Fortsätt till huvudinnehåll

Serafers drömmar

Så har jag till sist läst ut Ola Wikanders fantasyroman Serafers drömmar. Det är en berättelse om svåra val och förändring. Världsbeskrivningen har någonting drömmande över sig. Kanske kommer sig detta av att Wikander blandar inslag och ord från olika tider och språk. Världen tycks vara något slags 1700-tal blandat med modern teknologi, astrologi, angeologi och alkemi. Också språket blandar in begrepp och citat från allt från grekiska och sanskrit till modern populärkultur, på ett sätt som jag börjar tro är typiskt wikanderskt. Samtidigt vet jag att detta är något som stör somliga, inblandningen av referenser till vår egen historia och blandningen av tekniknivåer bryter mot fantasyns konvention om att bygga en konsekvent värld. Wikander säger själv att han fokuserar på berättelsen snarare än på världen. Världen är uppbyggd för att ställa romanfingurerna inför olika situationer; det är inte romanfigurerna som är där för att visa upp världen. Detta är heller ingenting nytt i litteraturhistorien, snarare ett normaltillstånd, även om den drömmande effekt som blandandet ger här är mer ovanlig, och någonting som jag själv definitivt uppskattar.

Den drömvärld som Wikander bygger är heller ingen trevlig dröm. Kungariket präglas av paranoia och en allerstädes närvarande övervakningsapparat. Vi får ständigt upprepat för oss att hela mänsklighetens öde hänger på detta rikes överlevnad och seger, därför kan inga medel avvisas när det handlar om att göra det nödvändiga. Samtidigt finns också andra starka temata som framtidens förutsägande och svåruttydlighet (tätt sammanvävt med tron på den egna statens nödvändighet), eller tanken på en övermänniska i Nietzsches mening, en tanke som Wikander dock inte verkar hysa någon större sympati för. Vid sidan av idén om övervakningsstaten är den om mänsklighetens undergång nog den idé i samtiden som texten främst präglas av, här utvecklad och distansierad med hjälp av äldre varianter som astrologisk förutsägelse och den sista människan.

Finns det något som jag inte riktigt vet om jag gillar med boken så är det att det huvudpersonens tendens att lita på fel personer. Visserligen befinner han sig i en lojalitetspräglad miljö och det handlar om svårigheten i att omvärdera vänner och lojaliteter. Men det är ändå svårt att som läsare inte tycka att han borde genomskåda vissa personer tidigare än han gör. Åtminstone tycker jag inte hittills att det stämmer särskilt väl överens med hans övriga personlighet, men det hindrar inte att hans personliga utveckling fortfarande kommer att kunna vara intressant i nästa bok. Detta är nämligen just vad berättelsen i hög grad kretsar kring; personlig utveckling, eller snarare förändring. "Det är i mörkret som vi förändras", som en av romanpersonerna uttrycker det, men även om alla prövas och förändras som ett resultat av detta är det inte självklart att alla kommer ur sitt inre mörker som bättre människor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…