Fortsätt till huvudinnehåll

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 2

En av de intressantaste sakerna med internationella konferenser är att man matas med internationella exempel. I det här fallet var det inte minst de svenska stadsutvecklingsprojekten som sattes i perspektiv. Över hela världen försöker städer placera sig på en global karta både genom event som de europeiska kulturhuvudstäderna och OS (i teorin inskrivna i en internationalistiska men i praktiken på stads- och nationsmarknadsföring i Berlin-OS efterföljd) och genom ofta monumental nybyggnation i städernas tomma zoner, som förfallna hamnområden. Gemensamt är också fokuset på framtiden och på nya museer, för att inte tala om planerade. Nextopia Guggenheimization? Ett intressant exempel är försöken att regenerera Rio de Janeiro, en stad vars nuvarande situation också kan ses mot bakgrund av Rios historia som kolonial, nationell och kejserlig huvudstad och 1960-talets futuristiska projekt att skapa en ny förment neutral huvudstad i Brazilia. Om relationen mellan representation av städer och av nationalstater. Lever vi fortfarande i en värld av nationalstater eller i en värld av städer? Representerar städerna sig själva, sina respektive nationalstater (t.ex. i OS och europeiska kulturhuvudstäder) eller sig själva i kamp om vilken stad som ska representera en nationalstat? Även då nationalstaten och nationen som sådan inte nämns slås jag av hur olika deltagarna relaterar till denna aktörstyp; jag kommenterade själv på ett paper som helt enkelt tog för givet att nationalstater är de aktörer som skapar politik, andra utgår ifrån att nationalstaternas tid redan är förbi, flera anser sig ha kommit till insikt om att det senare har visat sig vara felaktigt.

Fler exempel på cultural diplomacy; en historisk beskrivning av relationerna mellan utrikespolitik och kulturpolitik i Nederländerna. Holland Promotion. Return of the nation state, post 2008. Socialization of cultural policy. Liksom i det kanadensiska fallet talas det om ”the rise and fall of the arts”, som utrikespolitisk resurs. Zamorano talar å andra sidan om branding som neo-propagandism, en inte helt orimlig benämning i Spanien, ett land som från och med 1936 hade ett propagandaministerium. Här diskuterades också begreppet paradiplomati som beteckning på Barcelonas arbete med sin självrepresentation inom Spaniens ramar; ”to utilize branding as representation in a postpolitical world”. Senare under samma session diskuterade Constance DeVereaux och Martin Griffin svårigheter i ”cultural policy of the Hopi Nation of Arizona”, i relation till berättelser som ägs av specifika grupper och hålls hemliga, och om hur detta kommer i konflikt med viljan att visa upp sitt kulturarv och bygga upp turistnäringen. Deras nästa exempel berörde Sovjets framgångsrika användning av berättelser om konstens betydelse under ockupationen av östra Tyskland efter Andra Världskriget, som ett exempel där narrativ teori kan användas för att förstå kulturpolitik.

Sarah Cunningham, med förflutet i USA:s federala administration (under så väl demokratiskt som republikanskt styre) talar om frånvaron av forecasting rapporter på kulturområdet, i synnerhet i jämförelse med t.ex. media, där ekonomiskt starka aktörer framgångsrikt använder sådana i efterfrågeskapande syfte. Skulle mer forecasting gynna kulturpolitiken som område? Stor skepticism i publiken mot möjligheten till forecasting.

Ett paper som jag missade presentationen av men definitivt måste läsa handlar om hur urban legends leder till politisk handling i Mexico City, i den digitala tidsåldern.

Möte med redaktionsrådet för Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift på lokalt universitetsfik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…