Fortsätt till huvudinnehåll

Gore Vidal

Läste för några dagar sedan att den amerikanske romanförfattaren och essäisten Gore Vidal har gått ur tiden vid 86 års ålder. Jag minns fortfarande hur jag fastnade för romanen Messias (1955) för över tio år sedan; en berättelse om hur en ny religion sprider sig över samtiden, likt kristendomens spridning för 2000 år sedan, men mycket snabbare, och baserad på samtidens etos formulerat som kvasibuddistisk frälsningslära. En i ordets antika mening cynisk satir över samtiden grundad i en bild av antiken presenterad i form av science fiction. Det senantika teman är än mer uttalat i romanen Julianus från 1964. Huvudpersonen är den siste hedniske romerske kejsaren Julianus Apostata (Julianus avfällingen, ett namn han fått i den kristna historieskrivningen)  som Vidal främställer som en intellektuell som av en historiens nyck har satts att härska över en brytningstid då världen hastigt utvecklas i en riktning för vilken han känner sig djupt främmande.

Den filosofiska sidan av Vidals antikintresse framgår också i romanen Creation (1981)på sitt sätt mer en essä förklädd till roman snarare än en traditionell sådan, där vi får följa en persisk resenär på Sokrates, Gautamas och Confucius tid, och genom hans ögon möta den nya värld av tankar som framträdde då. En roman som på många sätt kan tjäna som introduktion till en av religionshistoriens mest spännande perioder, i synnerhet om man håller i minnet att detta är en högst personlig reflektion, delvis baserad på historiska tolkningar som var nya när den publicerades men som inte längre är det. Ett annat exempel på Vidals användning av antika ämnen är hans medverkan i manuset till storfilmen Ben Hurmen han dyker också upp filmisk science fiction, t.ex. i en biroll i filmen Gattaca. Trots sin känsla av utanförskap (och ibland tydliga statussökande) var Vidal en märklig blandning klassisk privatlärd skriftställare och modern kändis. Ingen kan vara överraskand över att det var i Hollywood som han kom att leva en stor del av sitt liv.

I både Messias och Julianus är huvudpersonen och dennes perspektiv typiskt för Vidal; det handlar om intellektuella särlingar som finner sig utanför sin samtids mindre intellektuella utveckling. Man får förmoda att det också var så som han uppfattade sig själv. Huvudpersonen i Messias har till och med sitt namn, Eugene Luther, gemensamt med Vidal vars fullständiga namn var  Eugene Luther Gore Vidal. Helt stilenligt inleder Vidal också sin romansvit om den amerikanska historien med romanen Burr (1973) där huvudpersonen är Aaron Burr, USA:s tredje vicepresident, som främst har gått till historien för att ha skjutit finansministern Alexander Hamilton under en duell och för att senare ha åtalats för högförräderi i samband med en komplott som möjligen syftade till att skapa en ny statsbildning väster om Apalasherna. Valet av huvudperson röjer också en förtjusning för historiska händelser som inte passar in i den officiella historiska berättelsen.

Romanen om Aaron Burr kan otvivelaktigt ses som ett exempel på Vidals förmåga att ta ställning för kontroversiella personer, men har också någonting att säga om hans politiska ställningstaganden. I slutet av 1940-talet blev han kontroversiell för romaner med öppna skildringar av homosexualitet. Under '60-talet utveklade han sig till en tämligen i typisk demokrat, och senare tycks han ha rört sig allt längre mot vänster. Som många har påpekat är detta dock kanske inte hela sanningen. Sviten om den amerikanska historien kan läsas som en berättelse i stil med Edward Gibbons Romerska rikets nedgång och fall om en republiks förfall och övergång till centraliserat autokratiskt imperium. Även om federalisten Alexander Hamilton skildras i allt annat än sympatiska toner är det emellertid inte någon konspiratorisk berättelse. I romanen Lincoln (1984) skildras presidenten med påtaglig beundran som en ibland hjältemodig men aldrig naiv politisk pragmatiker som kom att sätta stopp för slaveriet men också bidra till uppbyggandet av en allt starkare militär statsmakt, och därmed som en av dem som tagit avgörande steg i övergången från republik till imperium. Han skulle senare beskriva Kennedy - som han kände personligen - som en av de personer han helst ville tillbringa sin tid med, men som en synnerligen olämplig president.

I sina samtidskommentarer blev han med tiden alltmer oppositionell, och det står klart att han betraktade Bush och Obamas presidentskap som en uppfyllelse av sina egna svartare förutsägelser; en tid då habeas corpus urholkas och då republiken dras in i allt fler utländska krig. Själv tycks han ha sett sig som en anhängare av den ursprungliga amerikanska republiken. Detta kanske också förklarar varför han rönt så begränsad uppmärksamhet i Sverige; hans ämnen är framförallt USA och antikens Rom, och hans politiska ställningstaganden verkar i förstone vara till vänster - som antiimperialist och företrädare för sexuellt likaberättigande - men innefattade samtidigt en tydlig skepsis till den starka staten, oavsett styrande parti, en alltigenom amerikansk hållning.

Det är kanske inte minst på grund av sin blandning av utanför- och innanförperspektiv som han utgör en så underhållande, och ibland tankeväckande, läsning. Till hans styrka som författare hör hans förmåga att se saker ur ett personligt perspektiv. Hans svaghet som politisk kommentator var snarare att han sällan eller aldrig presenterade lösningar på samtidens problem utan nöjde sig med att kritisera, ofta med udden riktad mot samtiden som sådan. Båda hans försök att bli invald i kongressen misslyckades, men resultatet är att han istället kom att producera en stor mängd böcker präglade av ett lätt flytande språk som på många sätt påminner mera om upplysningstidens kvicka prosa än om vare sig modern populärlitteratur eller konstprosa.

Bestälde just The Golden Age och ser fram emot att läsa den.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…