Fortsätt till huvudinnehåll

Origins of Totalitarianism (forts.)

En bok som på sistone har känts aktuell nog att läsa om är den tysk-judiska tänkaren Hannah Arendts  The Origins of Totalitarianism 

Det tycks tydligt att våra samtida västeuropeiska stater befinner sig mycket långt ifrån Artendts totalitarism. Inte ens Ryssland eller Kina framstår idag som fullödigt totalitära stater, snarare som auktoritära stater med totalitära inslag. Vad som däremot är skrämmande är att de redskap som finns tillgängliga för en auktoritär eller totalitär stat idag är så mycket mer vittfamnande än de som fanns tillgängliga under mitten av 1900-talet. Detta är skrämmande i synnerhet som teknologin är en förutsättning för totalitarismen; det handlar då både om övervakningsteknologi och om de fysiska kommunikationsmedel som krävs för att kunna slå till var som helst på kort tid. Också de stora folkomflyttningar som kännetecknar totalitära stater och som där blir ett reskap både för terrorn och för samhällets atomisering skedde i både Sovjets och Tysklands fall huvudsakligen med järnväg. Övervakningen underlättades av inspelningsutrustning, men i ännu högre grad av att människor började kommunicera över telefon. Vilka möjligheter öppnas av teknologier som internet, drönare och mobiltelefoni?

Vad innebär det för potentialen för totalitarism? Här är det viktigt att inte falla för en teknikdeterministisk historiesyn. För Arendt är det politikens primat som innehåller räddningen, huvudsakligen genom att peka på den politiskt aktiva människans möjligheter som en komplettering av hennes annars tämligen marxistiska grundsyn, en kompletterings om blir desto mer nödvändig eftersom hennes mest fullgångna exempel på totalitarism skedde i ett land där eliten samtidigt legitimerade sin ställning med hänvisning till marxistisk historisk nödvändighet. Arendts tilltro till det politiska engagemanget och mötet mellan människor har i sig blivit en viktig del i den västerländska vänsterns utveckling bort ifrån historiematerialismen.

Arendt tycker sig se en generell törst efter våld i mänskliga massor, en syn som tycks präglad av erfarenheterna från första halvan av 1900-talet. Denna inställning kan vi första påseende te sig påtagligt svartsynt, men det är också lätt för forskare och filosofer att bortse ifrån människans inneboende irrationella drivkrafter, något som sannolikt har skett betydligt oftare. Samtidigt som hennes bild av hur opinionen föredrar det öppna våldet framför politiskt kompromissande kan tyckas främmande känner man när man läser texten också ibland en obehaglig känsla av igenkännande.

Även om Origins of Totalitarianism på många sätt är en svartsynt bok kretsar den i hög grad kring kontrasten kring människovärde och totalitarism. Det är också föraktet för det mänskliga livet som för Arendt tycks framstå som kärnan i totalitarismens huvudsakliga ondska. Till den totalitära statens viktigaste konsekvenser hör att den slår sönder det civila samhället, men man ska inte glömma att skälet till detta är att det civila samhället också är en av de viktigaste krafterna för att förhindra och vända en totalitär utveckling; det är här vi finner de alternativa strukturerna och diskussionerna, och det är här som de mobiliseras. Den som först uppmärksammade det civila samhällets politiska betydelse i en demokrati var Alexis de Tocqueville (se tidigare artikel) och då handlar det främst om dess betydelse som oberoende kraft till den politiska makten. För Arendt är det civila samhället en sfär där människans individuella engagemang kan komma till politiskt uttryck. Frågan är hur det civila samhället och den oberoende diskussionen kan bevaras i ett samhälle där massövervakning både är möjlig och förekommer. Redan viljan att dra sig tillbaka från offentligheten med en i grunden politisk diskussion är en del av vägen mot totalitarism (liksom viljan att dra ut andras privatliv i samma offentlighet).

En viktig lärdom från Weimarrepublikens sammanbrott är också institutionernas betydelse, ett perspektiv som i viss mån saknas i Arendts framställning. Hitlers maktövertagande möjliggjordes inte minst av ett framgångsrikt manipulerande av konstitutionen där grundläggande maktbegränsande regler åsidosattes, ofta redan före Hitlers tillträde som rikskansler. Därigenom kunde Hitler också ta över den existerande statsapparaten och omvandla den till en totalitär stat inifrån, en tydlig kontrast mot Bolsjevikernas betydligt mera externa maktövertagande. De institutionella och juridiska strukturer som begränsar beslutsfattarnas makt är ett av de viktigaste skydden mot totalitära och auktoritära tendenser. Detta gör det så mycket mer oroande när juridiska begränsningar nu i många länder kringgås och omformuleras för att öka effektiviteten i bekämpningen av allehanda yttre och inre fiender. Det belyser också betydelsen av det individuella engagemang och den ansvarskänsla som Arendt lägger tonvikten på.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…