"Sveriges historia är dess konungars" lär Erik Gustav Geijer ha sagt. Han skrev också Svenska folkets historia (1832). Redan här kan man ana två skilda sätt att definiera vad som menas med en nation, i det här fallet Sverige. Definieras den – som i titeln – av folket som etnisk eller politisk gemenskap, eller – som i citatet – av sin relation till kronan, dvs. till staten? Historia är inte bara ett ämne utan också en fråga om berättelser – historier – som ger mening åt tillvaron och legitimitet till den rådande ordningen (eller till något alternativ till denna). Den nationella historien bidrar till att definiera nationen, vilka som ingår i den, och därmed också vilka som har rätt att företräda och styra den. Liksom andra berättelser med sanningsanspråk har historien ett behov av materiella belägg. Berättelser förankras genom förekomsten av materiella ting som belägger dem vetenskapligt, men kanske framför allt symboliskt. Till dessa belägg hör det materiella kulturarv som staten, inte minst just därför, har tagit på sig att skydda genom kulturarvslagstiftningen och genom olika myndigheters arbete. Nationalstatens anspråk på att ensam företräda nationen har emellertid aldrig varit utan utmanare. Även andra aktörer har haft roller att spela i konstruktionen av såväl nationen som kulturarvet.
Det är om sådana relationer, processer och föreställningar som denna essä handlar. Min tanke är att diskutera vad en nation är, både som identitet och som medborgarkollektiv, hur den svenska kulturmiljövården har vuxit fram i förhållande till sådana syften och föreställningar, samt hur en demokratiskt ansvarsfull uppgift för den skulle kunna se ut i en stat som erkänner att dess medborgare inte utgör en homogen grupp, vare sig i fråga om kultur eller härkomst, eller ens i fråga om sin syn på statens historia. Det handlar, som jag ska försöka visa, mer om att ta sig fram på minerad mark än om att finna den enda eller sanna lösningen, men också om att därigenom kunna bidra på ett konstruktivt sätt till det demokratiska och vetenskapliga samtalet.
[... De kulturarvsbevarande m]yndigheterna [kan] fullgöra sin uppgift att bevara och tillgängliggöra de delar av kulturarvet som de ansvarar för på ett opartiskt sätt som möjliggör för allmänheten att dels möta fler och mer skilda berättelser, inklusive de som berättats i det förgångna, och dels att ha tillgång till källorna för att därmed kunna hålla en kritisk distans till de berättelser som möter dem i en allt mer pluralistisk värld, inte minst till de berättelser som de själva producerar med utgångspunkt i de källor som står dem till buds. Det innebär att man överlåter en stor del av själva berättandet till andra aktörer, till det civila samhället och till enskilda aktörer som akademiker och författare, men också till den historieproducerande allmänheten."
Boken finns att beställa här och kan laddas ned gratis här.
Kommentarer