Ny antologi om kulturpolitikens regionalisering

Svensk statlig kulturpolitik är på många sätt ett extremt stabilt politikområde. Det innebär att man som forskare på området lätt tycker att det är extra intressant när det faktiskt händer någonting. Den kanske största reformen på området de senaste årtionendena får nog sägas vara den nu pågående regionaliseringen i det som kallas för Kultursamverkansmodellen. Följaktligen har jag det senaste året ägnat en hel del tid åt att tillsammans med andra sammanställa en antologi där forskare med olika bakgrund tar sig an frågan och reflekterar kring händelseutvecklingen. Antologin med arbetsnamnet Effekter av Kultursamverkansmodellen finns nu i manus och publiceras senare i höst som en del av ett samarbete mellan centret SweCult vid Linköpings Universitet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Redaktörer är jag själv och Calle Nathansson.

Att skriva om en reform medan den pågår är på en gång svårt och intressant. Det står helt klart att flera regioner blir allt mer självständiga i sin kulturpolitik, samtidigt som regionala kulturinstitutioner i stor utsträckning fortfarande finansieras av staten. Kultursamverkansmodellen kan sägas vara statens svar på detta. Regional kulturpolitik ska nu formuleras i dialog mellan staten och landstingen (eller deras motsvarigheter). Dessutom ska olika aktörer i det regionala och lokala kulturlivet involveras i dessa processer. Eftersom detta är en process som fortfarande pågår är det emellertid svårt att säga någonting exakt om hur stor maktfördelning som faktiskt kommer att äga rum. Vissa regionala företrädare menar till och med att den statliga myndigheten Kulturrådet rent av stärker sin ställning, när denna nu innefattar en möjlighet att godkänna eller underkänna en kulturpolitik som utformas av regionala tjänstemän och politiker. 

Flera av författarna i vår antologi pekar dessutom på att det i bakgrunden finns en maktkamp mellan politiker, tjänstemän och företrädare för olika yrkesgrupper och institutioner, en spänning som är lika gammal som kulturpolitiken. Vem bör egentligens styra denna: tjänstemännen, de folkvalda eller kanske konstnärerna eller akademiska experter? Historiskt sett har kulturpolitikens uttalade mål varit att ge medborgarna möjlighet att ta del av kvalitativ kultur, underförstått att professionella företrädare skulle stå som garranten för denna kvalitet. I ett av antologins kapitel citeras dåvarande kulturministern Marita Ulvskog som formulerade den tidigare grundinställningen ovanligt tydligt: 

För mig är det obegripligt hur man kan vara för regionalisering om man är intresserad av jämlikhet och rättvisa! Om man permanentar regionförsöken så har vi ingen nationell kulturpolitik längre, då kan vi lägga ner det hela (Marita Ulvskog 1999).

Detta står i tydlig kontrast till de idéer om regionalt självstyre och dialog mellan olika grupper som utgjorde viktiga argument för den nu pågående reformen. Samtidigt pågår andra förändringar i det kulturekonomiska och kulturpolitiska landskapet. Möjliga ekonomiska effekter av kulturpolitik tillskrivs allt större betydelse i politikens utformning, inte minst på kommunal nivå. Nya modeller för samarbete med det civila samhällets aktörer vinner mark, och gamla försvinner. Mitt eget bidrag till antologin handlar just om ideella aktörers involvering i Kultursamverkansmodellen, och om hur dessa påverkas av detta. Jag har också på annan plats skrivit mer om förändringar i relationen mellan kulturpolitik och civilt samhälle. När det gäller Kultursamverkansmodellen återstår fortfarande att se hur väl det kulturpolitiska systemet lyckas hantera förändringarna i omvärlden, och om de skillnader som uppstår mellan regionerna verkligen blir så stora som Kulturutredningen en gång hoppades, och som modellens belackare nu varnar för.

TILLÄGG 2012-10-03: Antologin är nu färdig och finns att beställa, eller ladda ned gratis, här.