Akademiska synpunkter

I denna veckas Tidningen Kulturen  deltar jag med e n essä om Ernst Jüngers roman På Marmorklipporna . Jag funderar kring hans reflektioner kring den totalitära statens relation till privatsfären. "Ernst Jünger gjorde sin debut som författare redan 1929 med krigsskildringen I stålstormen , och levde och verkade ända fram till 1998. Hans skrivande präglas genomgående av en distanserad hållning till det omgivande samhället, och en stor del av det kretsar kring mötet mellan krigarens hederskänsla och det moderna samhället. Ofta kan man ana hur detta bottnar i mötet mellan hans eget perspektiv på världen – format av det tidiga 1900-talet och Första Världskriget – och de senare tider som han mötte under ett århundrade präglat av snabba förändringar. I Glasbin handlar det om mötet mellan en officer med ett nu anakronistiskt hedersideal och efterkrigstidens masskultur ( se tidigare essä i Tidningen Kulturen ). I På Marmorklipporna från 1938 handlar det om mötet med den totalitära stat...

I senaste volymen av den akademiska tidskriften Journal of Muslim Minority Affairs skriver jag om den svenska sekulariseringsvägen och integrationen av musimska organisationer i den svenska pluralistiska nykorporatismen. " This article analyses the strategies adopted by Ibn Rushd Study Association, a Swedish Muslim faith based organization (FBO), to establish itself as a representative of Swedish Muslims in relation to the national government, as well as one of the ten recognised study associations that handles much of the government supported adult education in Sweden. This road to acceptance is analysed in the context of the relation to religious denominations institutionalized in Swedish government–civil society relations, which, it is argued, can be understood as part of a normative concept of secularization and  of the relationship between the state and civil society. Such concepts now colour government attitudes to FBOs, but also the way FBOs are organized and understan...

En bok som på sistone har känts aktuell nog att läsa om är den tysk-judiska tänkaren Hannah Arendts   The Origins of Totalitarianism   Det tycks tydligt att våra samtida västeuropeiska stater befinner sig mycket långt ifrån Artendts totalitarism. Inte ens Ryssland eller Kina framstår idag som fullödigt totalitära stater, snarare som auktoritära stater med totalitära inslag. Vad som däremot är skrämmande är att de redskap som finns tillgängliga för en auktoritär eller totalitär stat idag är så mycket mer vittfamnande än de som fanns tillgängliga under mitten av 1900-talet. Detta är skrämmande i synnerhet som teknologin är en förutsättning för totalitarismen; det handlar då både om övervakningsteknologi och om de fysiska kommunikationsmedel som krävs för att kunna slå till var som helst på kort tid. Också de stora folkomflyttningar som kännetecknar totalitära stater och som där blir ett reskap både för terrorn och för samhällets atomisering skedde i både Sovjets och Tysklands ...

"Total terror, the essence of totalitarian government, exists neither for nor against men. It is supposed to provide the forces of nature or history with an incomparable instrument to accelerate their movement. This movement, proceeding according to its own law, cannot in the long run be hindered; eventually its force will always prove more powerful than the most powerful forces engendered by the actions and the will of men. But it can be slowed down and is slowed down almost inevitably by the freedom of man, which even totalitarian rulers cannot deny, for this freedom—irrelevant and arbitrary as they may deem it—is identical with the fact that men are being born and that therefore each of them is a new beginning, begins, in a sense, the world anew." (Hannah Arendt 1958: The Origins of Totalitarianism ) En stor del av Hannah Arendts analys av totalitarianismen som en särskild form av styre fokuserar på motsättningen mellan terror och individualitet. Den totalitära staten ...

För något år sedan skrev jag i Tidningen Kulturen om mina intryck av finskt nationaldagsfirande i Helsingfors i en essä om finsk och svensk (och Finlandssvensk) minnespolitk . Nu sitter jag i lägenheten i Jyväskylä, staden där den första helt finskspråkiga lärarutbildningen startade för runt 150 år sedan. Det är Finlands självständighetsdag 2013.  Finland framstår fortfarande som på en gång likt och olikt Sverige. Skillnaderna är en fråga om nyanser. Rent fysiskt är det kallare och mörkare (vi har precis köpt en väckarklocka som lyser upp rummet på morgonen; nödvändigt när solen redan nu går upp framåt niotiden), men knappast mentalt. Liksom i Sverige handlar ett par av de stora politiska diskussionerna om landets ekonomiska problem och om skolans nedskrivna resultat i PISA-utvärderingen. Samtidigt tycks både kreditvärderingen och skolresultaten ligga bättre till än i Sverige, särskilt skolresultaten. I nyhetsrapporteringen kan man då och då läsa om Sverige och svensk politik,...

De senaste veckorna har jag föreläst om nordisk och europeisk kulturpolitik. Ett av mina återkommande påståenden har varit att politiska fraser i hög grad kopieras från land till land (funderar fortfarande på om detta gäller i högre grad än tidigare i historien) men hur den praktiska politiken inte alltid framgår av fraserna. Så stöter jag på det här talet. Hade det inte framgått av källan hade jag nog inte gissat ursprunget. Det understryker i alla händelser att alla fraser inte alltid betyder lika mycket i en text, och att man måste känna till sammanhanget för att kunna förstå vilka som har tygnd och hur de kan tolkas. Of course, the authorities must work closely with the public on shaping cultural policy. No matter how good the ideas, they cannot work unless they have people’s support. This process should involve not only cultural figures themselves but also NGOs, the business community, patrons of the arts, and of course academics, economists, culture studies specialists, hist...

En intressant aspekt av flytten till Finland har varit att tvingas fundera över vilka böcker som jag ska ta med mig snarare än magasinera. Ett svårt val, men det är alltid bra att fundera över vad man behöver och vad man kan lämna, åtminstone för en tid. En bok som jag funderar på att läsa om den närmaste tiden är Hannah Arendts The Origin of Totalitarianism , och kanske i synnerhet tilläggen från slutet av 50-talet. Arendt är kanske mest känd för sin reflektion över Eichmanns ”banala  ondska”. Här analyserar hon den totalitära staten på samhällsnivå. I den antika filosofins mening tycks det enligt henne inte röra sig om någon stat i egentlig mening. Den totalitära staten saknar den stabilitet som man förknippar med statsbegreppet. Istället handlar det om ett tillstånd i ständig artificiell rörelse. Precis som i Orwells 1984 handlar det om en situation där ingen kan vara säker på sanningen för dagen. Ingen kan heller vara säker på vem som kommer att bli härskarens nästa målt...

Hittade via Emma Stenström   denna rapport  från National Endowment for the Arts om kulturfinansiering i USA. Ser mycket spännande ut, och jag tror att jag kan rekommendera den redan nu, inte minst eftersom bilden av amerikansk kultur- och civilsamhällesfinansiering i Sverige så ofta är i behov av nyansering. "The funding network is diverse and perplexing, to be sure, and sometimes arts organizations do not survive the vicissitudes of the economy. But, simultaneously, the flexibility of the American system may be credited with fostering the substantial rise in art-making and arts participation that has occurred in the last 40 years. New arts organizations are constantly emerging––bringing new styles and perspectives to cultural life. No single agency or individual can set an artistic agenda for the nation; the contrasting values and tastes of different funders ensure a rich diversity of art works; tax incentives promote innovative methods of private support; and decentral...

Som de som känner mig redan vet (förhoppningsvis, annars ber jag om ursäkt) är jag just nu på väg att flytta till Finland. Jag har tackat ja till en post som universitetslektor vid ett internationellt masterprogram om kulturpolitik (i vid mening) vid universitetet i Jyväskylä, i centrala Finland. Även om jag det närmaste halvåret kommer att ha arbetsuppgifter både i Stockholm och där så flyttar jag alltså dit och gör Stockholm till ett besöksmål snarare än en bas. I dagens universitetsvärld är detta någonting man får räkna med; karriären i en smal specialitet kan inte enkelt inskränkas till en enskild nationalstat, specialiteterna har helt enkelt blivit för många och för smala, och konkurensen internationell. På det personliga planet kan detta innebära en del press och stress, men också nya erfarenheter av nya platser. På det professionella planet skulle jag säga att det är enbart positivt. Inte minst får svenska akademiker möjlighet att jämföra hemlandets akademiska miljö med den i ...

Funderar kring sambanden mellan kultur och tillväxt. Här är några av de resultat som presenterats på senare år: I denne rapporten viser vi resultatene fra et antall ulike regresjonsanalyser, der vi har studert kultur sammen med et knippe andre variabler. Vi har studert forskjellige tidsperioder, vi har gjennomført analyser både av kommune- og regionnivået, og vi har sett på nettoflytting med og uten innvandring. Ingen av analysene viser at kultur har en statistisk signifikant påvirkning på nettoflyttingen.  [---] Kanskje er det ikke  nivået på kulturen som har betydning på et gitt tidspunkt, men at kulturtilbudet viser en økning over tid? [...]  For det andre kan det hende at kommuner med utflyttingsproblemer i større grad  enn andre satser på kultur for å kompensere for lav bostedsattraktivitet.[...] Vi tror  at det er mange gode grunner til å satse på kultur, men de fleste handler sannsyn ligvis om å skape mer kultur! Instrumentelle begrunnelser...

Tidigare i veckan besökte jag för första gången hittills politikerveckan i Almedalen. Naturligtvis är Almedalen en mötesplats för en politisk elit: politiker, politiska tjänstemän, journalister, lobbyister, en och annan akademisk expert eller kommentator, människor som på olika sätt kan beskrivas som mer eller mindre professionella deltagare i det offentliga samtalet. Alla träffas de i Visby i början av juli i ett slags jättekonferens med dryga 2500 evenemang som slukar hela staden, ungeför som Medeltidsveckan med alla sina mer eller mindre improviserade evenemang i slutet av sommaren. Precis som under medeltidsveckan handlar det minst lika mycket om att träffas som om att visa upp någonting. Det är heller inte någon självklarhet att detta är det bästa tillfället för den som vill presentera rapporter eller färdiga resonemang (som bl.a. Erik Lakomaa har påpekat blir konkurensen om uppmärksamheten sällan större i Sverige). Däremot kan det vara rätt tillfälle att starta nya dis...

Läste just klart Göran Perssons memoarer: Min väg, mina val , en passande egensinnig titel på en bok som jag skulle rekommendera till alla som är intresserade av svensk politik de senaste 20 åren. Göran Persson har aldrig varit någon av mina favoritpolitiker. Ändå måste man erkänna att han har varit den antagligen mest inflytelserika personen i svensk politik sedan början av nittiotalet. Hans första större rikspolitiska avtryck var grundskolans kommunalisering som han genomförde som skolminister precis före regeringen Bildts tillträde. Som en hastig bieffekt av Skolöverstyrelsens nedläggning upprättade han också Folkbildningsrådet, en korporativ struktur som jag själv har studerat och för närvarande arbetar med att genomföra en utvärdering åt. Under nittiotalet var han en av de viktigaste aktörerna i att ta Sverige ur finanskrisen och restaurera statens ekonomi, först som finansminister och sedan som statsminister (även om arbetet redan hade påbörjats under regeringen Bildt). Det v...

De senaste veckorna har jag, liksom många andra, funderat mycket kring de upplopp som på olika sätt skakade Stockholm i maj. Dagen efter de första brinnande bilarna i Husby var jag i Sundsvall och höll en föreläsning om den samtida utvecklingen i det civila samhället . Åtskilliga av frågorna - särskilt i pausen - handlade om Husby och hur man ska förstå detta som en del av dagens svenska utveckling. En av de mest omedelbara impulserna när man i media och i andra sammanhang har försökt förstå det som händer har varit att jämföra med upplopp i andra städers förorter, som i  London , Paris och Los Angeles. Därmed kan man också tillgripa liknande förklaringar; frustration, utanförskap, samhällets balkanisering, på socialt kapital, nätverk och förtroende för samhället, behovet av högre ställda krav. SD krävde utegångsförbund . Också illustrationerna i media följde givna scheman; bilder på brinnande bilar, intervjuer med människor på gatan osv. Det gick t.o.m. så långt att tidningar beta...

Ann-Cathrine Jungar skrev för några dagar sedan en intressant understreckare i SvD om det italienska valets segerherre Beppe Grillo . Här framstår han som ett tämligen tydligt exempel på en klassisk populistisk rörelse, men anpassad för att spridas och samordnas över nätet. En populism för 2010-talet. Ordet populism är här inte bara ett skällsord, utan snarare en beskrivning av en typ av politiska rörelser. Det centrala draget i en populistisk rörelse är dikotomin mellan folket och den härskande eliten. Populisten utmålar sig som den som står på folkets sida, även om många framgångsrika populister själva har haft sin bakgrund i eliten. Typiskt för populistiska rörelser är också kulten av ledaren, den folkets förkämpe som utmanar den korrumperade eliten. Ideologi och realistiska lösningar på problem är mindre centrala. I den meningen står man verkligen ofta utanför den klassiska höger-vänster-skalan. Framgångsrika populister kan i själva verket byta lösningsförslag, åsikter och ideolo...

Under de senaste fyra åren har en stor del av min tid gått till forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer. Nu är vi klara. En del av resultaten presenteras i forskningsantologin Bildning och demokrati: Nya vägar i det svenska folkbildningslandskapet  (Erling Brjurström & Tobias Harding, Carlssons bokförlag) . Erling Bjurström inleder med en lång historisk essäistisk skildring av hur olika uppfattningar om bildning, demokrati och meningsfullhet har påverkat våra uppfattningar om fritid och fritidssysselsättningar, i synnerhet när det handlar om ungdomspolitik, folkbkbildning och pedagogik. Henrik Nordvall utgår från en snävare demokratiuppfattning och bidrar med en studie av hur studier i ABF används av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet; en berättelse om bl.a. nätverkande, ideologisk skolning och alternativa utbildningsvägar. Carin Falkner har en bredare uppfattning om såväl kultur som bildning och har studerat lärande och självbild bland u...

För några år sen var jag inbjuden att tala på ett seminarium på Riksantikvarieämbetet där vi diskuterade uppgiften att som myndighet välja ut, bevara och levandegöra ett nationellt kulturarv. Ett av resultaten av diskussionen var antologin  I valet och kvalet. Grundläggande värdering och urval av kulturarv,  där jag och några andra skribenter på olika sätt försöker närma oss frågan. Själv skriver jag under rubriken  Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället . "Sveriges historia är dess konungars" lär Erik Gustav Geijer ha sagt. Han skrev också Svenska folkets historia (1832). Redan här kan man ana två skilda sätt att definiera vad som menas med en nation, i det här fallet Sverige. Definieras den – som i titeln – av folket som etnisk eller politisk gemenskap, eller – som i citatet – av sin relation till kronan, dvs. till staten? Historia är inte bara ett ämne utan också en fråga om berättelser – historier – som ger mening åt tillvaro...

Så har jag till sist läst ut Ola Wikanders fantasyroman  Serafers drömmar . Det är en berättelse om svåra val och förändring. Världsbeskrivningen har någonting drömmande över sig. Kanske kommer sig detta av att Wikander blandar inslag och ord från olika tider och språk. Världen tycks vara något slags 1700-tal blandat med modern teknologi, astrologi, angeologi och alkemi. Också språket blandar in begrepp och citat från allt från grekiska och sanskrit till modern populärkultur, på ett sätt som jag börjar tro är typiskt wikanderskt. Samtidigt vet jag att detta är något som stör somliga, inblandningen av referenser till vår egen historia och blandningen av tekniknivåer bryter mot fantasyns konvention om att bygga en konsekvent värld. Wikander säger själv att han fokuserar på berättelsen snarare än på världen. Världen är uppbyggd för att ställa romanfingurerna inför olika situationer; det är inte romanfigurerna som är där för att visa upp världen. Detta är heller ingenting nytt i litt...

I senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift recenserar jag Johan von Essens och Gunnar Sundgrens antologi om studieförbundens utveckling som organisationer i det civila samhällhet. Sammantaget ger antologin [...] ett grundligt intryck samtidigt som läsningen hela tiden öppnar för nya frågor, och därmed för ny forskning och reflektion. Till dess stora förtjänster hör att den erbjuder en jämförande diskussion om utvecklingen i samtliga studieförbund (möjligen med undantag för Kulturens Bildningsverksamhet som tillkom under projektets gång). Paradoxalt nog tycks studieförbunden bli alltmer reglerade och marknadsorienterade, men också alltmer frikoplade från de organisationer som en gång grundade dem, samtidigt som verksamheten blir alltmer fokuserad på lärande som en väg till personlig utveckling, något som länge har ansetts definierande för bildning.

Följer med intresse den ideologiska krisen i Centerpartiet, ett parti som en gång var en folkrörelse med över 20 procent av väljarkåren bakom sig. Idag oroar man sig för att förlora sina platser i riksdagen. Att vara en folkrörelse innebär emellertid mer än att ha en bred väljarbas. Enligt Annie Lööfs kritiker har man frångått folkrörelseformen genom att presentera ett idéprogram utan att först förankra det. Enligt andra straffas Centerpartiet och Centerledningen för att de för en idédebatt i offentligheten. I en tid då de flesta politiska partier satsar på pragmatism med ögonen på marginalväljarna kräver det onekligen ett visst mod att istället diskutera idéer och vart man vill föra samhället (sedan är det naturligtvis också medlemmarnas och väljarnas rätt att säga vad de tycker om dessa idéer, kanske är det så att de traditionella Centerväljarna inte gillar det tilltänkta nya budskapet, medan de ideologiska libertarianerna inte litar på att Centern, eller Annie Lööf, kommer att hålla...