Fortsätt till huvudinnehåll

Ny antologi om kulturpolitikens regionalisering

Svensk statlig kulturpolitik är på många sätt ett extremt stabilt politikområde. Det innebär att man som forskare på området lätt tycker att det är extra intressant när det faktiskt händer någonting. Den kanske största reformen på området de senaste årtionendena får nog sägas vara den nu pågående regionaliseringen i det som kallas för Kultursamverkansmodellen. Följaktligen har jag det senaste året ägnat en hel del tid åt att tillsammans med andra sammanställa en antologi där forskare med olika bakgrund tar sig an frågan och reflekterar kring händelseutvecklingen. Antologin med arbetsnamnet Effekter av Kultursamverkansmodellen finns nu i manus och publiceras senare i höst som en del av ett samarbete mellan centret SweCult vid Linköpings Universitet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Redaktörer är jag själv och Calle Nathansson.

Att skriva om en reform medan den pågår är på en gång svårt och intressant. Det står helt klart att flera regioner blir allt mer självständiga i sin kulturpolitik, samtidigt som regionala kulturinstitutioner i stor utsträckning fortfarande finansieras av staten. Kultursamverkansmodellen kan sägas vara statens svar på detta. Regional kulturpolitik ska nu formuleras i dialog mellan staten och landstingen (eller deras motsvarigheter). Dessutom ska olika aktörer i det regionala och lokala kulturlivet involveras i dessa processer. Eftersom detta är en process som fortfarande pågår är det emellertid svårt att säga någonting exakt om hur stor maktfördelning som faktiskt kommer att äga rum. Vissa regionala företrädare menar till och med att den statliga myndigheten Kulturrådet rent av stärker sin ställning, när denna nu innefattar en möjlighet att godkänna eller underkänna en kulturpolitik som utformas av regionala tjänstemän och politiker. 

Flera av författarna i vår antologi pekar dessutom på att det i bakgrunden finns en maktkamp mellan politiker, tjänstemän och företrädare för olika yrkesgrupper och institutioner, en spänning som är lika gammal som kulturpolitiken. Vem bör egentligens styra denna: tjänstemännen, de folkvalda eller kanske konstnärerna eller akademiska experter? Historiskt sett har kulturpolitikens uttalade mål varit att ge medborgarna möjlighet att ta del av kvalitativ kultur, underförstått att professionella företrädare skulle stå som garranten för denna kvalitet. I ett av antologins kapitel citeras dåvarande kulturministern Marita Ulvskog som formulerade den tidigare grundinställningen ovanligt tydligt: 
För mig är det obegripligt hur man kan vara för regionalisering om man är intresserad av jämlikhet och rättvisa! Om man permanentar regionförsöken så har vi ingen nationell kulturpolitik längre, då kan vi lägga ner det hela (Marita Ulvskog 1999).
Detta står i tydlig kontrast till de idéer om regionalt självstyre och dialog mellan olika grupper som utgjorde viktiga argument för den nu pågående reformen. Samtidigt pågår andra förändringar i det kulturekonomiska och kulturpolitiska landskapet. Möjliga ekonomiska effekter av kulturpolitik tillskrivs allt större betydelse i politikens utformning, inte minst på kommunal nivå. Nya modeller för samarbete med det civila samhällets aktörer vinner mark, och gamla försvinner. Mitt eget bidrag till antologin handlar just om ideella aktörers involvering i Kultursamverkansmodellen, och om hur dessa påverkas av detta. Jag har också på annan plats skrivit mer om förändringar i relationen mellan kulturpolitik och civilt samhälle. När det gäller Kultursamverkansmodellen återstår fortfarande att se hur väl det kulturpolitiska systemet lyckas hantera förändringarna i omvärlden, och om de skillnader som uppstår mellan regionerna verkligen blir så stora som Kulturutredningen en gång hoppades, och som modellens belackare nu varnar för.

TILLÄGG 2012-10-03: Antologin är nu färdig och finns att beställa, eller ladda ned gratis, här.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...
6 kommentarer
Läs mer

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...
8 kommentarer
Läs mer

"Det civila samhället"

Nu har jag återigen hört en svensk politiker göra sig lustig över ordet "civilt samhälle". "Är resten av samhället militärt?" frågar man sig. Som så många andra direktlån ifrån engelskan låter det onekligen lite märkligt på svenska. Men det betecknar något som vi annars inte skulle ha ord för. Hela fenomenet låter konstigt i många svenska öron. Dess nu flera decennier långa historia som svenskt begrepp, sedan det lånades in i den akademiska diskursen, tecknas bl.a. i Filip Wijkströms & Tommy Lundströms utmärkta bok Den ideella sektorn, Organisationerna i det civila samhället . Vad det civila samhället står i motsats till är naturligtvis inte enbart det militära, utan staten som helhet. Ett civilt samhälle förutsätter således att staten är en avskild del av samhället och inte, som ibland i svenskt språkbruk, uppfattas som synonymt med samhället. I viss mening är "civilt samhälle" således inte bara en översättning av "civil society" utan faktis...
4 kommentarer
Läs mer