Fortsätt till huvudinnehåll

Ungdomsförbunden och det politiska spelet


[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra  […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren (Göran Persson 2006).

Jag fastnade för det här citatet redan första gången jag hörde det i Erik Fichtelius intervjuer. Det är på något sätt så typiskt för Göran Persson. Å ena sidan tendensen att trycka ned sina partikamrater och tala om hur dåligt det kommer att bli efter honom, och om hur det är någon annans fel.

Å andra sidan det insiktsfulla i en beskrivning av hur ungdomsförbunden präglar svensk politisk kultur. Att politik i stor utsträckning är en erfarenhetsbaserad färdighet som inte minst övas upp genom erfarenheter i folkrörelser och ungdomsförbund är en gammal och etablerad tanke i Sverige. Men oftast hör man den bara i festtal och hyllningar där det handlar om hur fantastiska dessa organisationer är. Det är sant att de utgör en av grundperlarna i svensk demokrati. Det är också sant att de öppnar vägar in i politiken för personer som saknar högre utbildning och familjekontakter. Samtidigt kan de emellertid också bidra till skapandet av slutna nätverk och begränsade horisonter, allt beroende på den interna kulturen och organisationen.

Alla kunskaper och färdigheter som är användbara i det politiska spelet är heller inte sådana som alltid uppfattas som positiva. Färdigheter och kontakter förvärvade i ungdomsförbundens konflikter spelar sannolikt en stor roll för senare politisk framgång. I bästa fall bidrar erfarenheterna från ungdomsförbunden med en förmåga att resonera, övertyga, förhandla, kompromissa och se realistiskt på politiska möjlighet. I värsta fall blir det som Göran Persson beskrivit, och förutsett för socialdemokraternas framtid. Realism och pragmatism är viktiga i politik, men övergår lätt i cynism. På gott och ont präglar tidigare erfarenheter den politiska kulturen, och därmed kommer också ungdomsförbunden att fortsätta att spela roll så länge som de utgör en central rekryteringsgrund för de politiska partierna..

I höst tänkte jag använda citatet som en illustration i min del i en antologi som jag och Erling Bjurström håller på att redigera. Förhoppningsvis ska den vara i tryck inom några månader. Själv bidrar jag med en text om politik och demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap som förvärvas i ideella organisationer.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism”eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikh…