Morgonen börjar för min del med en session under
rubriken Heritagization, den tredje sådana sessionen, men den första som jag
hinner med att ta del av. Först en diskussion om kulturarvets moral som jag
tyvärr missade början på. Laermans tycks mena att synen på kulturarvet har
genomgått en förändring och nu brukas i samtiden på mer instrumentella sätt;
det förflutna är inte längre enbart dåtid. Jag är inte helt övertygad om hur
nytt detta är, men bör nog läsa den skriftliga versionen först. ”If you are too
close to the past it is not strange.” ”Strangeness or alterity of the past.”
Marit Johansson beskrev sitt avhandlingsarbete om världsarvet Angra do Heroismo
på Azorerna, huvudsakligen med betoning på spänningen mellan Unescos
världsarvsregler, den lokala administrationen, boende, lokala näringsidkare och
andra stakeholders. Från publiken frågar en portugisisk
deltagare om Estado
Nuevos inflytande på det som
idag uppfattas som traditionellt portugisisk kultur, och hur detta kan vara en
del av tolkningen. I S:t Petersburg tycks stadens ledning helt ha övergivit
målsättningen att skydda staden som världsarv, inte minst när Gazprom ville uppföra
en skyskrapa. Här har Unesco till synes inte mycket att komma med i maktkampen.
Deras makt tycks i allt väsentligt bara vara riktigt betydelsefull i små
turismberoende kontexter som Azorerna och Visby (men det är min slutsats,
baserad på tämligen få fall).
En annan sida av stadslandskapets kulturarv är gatunamnet, något
som diskuterades när Emilia Palonen återväder till detta växande
forskningsområde där förflutenhet och nutid blandas och spåren efter historiens
ängels framfart ibland kan läsas med viss tydlighet. I dagens Budapest har
åtskilliga gatunamn bytts under 2010 och 2011, men inte på långa vägar lika
många som 1991-93. Gator döpta efter mellankrigspersonligheter, idrottare och
religiösa (katolska och protestantiska) ledare blir allt vanligare medan namn
på kommunister, judar och kvinnor försvinner. Roosevelttorget
är nu Istvan Szwchényis torg medan Raol Wallenberg hittills har fått behålla
sitt. I Stockholm tycks vi snarare ha en svårighet att hitta nya gator att
namnge, och får lösa motsättningen mellan namngivning och bevarande
kompromissvägen, t.ex. när en del av Tunnelgatan blev Olof Palmes Gata och
sökandet efter någonting att döpa efter Anna Lind. Kanske säger detta behov av
innerstadsgator också någonting om statusförhållandet mellan innerstaden och
förorterna.
I solskenet utanför fönstren blandas nya, renoverade och lätt
förfallna byggnader. Enligt ryktet ska man helst inte tala spanska/kastilianska
med stadens innevånare. Kataloniens fana ses frekvent på flaggstänger och
balkonger. Och Spaniens flagga ses ganska ofta, men alltid tillsammans med
åtminstone Kataloniens och EU:s, ofta på hotell. Hittills har jag sett den
ensam bara på en enda balkong.
Odinteatern och festivalveckan i Holstebro, Danmark, en festival
där ibland ickekonstnärliga inslag får konstnärliga aspekter. ”Alla är med.” ”In
Holsebro we have become dependent on the Odin Theatre!” ”Här gör vi någonting som ingen annan
gör!” Kommentar från publiken: ”fårpoesi!” En karneval i Bachtins anda där
polisen arresterar isbjörnar. Som Dorte Skot-Hanssen påpekat: det finns ingen
master plan, varje stad måste hitta en egen väg. Sacco är kritisk mot
vinstförväntningarnas roll i städers kultursatsningar. Intressanta men
svårbesvarade frågeställningar om hur/huruvida en stad förändras av den här
typen av konstnärlig satsning. Dansk Folkeparti finns även i Holstebro, och
tycks gilla Odinteatern. Kan det vara så att festivalen har överlevt så länge
eftersom staden i övrigt är så händelselös?
I Peru fokuserar kulturpolitiken i stort sett helt på kulturarvet
i olika grupper i landet. Fram till år 2000 hanterades kulturpolitiken av ett
institut under utbildningsdepartementet, grundat av en vänsterorienterad
militärregering som upprättades 1968. Intressant undersökning av hur mångfalden
av fria teatergrupper försörjer sig. Ett kulturdepartement skapades först 2000,
och stora förväntningar knöts till detta. Samtidigt verkar teatergrupperna inte
särskilt intresserade av mer statlig finansiering, av allt att döma på grund av
hög misstro mot administrationen. ”For those interested in intercultural
performance: Please move to Peru!” Den kulturpolitiska infrastrukturen dock mer
utbyggd i Bolivia, ett land med lägre BNP än Peru.
Att konferensen alltmer har blivit en internationell konferens
snarare än en enbart europeisk blir allt mer tydligt. Bland de framträdande som
jag så här långt har lyssnat till finns gott om intressanta bidrag från
Västeuropa – bl.a. Danmark och Portugal tycks mer representerade än tidigare –
Nordamerika, Nordafrika, Peru och Brasilien. Också Mexico och Taiwan tycks väl
representerade medan Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och större delen av
Asien saknas, det samma tycks också gälla delar av Östeuropa, inklusive
Ryssland. Möjligen har Västeuropa och Nordamerika varit väl dominanta i de mer
uppmärksammade panelerna medan den övriga spansk- och portugisisktalande
världen har förvisats till mindre sessionssalar. Man tycker sig också märka mer
teoretisk och metodologisk diskussion i de mindre rummens sessioner. Närvaron på
internet har också varit en smula begränsad och jag har fortfarande inte
lyckats koppla upp mig från universitetet, även om programmet faktiskt har
varit mer översiktligt i pdf-form än i sin fysiska form. Dessvärre har jag
heller inte lyckats få tag på någon deltagarlista. Sigrid Röyseng twittrar från
konferensen, enligt ryktet på uppmaning av Norges kulturminister.
Att formulera en slutsats av en konferens som denna är
naturligtvis inte helt enkelt; en mängd olika samtal har pågått parallellt och
jag har alltså inte uppfattat mer än en del av konferensen. Den avslutande
plenarsessionen tycks handla främst om de kreativa industrierna och om
europeisk kulturpolitik, även om hälften av detta är på spanska och således
inte helt enkelt att följa. Själv har jag inte följt så många sessioner som har
fokuserat på detta begrepp, snarare har det oftare handlat om kulturell
diplomati och om olika former av stadsutveckling. Flera forskare har fokuserat
på relationerna mellan olika nivåer och mål, och om förändringar av
måluppfattningar över tid, något som man har försökt fånga i olika begrepp som
postpolitisk, postsuverän och postneoliberal. Känslan av att vi befinner oss på
väg in i en ny tid, eller i alla fall ut ur en gammal, kvarstår alltså, men i
skenet av den ekonomiska krisen tycks denna känsla om något ha blivit än mer
osäker på vart vi egentligen är på väg, men allt klarare över att de gamla
visionerna inte tycks infrias, i alla fall inte på de sätt som var väntat.
Kommentarer