Under de senaste fyra åren har en stor del av min tid gått till forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer. Nu är vi klara. En del av resultaten presenteras i forskningsantologin Bildning och demokrati: Nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet (Erling Brjurström & Tobias Harding, Carlssons bokförlag). Erling Bjurström inleder med en lång historisk essäistisk skildring av hur olika uppfattningar om bildning, demokrati och meningsfullhet har påverkat våra uppfattningar om fritid och fritidssysselsättningar, i synnerhet när det handlar om ungdomspolitik, folkbkbildning och pedagogik. Henrik Nordvall utgår från en snävare demokratiuppfattning och bidrar med en studie av hur studier i ABF används av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet; en berättelse om bl.a. nätverkande, ideologisk skolning och alternativa utbildningsvägar. Carin Falkner har en bredare uppfattning om såväl kultur som bildning och har studerat lärande och självbild bland ungdomar i två olika fritidssammanhang, medan Bernt Gustavsson bidrar med en begreppsmässig och internationell utblick.Själv skriver jag om föreningslivet som en plats för demokratisk skolning. Jag börjar i en diskussion som fokuserar på de politiska partierna och andra klassiska folkrörelser men går sedan vidare och fokuserar på nya organisationer, i synnerhet när de tar sig på ytan etablerade organisationsformer. Återkommande exempel är bl.a. spelförbundet Sverok, studieförbundet Ibn Rushd, förbundet Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa samt Piratpartiet. Vilka färdigheter och värderingar lär sig och internaliserar de som är aktiva där?
"[...]Frågan om föreningslivets ställning som demokratiskola är på flera sätt viktig att diskutera idag. Världen förändras. Nya organisationsformer växer fram samtidigt som föreningsmedlemskapets ställning förändras även i många av de etablerade organisationerna. Någonting som har framkommit av den här undersökningen är att det inte bara pågår en global förändring. Civilsamhällets organisering i Sverige präglas också i hög grad av sin egen historia och av samröret med staten. Studieförbund och ungdomsorganisationer är former som i stor utsträckning definieras av de resurser som görs tillgängliga i gränslandet mellan organisationsliv och stat, och hur fördelningen av dessa resurser organiseras. Aktivitet i organisationerna tycks samtidigt möjliggöra ett lärande som innefattar såväl kompetens som värderingar förenade i vad som i aristotelisk anda kan beskriva som praktisk politisk kunskap. Bärande element i de aktivas demokratisyn tycks vara öppenheten för att alla inte bara ska få vara med i organisationen utan också kunna göra sin röst hörd i beslutsprocesserna. Utgångspunkterna för alla bör vara jämlika. När så inte är fallet innebär detta ett normativt krav på handling som åtminstone en del hörsammar och försöker tillgängliggöra Föreningssveriges modeller för dem som inte har tillgång till dem. Bilden av människan är positiv: alla är kreativa, det handlar bara om att ge människor utrymme och resurser.
En annan sida är relationen till staten. Det är statliga resurser som möjliggör mycket av detta arbete och som styr dess organisering mot föreningsformen, även om det ideella arbetet ofta är än mer omfattande än de offentliga resurser som tillförs. Att formell demokrati handlar om att fördela statliga resurser blir därmed också en del av den demokratisyn som förmedlas. Sverige utmärker sig också internationellt genom det nära förhållandet mellan staten och de traditionella folkrörelserna, liksom med andra etablerade organisationer. Studieförbundens ställning och omfattande resurser är internationellt unik. Om föreningsaktivitet ses som en lärandeprocess är det kanske i föreningslivets relation till staten som vi bör söka efter förklaringen till svenskarnas exceptionellt stora förtroende för denna, det vill säga i organisationsformerna och inte bara i frekvensen av sociala kontakter som sådana. Även om dagens Sverige rymmer flera nya rörelser och aktiviteter som är organiserade på nya mer informella sätt så är det också betecknande att en rörelse som Piratpartiet just här valde att organisera sig som ett politiskt part, en tanke som först senare spridit sig till andra länder, och som tydligt antyder att man visserligen är kritisk mot etablissemanget men samtidigt också tar för givet att det bästa sättet att påverka det är att slå de etablerade partierna i deras eget spel. Detta är en tanke som i mångt och mycket påminner om den som är dominerande i Sverok. Föreställningen om att det är möjligt, om än svårt, att påverka politiken via de etablerade formerna märks också i Ibn Rushd och Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR). Här syns en tydlig tonvikt på att etablera sig som en legitim organisation för att kunna påverka samhället som en etablerad organisation bland andra, inte att verka mot de etablerade formerna eller bryta med dem. I både Sveroks och Ibn Rushds fall kan man se tydliga paralleller till Webers bild av politikern som den som förenar ett brinnande engagemang med ett sinne för proportioner och ansvarskänsla. Mycket tyder på att detta är ett synsätt som företrädarna har tillgodogjort sig genom sin erfarenhet som aktiva i en ideell organisation med utbyggd representativ demokrati.[...]
Samtidigt tycks det också finnas en rörelse bort från de traditionella organisationsformerna, även om denna till viss del uppvägs av statens och de etablerade organisationernas strukturer. Här ställs inte bara kreativiteten utan också den individuella formella kompetensen alltmer i fokus. Föreningssverige blir alltmer professionaliserat, något som inte bara sker i form av att allt fler uppgifter i många organisationer sköts av anställda. Bilden av den förtroendevalde, vars ansvar riktas mot medlemmarna, ersätts alltmer av bilden av föreningsentreprenören som styrs av sin egen kreativitet, initiativkraft och friare definierade ansvarskänsla. Kurser och formella meriter blir allt viktigare även för förtroendevalda och individerna allt rörligare mellan organisationerna. I tangentens riktning anar man att organisationerna alltmer blir den formella organisationsformen för enskilda föreningsentreprenörers individuella, om än idealistiska, projekt; en form som inte självklart betraktas som den mest effektiva utan som för en del kan ersättas med informell organisering eller med företagsformens uttalade entreprenörskap.
Samtidigt blir de etablerade organisationerna alltmer byråkratiserade och det demokratiska deltagandet försvinner även där; deltagarna blir kunder snarare än aktiva i en demokratisk process. Inte minst de politiska partierna har de senaste decennierna genomgått en tydlig professionaliseringsprocess. Samtidigt är de fortfarande beroende av engagerade medlemmar som kan ta plats i valda församlingar och delta i arbetet, i synnerhet i valrörelserna. Om de iakttagelser som har gjorts i det här kapitlet är typiska för värderingar bland de som idag engagerar sig i svenska organisationer ställs emellertid nya krav också på de politiska partierna. Människor frågar sig inte längre bara vad de kan göra för sitt parti, utan snarare hur de kan bidra och göra sin röst hörd i samhället. Ett parti som inte erbjuder möjlighet till detta kommer att få svårigheter att behålla sina medlemmar, sympatisörer och väljare. De organisationer som behandlats i detta kapitel förmår engagera till betydande mängder ideellt arbete. Vare sig detta är kortsiktigt eller långsiktigt utgår det genomgående ifrån att de som deltar uppfattar sig som delaktiga i ett gemensamt projekt, och får utrymme i dess genomförande. Det som motiverar människor att ta förtroendeuppdrag är just kombinationen av engagemang i enskilda frågor och ansvarskänsla, i den meningen att de drar slutsatsen att de är de som måste ta uppdraget om engagemanget ska leda någonstans.[...]
En delvis annan fråga är att organisationsstrukturerna också påverkar vilka som tar del av denna bildningsresa. Att öppna vägarna in i etablissemanget har blivit en av civilsamhällets viktigaste uppgifter. Detta gynnas av en hög aktivitet i föreningslivet, men bara om denna aktivitet också ger erfarenheter av beslutsprocesser och kontakter med rätt miljöer. Här är det en fördel om föreningarna är ”numerous”, men om de också är ”non-gigantic” så krävs det dessutom att de ingår i ett nätverk som förenar dem med det övriga samhället. Traditionellt sett har detta skett genom hierarkisk organisering och ansvarsutkrävande i en representativ demokrati. Med inspiration från Skocpol och Putnam bör man också fråga sig hur man ska kunna hindra de nya formerna från att bilda en sfär som sluter sig mot det övriga samhället, utan som istället öppnar möjligheter såväl till lärande (i alla riktningar) som till inflytande för fler, vilket såväl Ibn Rushd som Sverok på olika sätt tycks göra. Med inspiration från Tocqueville är det lätt att se att det statliga inflytandet har en stabiliserande inverkan på civilsamhället, frågan är istället om civilsamhället när det samverkar så nära med staten också kan ha den uppvägande, och därmed för demokratin stabiliserande, funktion som han tänkte sig, och om detta är någonting som man menar att det bör ha. Ytterst handlar detta om demokratins förmåga att både engagera medborgarna och samtidigt stå emot sina fiender, så som till exempel den republik som Weber såg födas i Tyskland kring 1919 inte skulle lyckas göra, och som Tocqueville såg större möjligheter till i sin tids USA än i revolutionens Frankrike."
Kommentarer