En av många roller som forskaren ibland har i samhället är som utredare åt olika offentliga aktörer. Sådana uppdrag ger ofta betydande möjligheter att föra ut forskningsresultat i olika relaterade verksamheter, och kan alltså ses som en del av universitetets så kallade tredje uppgift. Myndighetsföreträdare ser det ibland som att universitetet ger någonting tillbaka till staten för de anslag de får. Samtidigt ger externa uppdrag ofta ockå fördelar för forskningen. Som forskare får man möjlighet att skaffa sig insikt och personlig erfarenhet av verksamheter som på olika sätt kan vara relevanta för forskningen. Den som forskar om politik eller om olika aktörer eller organisationer kan få en praktisk inblick som man annars knappast skulle kunna få. Man ställs ofta också inför nya problem som ibland kan generera intressanta forskningsfrågeställningar för framtiden. Man kan också få tillfälle att samla in material som senare kan visa sig användbart i forskningen. Samtidigt ställer sådana verksamheter också forskaren inför olika typer av svårigheter. En sådan är att upprätthålla vetenskaplig kvalitet och obereoende samtidigt som uppdragsgivaren också har andra krav. En annan är att de frågor som ställs ofta är sådana som kan vara svåra att besvara som samhällsvetare eller humanist, t.ex. frågor om vilka konsekvenser som kan vara att vänta efter olika typer av beslut, dvs. frågor som i någon mån förutsäga framtiden.Flera av dessa frågor är sådana som jag det senate året har haft anledning att tänka på i samband med mitt arbete med att skriva en rapport till den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Eftersom jag under åren har hunnit skriva en hel del om hur kultur- och folkbildningspolitik tillkommer är det intressant att få tillfälle att se också andra delar av regeringskansliet, om inte innifrån (eftersom rapportförfattarna är oberoende), så i alla fall på närmare håll. Möjligheterna att föra ut forskningsresultat – både egna och andras – var naturligtvis också betydande (åtminstone jag har inte tidigare blivit intervjuad av TT eller fått tillfälle att föreläsa i direktsänd TV). Man stöter också på intressanta fakta i kommissionens rapporter, t.ex. i deras arbete med demografi, eller i den nyss genomförda kartläggningen av svenska kommunala företrädares visioner av framtidens Sverige. Det visade sig till exempel, kanske föga överraskande, att ” Merparten av de kommuner som redovisat sina visioner har ambitioner om ökad inflyttning.” De metoder som föreställs leda till detta är också ofta påtagligt lika, t.ex. rikare nöjes- och kulturliv, modernt sjönära boende eller satsningar med fokus på miljö, något som säkert inte förvånar dem som forskar kring kommuners strategiska planering.
För min del handlade arbetet om att försöka beskriva samtida utvecklingslinjer i det civila samhället, och om att försöka se vilka dilemman denna utveckling kan komma att ställa såväl politiken som organisationerna inför; alltså om ett ganska brett uppdrag som gav goda tillfällen att vidareutveckla tankar som har väckts under de senaste årens forskning om ungdoms- och folkbildningsorganisationer, men också att bli ytterligare insats i för mig delvis nya delområden. Uttalanden om framtiden är något som det för den humanvetenskapliga forskningen typiskt sett ter sig enklare att studera än att arbeta med (det är till exempel mycket spännande att följa doktoranden Svante Landgrafs arbete med en avhandling om svenska framtidsbilder, främst i litteraturen). Samtidigt ter det sig heller inte omöjligt för den som utgår ifrån ett historiskt perspektiv att iaktta olika utvecklingstrender som har varit mer eller mindre tydliga i det nära förflutna. Ofta blir det då både lockande och snubblande nära att börja fundera på vart de kan leda i den nära framtiden.
Sådana spekulationer blir naturligtvis inte forskning i egentlig mening, utan snarare områden där forskaren genom sin kunskap och sina analysmetoder kan ha någonting att bidra med till den allmänna debatten i samhället, en nog så viktiga uppgift för en universitetsvärld som ibland anklagas för att bli alltför instängd, inte minst för den som tror att den humanvetenskapliga forskningen även här kan ha viktiga perspektiv att bidra med till en samhällsdebatt som annars kan riskera att bli allt för teknokratisk eller allt för kortsiktig.
För mig som forskare är det samtidigt också viktigt att hålla isär rollerna, inte minst när det som i det här sammanhanget har handlat om ett ganska begränsat uppdrag som kombinerats både med andra forskningsförmedlingsuppdrag i SweCult och med mer traditionellt vetenskapligt skrivande i det pågående forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer, där vi i början av 2013 ska komma ut med en ny bok. Nästa år kommer jag däremot att nära nog på heltid gå in för att leda ett mer omfattande utvärderingsuppdrag om folkbildningens betydelse i det lokala kulturlivet. Med lite tur kan det uppdraget senare generera både ytterligare forskningsmaterial och nya frågor, som det sedan förhoppningsvis ska gå att intressera någon forskningsfinansiär för. Den hermeneutiska cirkeln går vidare.(Tidigare publicerad på Tema Kultur och Samhälles blogg Q-kontinuiteten. Bild: författaren presenterar rapport på Framtidskommissionen, författaren besöker Gotland tillsammans med Kulturutredningen)
Kommentarer