”Bland monumenten i den drömda staden fick inte heller saknas ett monument, som den okände läsaren skulle ägna den okände författaren som ett tecken på tacksamhet för det geni som hjälpte honom till en annan och lättare existens. [...] Jag reste inte från Leibzig till Halle, utan från ett kapitel till ett annat. Däremellan låg den enahanda jämna takten med sitt svällande; skenor som deledas upp av telegrafstolparna. Så var
det redan i skolan, och sedan hos soldaterna - ett liv i fortsättning.
Läsarens palats är varaktigare än varje annat. Det överlever folken, kulturerna, ja själva språken. Jordbävningar och krig sätter det inte i gungning, inte heller biblioteksbränder som den i Alexandria. Marknader, byar [...], collosser, skyskrapor, länder och öar växer upp i det och försvinner, som om de spolades bort av regn. Verkligheten blir förtrollad och drömmen verklighet. Dörren står öppen till den magiska världen.”
"Konstnären själv är ofta knappast medveten om den. Men det sprider sig att ’det är någonting visst’ med honom. Detta ’någonting’ kan förbrylla somliga och hänföra andra, det kan också gå från mun till mun som ett hemligt budskap. Var finns detta ’någonting’ som rör sig i djupet under alla söndringar och som kan få oss att till och med beundra fienden? I varje fall måste det vara starkare än tiden – för detta talar redan det faktum att det bestämmer konstverkets varaktighet, likt ett salt som inte mister sin sälta. Det har inte alltid – och här nalkas vi åter det obestmda och det ovissa – med verkets rang att skaffa. Det kan göra så att en enda bild, en enda dikt, och kanske inte ens den bästa, överlever. Det kan flamma upp i brottstycken, på fel ställen, som ett minne av de ögonblick då universum blev verklighet. Det kan även stanna kvar i det osynliga: i drömmarna, i vår längtan, i våra misslyckanden, och ändå göra verkan – just där. [...]
Naturligtvis försvinner alla konstverk förr eller senare. Men oförgängligt är det som ljudlöst passerar genom ord och bild, som genom gravarna i Tarquinia. Det rör oss. Förgängligt är det som vi kallar odödligt, med det är ändå en avglans av det odödliga."
”Detta berör den uppgift som konstnären [...] har i tider då hundarna kommit lösa. Konstverket tjänstgör inte bara som en ödesanvisng för framtiden – det antyder, försonar och pacificerar även det förgångna.”
(Ernst Jünger 1970)
Läsarens palats är varaktigare än varje annat. Det överlever folken, kulturerna, ja själva språken. Jordbävningar och krig sätter det inte i gungning, inte heller biblioteksbränder som den i Alexandria. Marknader, byar [...], collosser, skyskrapor, länder och öar växer upp i det och försvinner, som om de spolades bort av regn. Verkligheten blir förtrollad och drömmen verklighet. Dörren står öppen till den magiska världen.”
"Konstnären själv är ofta knappast medveten om den. Men det sprider sig att ’det är någonting visst’ med honom. Detta ’någonting’ kan förbrylla somliga och hänföra andra, det kan också gå från mun till mun som ett hemligt budskap. Var finns detta ’någonting’ som rör sig i djupet under alla söndringar och som kan få oss att till och med beundra fienden? I varje fall måste det vara starkare än tiden – för detta talar redan det faktum att det bestämmer konstverkets varaktighet, likt ett salt som inte mister sin sälta. Det har inte alltid – och här nalkas vi åter det obestmda och det ovissa – med verkets rang att skaffa. Det kan göra så att en enda bild, en enda dikt, och kanske inte ens den bästa, överlever. Det kan flamma upp i brottstycken, på fel ställen, som ett minne av de ögonblick då universum blev verklighet. Det kan även stanna kvar i det osynliga: i drömmarna, i vår längtan, i våra misslyckanden, och ändå göra verkan – just där. [...]
Naturligtvis försvinner alla konstverk förr eller senare. Men oförgängligt är det som ljudlöst passerar genom ord och bild, som genom gravarna i Tarquinia. Det rör oss. Förgängligt är det som vi kallar odödligt, med det är ändå en avglans av det odödliga."
”Detta berör den uppgift som konstnären [...] har i tider då hundarna kommit lösa. Konstverket tjänstgör inte bara som en ödesanvisng för framtiden – det antyder, försonar och pacificerar även det förgångna.”
(Ernst Jünger 1970)
Kommentarer