Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturpolitiska program


De senaste veckorna har jag föreläst om nordisk och europeisk kulturpolitik. Ett av mina återkommande påståenden har varit att politiska fraser i hög grad kopieras från land till land (funderar fortfarande på om detta gäller i högre grad än tidigare i historien) men hur den praktiska politiken inte alltid framgår av fraserna. Så stöter jag på det här talet. Hade det inte framgått av källan hade jag nog inte gissat ursprunget. Det understryker i alla händelser att alla fraser inte alltid betyder lika mycket i en text, och att man måste känna till sammanhanget för att kunna förstå vilka som har tygnd och hur de kan tolkas.

Of course, the authorities must work closely with the public on shaping cultural policy. No matter how good the ideas, they cannot work unless they have people’s support. This process should involve not only cultural figures themselves but also NGOs, the business community, patrons of the arts, and of course academics, economists, culture studies specialists, historians and political analysts. We must not sink into conservatism and rest upon our rich heritage alone. We must keep moving forward, set new cultural standards and make use of new experience, including world experience.   
It is also important to make our culture policy objectives as clear as possible. Above all, they must be clear for our public, for our young people. We must create an environment in which it will be the norm, a way of life and vital demand for the young generation to have all-round education and be at home with classical and modern art, music and literature. Here, we need to work seriously on promoting and supporting fundamental art. It is the same as in science: fundamental research is costly and does not bring immediate returns, but without it scientific thinking and progress come to a stop.
Overall, I think the time is ripe to substantially rethink our culture policy and the state and municipal culture management system in general. Unfortunately, the practice of leaving culture to survive on the leftovers is very hard to eradicate. Culture is typically seen as just a ‘sub-branch’ of the social sector. It is perhaps very difficult to break this stereotype of treating culture as just entertainment, but we must do this. Our culture policy has to give culture the place it deserves (Vladimir Putin)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…