Fortsätt till huvudinnehåll

Serafers drömmar

Så har jag till sist läst ut Ola Wikanders fantasyroman Serafers drömmar. Det är en berättelse om svåra val och förändring. Världsbeskrivningen har någonting drömmande över sig. Kanske kommer sig detta av att Wikander blandar inslag och ord från olika tider och språk. Världen tycks vara något slags 1700-tal blandat med modern teknologi, astrologi, angeologi och alkemi. Också språket blandar in begrepp och citat från allt från grekiska och sanskrit till modern populärkultur, på ett sätt som jag börjar tro är typiskt wikanderskt. Samtidigt vet jag att detta är något som stör somliga, inblandningen av referenser till vår egen historia och blandningen av tekniknivåer bryter mot fantasyns konvention om att bygga en konsekvent värld. Wikander säger själv att han fokuserar på berättelsen snarare än på världen. Världen är uppbyggd för att ställa romanfingurerna inför olika situationer; det är inte romanfigurerna som är där för att visa upp världen. Detta är heller ingenting nytt i litteraturhistorien, snarare ett normaltillstånd, även om den drömmande effekt som blandandet ger här är mer ovanlig, och någonting som jag själv definitivt uppskattar.

Den drömvärld som Wikander bygger är heller ingen trevlig dröm. Kungariket präglas av paranoia och en allerstädes närvarande övervakningsapparat. Vi får ständigt upprepat för oss att hela mänsklighetens öde hänger på detta rikes överlevnad och seger, därför kan inga medel avvisas när det handlar om att göra det nödvändiga. Samtidigt finns också andra starka temata som framtidens förutsägande och svåruttydlighet (tätt sammanvävt med tron på den egna statens nödvändighet), eller tanken på en övermänniska i Nietzsches mening, en tanke som Wikander dock inte verkar hysa någon större sympati för. Vid sidan av idén om övervakningsstaten är den om mänsklighetens undergång nog den idé i samtiden som texten främst präglas av, här utvecklad och distansierad med hjälp av äldre varianter som astrologisk förutsägelse och den sista människan.

Finns det något som jag inte riktigt vet om jag gillar med boken så är det att det huvudpersonens tendens att lita på fel personer. Visserligen befinner han sig i en lojalitetspräglad miljö och det handlar om svårigheten i att omvärdera vänner och lojaliteter. Men det är ändå svårt att som läsare inte tycka att han borde genomskåda vissa personer tidigare än han gör. Åtminstone tycker jag inte hittills att det stämmer särskilt väl överens med hans övriga personlighet, men det hindrar inte att hans personliga utveckling fortfarande kommer att kunna vara intressant i nästa bok. Detta är nämligen just vad berättelsen i hög grad kretsar kring; personlig utveckling, eller snarare förändring. "Det är i mörkret som vi förändras", som en av romanpersonerna uttrycker det, men även om alla prövas och förändras som ett resultat av detta är det inte självklart att alla kommer ur sitt inre mörker som bättre människor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…