Fortsätt till huvudinnehåll

Om konsten och läsningen

”Bland monumenten i den drömda staden fick inte heller saknas ett monument, som den okände läsaren skulle ägna den okände författaren som ett tecken på tacksamhet för det geni som hjälpte honom till en annan och lättare existens. [...] Jag reste inte från Leibzig till Halle, utan från ett kapitel till ett annat. Däremellan låg den enahanda jämna takten med sitt svällande; skenor som deledas upp av telegrafstolparna. Så var det redan i skolan, och sedan hos soldaterna - ett liv i fortsättning. 

Läsarens palats är varaktigare än varje annat. Det överlever folken, kulturerna, ja själva språken. Jordbävningar och krig sätter det inte i gungning, inte heller biblioteksbränder som den i Alexandria. Marknader, byar [...], collosser, skyskrapor, länder och öar växer upp i det och försvinner, som om de spolades bort av regn. Verkligheten blir förtrollad och drömmen verklighet. Dörren står öppen till den magiska världen.” 

"Konstnären själv är ofta knappast medveten om den. Men det sprider sig att ’det är någonting visst’ med honom. Detta ’någonting’ kan förbrylla somliga och hänföra andra, det kan också gå från mun till mun som ett hemligt budskap. Var finns detta ’någonting’ som rör sig i djupet under alla söndringar och som kan få oss att till och med beundra fienden? I varje fall måste det vara starkare än tiden – för detta talar redan det faktum att det bestämmer konstverkets varaktighet, likt ett salt som inte mister sin sälta. Det har inte alltid – och här nalkas vi åter det obestmda och det ovissa – med verkets rang att skaffa. Det kan göra så att en enda bild, en enda dikt, och kanske inte ens den bästa, överlever. Det kan flamma upp i brottstycken, på fel ställen, som ett minne av de ögonblick då universum blev verklighet. Det kan även stanna kvar i det osynliga: i drömmarna, i vår längtan, i våra misslyckanden, och ändå göra verkan – just där. [...] 

Naturligtvis försvinner alla konstverk förr eller senare. Men oförgängligt är det som ljudlöst passerar genom ord och bild, som genom gravarna i Tarquinia. Det rör oss. Förgängligt är det som vi kallar odödligt, med det är ändå en avglans av det odödliga." 

”Detta berör den uppgift som konstnären [...] har i tider då hundarna kommit lösa. Konstverket tjänstgör inte bara som en ödesanvisng för framtiden – det antyder, försonar och pacificerar även det förgångna.”

(Ernst Jünger 1970)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…