Fortsätt till huvudinnehåll

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 4



Morgonen börjar för min del med en session under rubriken Heritagization, den tredje sådana sessionen, men den första som jag hinner med att ta del av. Först en diskussion om kulturarvets moral som jag tyvärr missade början på. Laermans tycks mena att synen på kulturarvet har genomgått en förändring och nu brukas i samtiden på mer instrumentella sätt; det förflutna är inte längre enbart dåtid. Jag är inte helt övertygad om hur nytt detta är, men bör nog läsa den skriftliga versionen först. ”If you are too close to the past it is not strange.” ”Strangeness or alterity of the past.” Marit Johansson beskrev sitt avhandlingsarbete om världsarvet Angra do Heroismo på Azorerna, huvudsakligen med betoning på spänningen mellan Unescos världsarvsregler, den lokala administrationen, boende, lokala näringsidkare och andra stakeholders. Från publiken frågar en portugisisk deltagare om Estado Nuevos inflytande på det som idag uppfattas som traditionellt portugisisk kultur, och hur detta kan vara en del av tolkningen. I S:t Petersburg tycks stadens ledning helt ha övergivit målsättningen att skydda staden som världsarv, inte minst när Gazprom ville uppföra en skyskrapa. Här har Unesco till synes inte mycket att komma med i maktkampen. Deras makt tycks i allt väsentligt bara vara riktigt betydelsefull i små turismberoende kontexter som Azorerna och Visby (men det är min slutsats, baserad på tämligen få fall).

En annan sida av stadslandskapets kulturarv är gatunamnet, något som diskuterades när Emilia Palonen återväder till detta växande forskningsområde där förflutenhet och nutid blandas och spåren efter historiens ängels framfart ibland kan läsas med viss tydlighet. I dagens Budapest har åtskilliga gatunamn bytts under 2010 och 2011, men inte på långa vägar lika många som 1991-93. Gator döpta efter mellankrigspersonligheter, idrottare och religiösa (katolska och protestantiska) ledare blir allt vanligare medan namn på kommunister, judar och kvinnor försvinner. Roosevelttorget är nu Istvan Szwchényis torg medan Raol Wallenberg hittills har fått behålla sitt. I Stockholm tycks vi snarare ha en svårighet att hitta nya gator att namnge, och får lösa motsättningen mellan namngivning och bevarande kompromissvägen, t.ex. när en del av Tunnelgatan blev Olof Palmes Gata och sökandet efter någonting att döpa efter Anna Lind. Kanske säger detta behov av innerstadsgator också någonting om statusförhållandet mellan innerstaden och förorterna.

I solskenet utanför fönstren blandas nya, renoverade och lätt förfallna byggnader. Enligt ryktet ska man helst inte tala spanska/kastilianska med stadens innevånare. Kataloniens fana ses frekvent på flaggstänger och balkonger. Och Spaniens flagga ses ganska ofta, men alltid tillsammans med åtminstone Kataloniens och EU:s, ofta på hotell. Hittills har jag sett den ensam bara på en enda balkong.

Odinteatern och festivalveckan i Holstebro, Danmark, en festival där ibland ickekonstnärliga inslag får konstnärliga aspekter. ”Alla är med.” ”In Holsebro we have become dependent on the Odin Theatre!” ”Här gör vi någonting som ingen annan gör!” Kommentar från publiken: ”fårpoesi!” En karneval i Bachtins anda där polisen arresterar isbjörnar. Som Dorte Skot-Hanssen påpekat: det finns ingen master plan, varje stad måste hitta en egen väg. Sacco är kritisk mot vinstförväntningarnas roll i städers kultursatsningar. Intressanta men svårbesvarade frågeställningar om hur/huruvida en stad förändras av den här typen av konstnärlig satsning. Dansk Folkeparti finns även i Holstebro, och tycks gilla Odinteatern. Kan det vara så att festivalen har överlevt så länge eftersom staden i övrigt är så händelselös?

I Peru fokuserar kulturpolitiken i stort sett helt på kulturarvet i olika grupper i landet. Fram till år 2000 hanterades kulturpolitiken av ett institut under utbildningsdepartementet, grundat av en vänsterorienterad militärregering som upprättades 1968. Intressant undersökning av hur mångfalden av fria teatergrupper försörjer sig. Ett kulturdepartement skapades först 2000, och stora förväntningar knöts till detta. Samtidigt verkar teatergrupperna inte särskilt intresserade av mer statlig finansiering, av allt att döma på grund av hög misstro mot administrationen. ”For those interested in intercultural performance: Please move to Peru!” Den kulturpolitiska infrastrukturen dock mer utbyggd i Bolivia, ett land med lägre BNP än Peru.

Att konferensen alltmer har blivit en internationell konferens snarare än en enbart europeisk blir allt mer tydligt. Bland de framträdande som jag så här långt har lyssnat till finns gott om intressanta bidrag från Västeuropa – bl.a. Danmark och Portugal tycks mer representerade än tidigare – Nordamerika, Nordafrika, Peru och Brasilien. Också Mexico och Taiwan tycks väl representerade medan Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och större delen av Asien saknas, det samma tycks också gälla delar av Östeuropa, inklusive Ryssland. Möjligen har Västeuropa och Nordamerika varit väl dominanta i de mer uppmärksammade panelerna medan den övriga spansk- och portugisisktalande världen har förvisats till mindre sessionssalar. Man tycker sig också märka mer teoretisk och metodologisk diskussion i de mindre rummens sessioner. Närvaron på internet har också varit en smula begränsad och jag har fortfarande inte lyckats koppla upp mig från universitetet, även om programmet faktiskt har varit mer översiktligt i pdf-form än i sin fysiska form. Dessvärre har jag heller inte lyckats få tag på någon deltagarlista. Sigrid Röyseng twittrar från konferensen, enligt ryktet på uppmaning av Norges kulturminister.

Att formulera en slutsats av en konferens som denna är naturligtvis inte helt enkelt; en mängd olika samtal har pågått parallellt och jag har alltså inte uppfattat mer än en del av konferensen. Den avslutande plenarsessionen tycks handla främst om de kreativa industrierna och om europeisk kulturpolitik, även om hälften av detta är på spanska och således inte helt enkelt att följa. Själv har jag inte följt så många sessioner som har fokuserat på detta begrepp, snarare har det oftare handlat om kulturell diplomati och om olika former av stadsutveckling. Flera forskare har fokuserat på relationerna mellan olika nivåer och mål, och om förändringar av måluppfattningar över tid, något som man har försökt fånga i olika begrepp som postpolitisk, postsuverän och postneoliberal. Känslan av att vi befinner oss på väg in i en ny tid, eller i alla fall ut ur en gammal, kvarstår alltså, men i skenet av den ekonomiska krisen tycks denna känsla om något ha blivit än mer osäker på vart vi egentligen är på väg, men allt klarare över att de gamla visionerna inte tycks infrias, i alla fall inte på de sätt som var väntat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…