Under måndagseftermiddagen hade jag
nöjet att besöka ett seminarium om demokratins framtid i Europa somarrangerades av regeringens framtidskommission. Mycket intressant,
och också mycket lovvärt att den här typen av diskussioner
arrangeras av en kommitté som åtminstone organisatoriskt sett
räknas till statsrådsberedningen.
EU-ministern inledde med ett tämligen
kraftfullt anförande om hur demokratin inte är en gång för alla
given ens i Europa – denna kontinent som har gett världen såväl
två världskrig som upplysningen, med ”några av de klaraste tankarna”
någonsin. Framförallt kommer detta hot ifrån olika
högerpopulistiska partier, som t.ex. nynazistiska Gyllene Gryning,
Front National, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Denna bild
understöddes senare i stora drag av andra talare med olika typer av
expertis. Sammantaget framgick att ministern ser de högerpopulistiska
partierna som en grupp som EU:s regeringar bör agera emot. Senare
under seminariet nämndes också att Italiens premiärminister Monti
har förordat ett toppmöte särskilt inriktat på hur populismen ska
bekämpas.
Särskilt intressant tyckte jag också
att det blev när statsvetaren Ann-Cathrine Jungar diskuterade
utvecklingen av högerpopulistiska – eller som hon beskrev det, "högerradikala" – partier i Europa. Detta börjar nu bli en
etablerad och, åtminstone då det gäller enskilda fall,
välbeforskad partigrupp som finns representerad i de flesta
Europeiska länder. I de flesta fall rör sig om partier mellan 10
och 15 procent. I flera fall rör de sig dock uppåt. I Schweiz
handlar det redan om runt en tredjedel av väljarna, men också i
Norge och Finland är dessa partier tämligen stora. I flera länder
ingår de också i regeringssamarbeten.
I högre grad än övriga
talare på detta ämne nyanserade hon dock bilden av gruppen. De har olika bakgrund; sketteprotester,
regionalism, nationalism, och till och med nynazism, och förenas
idag av faktorer som nationalism, populism och auktoritetstro.
Samtidigt skiljs de av andra faktorer. I Västeuropa vänder de sig
främst mot invandrare och muslimer, i Öst- och Centraleuropa rör
det sig däremot främst om antisemitim och fientlighet mot romer.
Medan vissa partier i väst profilerar sig som värdeliberala och tolleranta är de
flesta partierna, inte minst i öst, profilerade som
värdekonservativa. Skillnaderna har också hittills förhindrat alla försök att ena partierna i en grupp i t.ex. Europaparlamentet. Hon menar också att även etablerad center-höger
i många länder har låtit sig påverkas i invandringsfientlig
riktning, men att det också finns undantag, som t.ex. Sverige där
regeringen på ideologiska grunder har tagit ställning för liberala
öppenhetsvärden. Det är helt klart att det finns åtskilliga frågetecken här, t.ex. hur center-vänsterpartier har förhållit sig till invandring och hur de populistiska partiernas regionalism förhåller sig till klassiska nationalistiska krav på nya nationer. Också användningen av själva begreppet populism tål att diskuteras.
Andra inlägg berörde EU:s och
Europarådets arbete med mänskliga rättigheter i olika länder och om arbetet med att inkludera bl.a. HBT-perspektiv i antidiskrimineringslagstiftning.
Birgitta Ohlsson passade på att berömma den kroatiska
regeringen för att den i år tydligt tog ställning för årets
Prideparad. Andra demokratifrågor berördes i mer begränsad
utsträckning. Med tanke på att Framtidskommissionens horisont är
2020 och 2050 hade man kanske kunnat vänta sig åtminstone något om
demokratins framtid i Sverige, fortfarande finns en tendens att se
hot mot demokratin som externa fenomen, men det får ändå anses som
ett gott steg framåt att man inte drar sig för att diskutera
problemen i EU som någonting som berör oss.
Kommentarer