I Sverige befarar många att regionaliseringen ska
leda till ökad politisk styrning av konstarterna. Här diskuterades vad som
händer när armslängdsprincipen implementeras i nya sammanhang. Inte minst
uppskattade jag en lovande jämförelse mellan de tre baltiska staterna, där man
kan se skillnader mellan en mer styrd modell i Litauen och modeller närmare den
brittiska i Lettland och Estland. Detta ledde till intressanta reflektioner om
den brittiska modellens ställning i Europarådet normerande arbete, som om den
vore en best practice snarare än en modell
som utvecklats i en viss kontext. Någonting som tycks intressant, men som inte
hittills studerats i någon större utsträckning, är det civila samhällets
betydelse i uppbyggnadsfasen i de estniska och lettiska fallen som en möjlig
förklaring till skillnaderna mellan dessa och det litauiska fallet. Per Mangset
understryker också att den handlar om en armslängdsdimmention snarare än om en
modell, och att den idealtypiska brittiska modellen existerar på en retorisk
nivå snarare än i den empiriska verkligheten. Konsekvenserna av detta hade
redan illustrerats av försöket att skapa ett arts council efter brittisk modell i Katalonien,
ett försök som av olika skäl misslyckades och efter ett regeringsskifte till
sist sköts åt sidan. Mangset frågar sig också varför ett latiskt land skulle
vilja kopiera en anglosaxisk modell. Handlar det kanske om ett katalonisk
försök att finna alternativa inspirationskällor till Madrid?
Under den tematiska sessionen om kanadensisk kulturpolitik återkom
OS-invigningar som exempel, denna gång med fokus på hur språkliga och etniska
minoritetsgrupper representerades under OS i Vancover. Ursprungligen skrevs
avtal om mellan regeringar på olika nivåer om att en mängd grupper skulle
representeras, liksom franskan m.fl. språk. I genomförandet märktes emellertid
inte mycket av detta istället kom tonvikten att helt bli på traditionella
engelsk-kanadensiska symboler samt på ”the North”, vilket ledde till protester
från Quebecs premiärminister m.fl. Detta om vad som ses som en skandal i
Kanada, kanske skulle vara en skandal i Sverige, men som också kan kontrasteras
mot det stora avstånd som en av mina egna östeuropeiska åhörare upplevde när
jag talade om samarbeten mellan svenska staten och muslimska organisationer. I
samma projekt ingår också jämförelser mellan två minoritetsgruppers
identitetspolitik; Franco-Ontarians respektive Ango-Quebecers. Johnathan
Paquette och Aurelie Lacassagne genomför studier på flera nivåer, från
policynivå till identitetsbygget i francoontarisk litteratur. Där policydokumenten
talar om ett ”vitalt” kulturliv präglas poesi och litteratur av svårigheter och
ett hotande bortdöende. Samtidigt tycks båda identiteterna åtminstone delvis
vara resultat av att majoriteten av de francofona kanadensarna alltmer har
kommit att definiera sig som Quebecois – dvs. en territoriell och språklig
identitet – istället för som etniskt franskättade Canadiens.
Framåt kvällen hölls en späckad session om urban kulturpolitik i
London, Berlin, Rotterdam, Toronto, m.m. Över lag var tonen den kritiska
forskningens och i flera fall handlade det om att se bortom de förenklade
politiska visionerna; i Berlin kan man till exempel se hur nybyggnationer och
nya förorter lämnade delar av innerstaden tomma med låga hyror och till
etableringen av ett bohemiskt kulturliv. Nu aproprieras detta av den politiska
och andra eliter som en framgångssaga och som exotiskt objekt för betraktande.
I London decentraliseras offentlig makt till nybildade hybrida halvoffentliga
organisationer i en postneoliberal kulturpolitik. Finns det någon skillnad
mellan globalisering och transnationalisering, förutom att den ena termen
tenderar att beskriva någonting positivt?
Ännu ett
paper som jag borde läsa tycks vara Valtysson: Framing Culture Online: The Use of
Social Media in Reviewing the Icelandic Constitution.
Middag återigen på Q-baren. Minde än hälften så dyrt som
konferensmiddagen, väsentligt bättre, utan alergiska reaktioner, och med
engelsktalande personal.
Kommentarer