Fortsätt till huvudinnehåll

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 3



I Sverige befarar många att regionaliseringen ska leda till ökad politisk styrning av konstarterna. Här diskuterades vad som händer när armslängdsprincipen implementeras i nya sammanhang. Inte minst uppskattade jag en lovande jämförelse mellan de tre baltiska staterna, där man kan se skillnader mellan en mer styrd modell i Litauen och modeller närmare den brittiska i Lettland och Estland. Detta ledde till intressanta reflektioner om den brittiska modellens ställning i Europarådet normerande arbete, som om den vore en best practice snarare än en modell som utvecklats i en viss kontext. Någonting som tycks intressant, men som inte hittills studerats i någon större utsträckning, är det civila samhällets betydelse i uppbyggnadsfasen i de estniska och lettiska fallen som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan dessa och det litauiska fallet. Per Mangset understryker också att den handlar om en armslängdsdimmention snarare än om en modell, och att den idealtypiska brittiska modellen existerar på en retorisk nivå snarare än i den empiriska verkligheten. Konsekvenserna av detta hade redan illustrerats av försöket att skapa ett arts council efter brittisk modell i Katalonien, ett försök som av olika skäl misslyckades och efter ett regeringsskifte till sist sköts åt sidan. Mangset frågar sig också varför ett latiskt land skulle vilja kopiera en anglosaxisk modell. Handlar det kanske om ett katalonisk försök att finna alternativa inspirationskällor till Madrid?

Under den tematiska sessionen om kanadensisk kulturpolitik återkom OS-invigningar som exempel, denna gång med fokus på hur språkliga och etniska minoritetsgrupper representerades under OS i Vancover. Ursprungligen skrevs avtal om mellan regeringar på olika nivåer om att en mängd grupper skulle representeras, liksom franskan m.fl. språk. I genomförandet märktes emellertid inte mycket av detta istället kom tonvikten att helt bli på traditionella engelsk-kanadensiska symboler samt på ”the North”, vilket ledde till protester från Quebecs premiärminister m.fl. Detta om vad som ses som en skandal i Kanada, kanske skulle vara en skandal i Sverige, men som också kan kontrasteras mot det stora avstånd som en av mina egna östeuropeiska åhörare upplevde när jag talade om samarbeten mellan svenska staten och muslimska organisationer. I samma projekt ingår också jämförelser mellan två minoritetsgruppers identitetspolitik; Franco-Ontarians respektive Ango-Quebecers. Johnathan Paquette och Aurelie Lacassagne genomför studier på flera nivåer, från policynivå till identitetsbygget i francoontarisk litteratur. Där policydokumenten talar om ett ”vitalt” kulturliv präglas poesi och litteratur av svårigheter och ett hotande bortdöende. Samtidigt tycks båda identiteterna åtminstone delvis vara resultat av att majoriteten av de francofona kanadensarna alltmer har kommit att definiera sig som Quebecois – dvs. en territoriell och språklig identitet – istället för som etniskt franskättade Canadiens.

Framåt kvällen hölls en späckad session om urban kulturpolitik i London, Berlin, Rotterdam, Toronto, m.m. Över lag var tonen den kritiska forskningens och i flera fall handlade det om att se bortom de förenklade politiska visionerna; i Berlin kan man till exempel se hur nybyggnationer och nya förorter lämnade delar av innerstaden tomma med låga hyror och till etableringen av ett bohemiskt kulturliv. Nu aproprieras detta av den politiska och andra eliter som en framgångssaga och som exotiskt objekt för betraktande. I London decentraliseras offentlig makt till nybildade hybrida halvoffentliga organisationer i en postneoliberal kulturpolitik. Finns det någon skillnad mellan globalisering och transnationalisering, förutom att den ena termen tenderar att beskriva någonting positivt?

Ännu ett paper som jag borde läsa tycks vara Valtysson: Framing Culture Online: The Use of Social Media in Reviewing the Icelandic Constitution.

Middag återigen på Q-baren. Minde än hälften så dyrt som konferensmiddagen, väsentligt bättre, utan alergiska reaktioner, och med engelsktalande personal.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…