Fortsätt till huvudinnehåll

Var går gränsen för det civila samhället?

Med en riktigt gammal avgränsning skulle man kunna säga att det civila samhället står i motsats till kriget, eller, med filosofen Thomas Hobbes ord, till allas krig mot alla. Det civila samhället bygger på frivilliga avtal och regleras i legitimt stiftade lagar - alltså inte av våld och tvång. Under en stor del av historien har det handlat om en idealbild snarare om en beskrivning av samtiden. Med tiden har ordet civilsamhälle kommit att användas som beteckning på en speciell sfär i samhället, skild från den i våldsmonopolet grundade statsmakten, och möjligen också från den vinstorienterade marknaden och den släktskapsbaserade familjegemenskapen. Utifrån ett sådant synsätt blir civilsamhället inte primärt ett idealtillstånd utan en sfär som har vuxit fram under ett visst skede i historien, och begreppet kan därför användas för att analysera vissa samhällen under vissa epoker, men långt ifrån alla.

Inte minst handlar det då om det borgerliga samhälle som växte fram under sjutton- och artonhundratalen. Ett av de viktigaste inslagen i den utvecklingen var att staten successivt särskildes från sina härskares familjesfär; från att ha varit en familjeangelägenhet för dynastier blev politiken och den statliga administrationen från senmedeltiden och framåt successivt offentliga angelägenheter för den del av befolkningen som lyckades tillkämpa sig medborgerliga rättigheter. Statsformer som konstitutionella monarkier och republiker framträdde i mer moderna former, ofta med inspiration från antikens republiker. Samtidigt öppnade sig i allt större utsträckning möjligheten för vanliga medborgare att leva sitt liv i enlighet med egna val, t.ex. av yrke och politisk ståndpunkt. Därmed skiljs den offentliga sfären från den privata också för dem, och privatlivet föreställs alltmer som vars och ens ensak.

Med utgångspunkt i Hegel kan man tala om civilsamhällen som den offentliga sfären mellan staten och familjen, och där räkna in både vinstdrivande företag och ideella organisationer, som alla verkar som självständiga aktörer som är fria att ingå avtal i ett samhälle reglerat av lagar stiftade i den politiska sfären. Inte minst viktig var det öppna politiska samtal som kunde växa fram i och med yttrandefrihetens införande. Här var tidigt det tryckta ordet och tidningarna av stor betydelse, men också de ideella organisationer som först växte fram som mer eller mindre slutna fora för denna diskussion, och som senare blev viktiga aktörer när diskussionen blev allt friare och mer offentlig.

En av de första som beskrev de frivilliga sammanslutningarnas betydelse i ett öppet samhälle var fransmannen Alexis de Tocqueville (som jag har skrivit om tidigare). För honom var den viktigaste funktionen att dessa självständiga organisationer kunde tjäna som motvikter till statsmakten i ett samhälle där privatpersoner var för svaga för att kunna ta den rollen ensamma. Civilsamhällets frihet hör alltså samman med maktdelningsprincipen. Ett samhälle där staten blir allt för dominant blir totalitärt eftersom det saknar utrymme för en opposition att organisera sig. Inte minst handlar det om att minoriteter och lokalsamhällen kan organisera sig för att både göra sin röst hörd och skapa  alternativ till staten och majoriteten. I och med att sammanslutningar också kom att företräda minoriteter så har relationen mellan dem och staten på många håll blivit ett viktigt forum för hanteringen av mångfalden i ett allt mer pluralistiskt samhälle, från 1800-talets motsättningar och misstro mellan protestanter och katoliker till dagens relation till mellan majoriteter och olika invandrargrupper. Det är här som vi flera av förklaringarna till det svenska civilsamhällets struktur; folkrörelserna växte fram som en alternativ organisering till den statliga, men efter att socialdemokraterna blivit det dominerande partiet kunde välfärdsstaten ta hand om många uppgifter som i många andra länder sköts av det civila samhället. Detta var möjligt bl.a. just eftersom Sverige föreställdes som så homogent. Det öppnar också för förändringar i relationen mellan stat och civilsamhälle i en tid då vi alltmer betonar samhällets pluralism.

Inte minst under 1900-talet har många kommit att se civilsamhället som ett alternativ också till tjänster producerade i näringslivet. Det har blivit vanligt att skilja civilsamhället från marknaden, delvis därför att företagen, i synnerhet aktiebolagen, under de senaste 150 åren har vuxit till starka självständiga samhällsaktörer som karaktäriseras av helt annan organisatorisk logik än de ideella organisationerna. Idag talar många forskare därför om fyra sfärer i samhället: staten, civilsamhället, marknaden och familjen. Andra använder sig av en tresfärsmodell. Vissa räknar in marknaden i civilsamhället. Betydligt fler räknar istället in familjen. I så fall föreställs civilsamhället gärna som bestående av småskaliga och nära gemenskaper. Ändå är många ideella organisationer i växtvärlden allt annat än småskaliga. Placeringen av familjen i det civila samhället kan också ses som en konsekvens av en utveckling där de familjekonstellationer som vuxna befinner sig i nu kan betraktas som en konsekvens av deras fria val snarare än av den familj som de föddes in i (däremot kan vi ju inte heller nu välja vilken familj vi vill födas in i).

I min rapport om det civila samhällets utveckling som jag presenterade för Framtidskommissionen i fredags valde jag att använda mig av en modell med fyra sfärer, något som väckte frågor och viss kritik från Maria Lundvigsson på SvD. Det viktigaste skälet till detta val var att det handlade om att beskriva civilsamhället i Sverige, hur det ser ut idag, och vart det är på väg. Även om jag valde att inte bara koncentrera mig på de etablerade folkrörelseorganisationerna (jag är själv mest nöjd med kapitlet "nätverkssamhället som organisationsform") valde jag - liksom många andra som forskar om svenskt civilsamhälle - en avgränsning som skiljer på familjesfären och civilsamhället. Civilsamhället används därmed som en benämning på en sfär som karaktäriseras av ideellt arbete och ideella organisationer som agerar i offentligheten, men oavsett om de är formella organisationer eller informella nätverk. Ett av skälen till detta är det rent praktiska att man måste avgränsa sig på något sätt. Ett annat är att staten Sverige under lång tid har tenderat att behandla företag, ideella organisationer och privatpersoner som skilda storheter i såväl lagstiftning och beskattning som i politiken i stort. Detta talar för att studera politikområdena vart och ett för sig, även om syftet skulle vara att sedan jämföra dem. Den statliga politiken blir central i rapporten inte minst eftersom denna underlagsrapport riktar sig just till staten, eller mer exakt till Framtidskommissionen.

Ett annat, och kanske viktigare, skäl är att mycket av den intressanta utvecklingen idag påverkar bland annat relationen mellan ideella organisationer och familj, och mellan offentligt liv och privatliv. De ideella organisationerna gör tillsammans med vinstdrivande aktörer sitt intåg i offentlig service, vilket öppnar en helt ny kontaktyta mot de privatpersoner som använder denna service. Samtidigt förändrar utvecklingen på Internet gränsen mellan privatliv och offentlighet, inte minst när det gäller förutsättningarna för den öppna diskussionen i samhället, en diskussion där nya aktörer nu kan göra sin röst hörd och där nya organisationsmöjligheter öppnar sig samtidigt som det också är en sfär där privatlivet ofta påtagligt bokstavligt kan offentliggöras. Ett annat aktuellt område är relationen mellan staten, minoritetsorganisationerna och familjen, t.ex. när det gäller religiösa friskolor. I alla dessa fall finns det goda skäl att skilja på kategorierna för att underlätta analysen av relationen mellan dem.

Det hindrar dock inte att Maria Lundvigsson öppnar för viktiga frågeställningar. Frågor som rör familjens relation till staten och offentliga kommer idag i debattens fokus på en rad olika områden; i relation till staten, såväl som till både ideella och vinstdrivande organisationer, men också i fråga om rätten till ett privatliv. Personligen tycker jag fortfarande att ideell organisering och familjeliv skiljer sig i fråga om sin inre logik, men det är onekligen både en empirisk fråga och en fråga om vilka egenskaper man vill prioritera i analysen. Sannolikt är jag här påverkad både av min bakgrund som statsvetare och av den som kulturforskare, men också av tänkare som de Tocqueville. Jag hör också till dem som också normativt gärna skiljer den offentliga sfären från den privata, kanske i synnerhet i en tid då denna linje ibland ter sig suddig. Jag tror dock att Ludvigsson delar den senare grundinställningen och att det snarare handlar om att poängtera familjens roll i samhället.

Övrig press: SVT, DN, Dagen, etc.

Tidigare blogginlägg om liknande ämnen:
Civilsamhällets framtid
Civilsamhället
Ungdomsförbunden och det politiska spelet
Wijkström, Hells Angels och det civila samhället
Folkrörelserna skapar förtroende - är det bra?
Public Religions in the Modern World
Demokratin i Amerika

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li