måndag, september 10, 2012

Framtidskommissionens seminarium om demokratins framtid i Europa


Under måndagseftermiddagen hade jag nöjet att besöka ett seminarium om demokratins framtid i Europa somarrangerades av regeringens framtidskommission. Mycket intressant, och också mycket lovvärt att den här typen av diskussioner arrangeras av en kommitté som åtminstone organisatoriskt sett räknas till statsrådsberedningen.

EU-ministern inledde med ett tämligen kraftfullt anförande om hur demokratin inte är en gång för alla given ens i Europa – denna kontinent som har gett världen såväl två världskrig som upplysningen, med ”några av de klaraste tankarna” någonsin. Framförallt kommer detta hot ifrån olika högerpopulistiska partier, som t.ex. nynazistiska Gyllene Gryning, Front National, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Denna bild understöddes senare i stora drag av andra talare med olika typer av expertis. Sammantaget framgick att ministern ser de högerpopulistiska partierna som en grupp som EU:s regeringar bör agera emot. Senare under seminariet nämndes också att Italiens premiärminister Monti har förordat ett toppmöte särskilt inriktat på hur populismen ska bekämpas.

Särskilt intressant tyckte jag också att det blev när statsvetaren Ann-Cathrine Jungar diskuterade utvecklingen av högerpopulistiska – eller som hon beskrev det, "högerradikala" – partier i Europa. Detta börjar nu bli en etablerad och, åtminstone då det gäller enskilda fall, välbeforskad partigrupp som finns representerad i de flesta Europeiska länder. I de flesta fall rör sig om partier mellan 10 och 15 procent. I flera fall rör de sig dock uppåt. I Schweiz handlar det redan om runt en tredjedel av väljarna, men också i Norge och Finland är dessa partier tämligen stora. I flera länder ingår de också i regeringssamarbeten. 

I högre grad än övriga talare på detta ämne nyanserade hon dock bilden av gruppen. De har olika bakgrund; sketteprotester, regionalism, nationalism, och till och med nynazism, och förenas idag av faktorer som nationalism, populism och auktoritetstro. Samtidigt skiljs de av andra faktorer. I Västeuropa vänder de sig främst mot invandrare och muslimer, i Öst- och Centraleuropa rör det sig däremot främst om antisemitim och fientlighet mot romer. Medan vissa partier i väst profilerar sig som värdeliberala och tolleranta är de flesta partierna, inte minst i öst, profilerade som värdekonservativa. Skillnaderna har också hittills förhindrat alla försök att ena partierna i en grupp i t.ex. Europaparlamentet. Hon menar också att även etablerad center-höger i många länder har låtit sig påverkas i invandringsfientlig riktning, men att det också finns undantag, som t.ex. Sverige där regeringen på ideologiska grunder har tagit ställning för liberala öppenhetsvärden. Det är helt klart att det finns åtskilliga frågetecken här, t.ex. hur center-vänsterpartier har förhållit sig till invandring och hur  de populistiska partiernas regionalism förhåller sig till klassiska nationalistiska krav på nya nationer. Också användningen av själva begreppet populism tål att diskuteras.

Andra inlägg berörde EU:s och Europarådets arbete med mänskliga rättigheter i olika länder och om arbetet med att inkludera bl.a. HBT-perspektiv i antidiskrimineringslagstiftning. Birgitta Ohlsson passade  på att berömma den kroatiska regeringen för att den i år tydligt tog ställning för årets Prideparad. Andra demokratifrågor berördes i mer begränsad utsträckning. Med tanke på att Framtidskommissionens horisont är 2020 och 2050 hade man kanske kunnat vänta sig åtminstone något om demokratins framtid i Sverige, fortfarande finns en tendens att se hot mot demokratin som externa fenomen, men det får ändå anses som ett gott steg framåt att man inte drar sig för att diskutera problemen i EU som någonting som berör oss.

Inga kommentarer: