och medlemmar verkligen är de som har makten i beslutsprocesserna. Det ligger i sakens natur att en demokrati inte kan fungera utan att vara organisatoriskt förankrad i folket. I byggandet av stabila demokratier sker detta genom att människor bygger upp institutionella och organisatoriska lösningar; inte i förtroendet för en enskild persons förmåga att utmana makten, utan i förmågan att bygga upp maktstrukturer som är demokratiska.
Kommentarer