Fortsätt till huvudinnehåll

Ungdomsförbunden och det politiska spelet


[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra  […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren (Göran Persson 2006).

Jag fastnade för det här citatet redan första gången jag hörde det i Erik Fichtelius intervjuer. Det är på något sätt så typiskt för Göran Persson. Å ena sidan tendensen att trycka ned sina partikamrater och tala om hur dåligt det kommer att bli efter honom, och om hur det är någon annans fel.

Å andra sidan det insiktsfulla i en beskrivning av hur ungdomsförbunden präglar svensk politisk kultur. Att politik i stor utsträckning är en erfarenhetsbaserad färdighet som inte minst övas upp genom erfarenheter i folkrörelser och ungdomsförbund är en gammal och etablerad tanke i Sverige. Men oftast hör man den bara i festtal och hyllningar där det handlar om hur fantastiska dessa organisationer är. Det är sant att de utgör en av grundperlarna i svensk demokrati. Det är också sant att de öppnar vägar in i politiken för personer som saknar högre utbildning och familjekontakter. Samtidigt kan de emellertid också bidra till skapandet av slutna nätverk och begränsade horisonter, allt beroende på den interna kulturen och organisationen.

Alla kunskaper och färdigheter som är användbara i det politiska spelet är heller inte sådana som alltid uppfattas som positiva. Färdigheter och kontakter förvärvade i ungdomsförbundens konflikter spelar sannolikt en stor roll för senare politisk framgång. I bästa fall bidrar erfarenheterna från ungdomsförbunden med en förmåga att resonera, övertyga, förhandla, kompromissa och se realistiskt på politiska möjlighet. I värsta fall blir det som Göran Persson beskrivit, och förutsett för socialdemokraternas framtid. Realism och pragmatism är viktiga i politik, men övergår lätt i cynism. På gott och ont präglar tidigare erfarenheter den politiska kulturen, och därmed kommer också ungdomsförbunden att fortsätta att spela roll så länge som de utgör en central rekryteringsgrund för de politiska partierna..

I höst tänkte jag använda citatet som en illustration i min del i en antologi som jag och Erling Bjurström håller på att redigera. Förhoppningsvis ska den vara i tryck inom några månader. Själv bidrar jag med en text om politik och demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap som förvärvas i ideella organisationer.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…