Fortsätt till huvudinnehåll

Reflektioner kring utredningsverksamhet


En av många roller som forskaren ibland har i samhället är som utredare åt olika offentliga aktörer. Sådana uppdrag ger ofta betydande möjligheter att föra ut forskningsresultat i olika relaterade verksamheter, och kan alltså ses som en del av universitetets så kallade tredje uppgift. Myndighetsföreträdare ser det ibland som att universitetet ger någonting tillbaka till staten för de anslag de får. Samtidigt ger externa uppdrag ofta ockå fördelar för forskningen. Som forskare får man möjlighet att skaffa sig insikt och personlig erfarenhet av verksamheter som på olika sätt kan vara relevanta för forskningen. Den som forskar om politik eller om olika aktörer eller organisationer kan få en praktisk inblick som man annars knappast skulle kunna få. Man ställs ofta också inför nya problem som ibland kan generera intressanta forskningsfrågeställningar för framtiden. Man kan också få tillfälle att samla in material som senare kan visa sig användbart i forskningen. Samtidigt ställer sådana verksamheter också forskaren inför olika typer av svårigheter. En sådan är att upprätthålla vetenskaplig kvalitet och obereoende samtidigt som uppdragsgivaren också har andra krav. En annan är att de frågor som ställs ofta är sådana som kan vara svåra att besvara som samhällsvetare eller humanist, t.ex. frågor om vilka konsekvenser som kan vara att vänta efter olika typer av beslut, dvs. frågor som i någon mån förutsäga framtiden.

Flera av dessa frågor är sådana som jag det senate året har haft anledning att tänka på i samband med mitt arbete med att skriva en rapport till den av regeringen tillsatta Framtidskommissionen. Eftersom jag under åren har hunnit skriva en hel del om hur kultur- och folkbildningspolitik tillkommer är det intressant att få tillfälle att se också andra delar av regeringskansliet, om inte innifrån (eftersom rapportförfattarna är oberoende), så i alla fall på närmare håll. Möjligheterna att föra ut forskningsresultat – både egna och andras – var naturligtvis också betydande (åtminstone jag har inte tidigare blivit intervjuad av TT eller fått tillfälle att föreläsa i direktsänd TV). Man stöter också på intressanta fakta i kommissionens rapporter, t.ex. i deras arbete med demografi, eller i den nyss genomförda kartläggningen av svenska kommunala företrädares visioner av framtidens Sverige. Det visade sig till exempel, kanske föga överraskande, att ” Merparten av de kommuner som redovisat sina visioner har ambitioner om ökad inflyttning.” De metoder som föreställs leda till detta är också ofta påtagligt lika, t.ex. rikare nöjes- och kulturliv, modernt sjönära boende eller satsningar med fokus på miljö, något som säkert inte förvånar dem som forskar kring kommuners strategiska planering.

För min del handlade arbetet om att försöka beskriva samtida utvecklingslinjer i det civila samhället, och om att försöka se vilka dilemman denna utveckling kan komma att ställa såväl politiken som organisationerna inför; alltså om ett ganska brett uppdrag som gav goda tillfällen att vidareutveckla tankar som har väckts under de senaste årens forskning om ungdoms- och folkbildningsorganisationer, men också att bli ytterligare insats i för mig delvis nya delområden. Uttalanden om framtiden är något som det för den humanvetenskapliga forskningen typiskt sett ter sig enklare att studera än att arbeta med (det är till exempel mycket spännande att följa doktoranden Svante Landgrafs arbete med en avhandling om svenska framtidsbilder, främst i litteraturen). Samtidigt ter det sig heller inte omöjligt för den som utgår ifrån ett historiskt perspektiv att iaktta olika utvecklingstrender som har varit mer eller mindre tydliga i det nära förflutna. Ofta blir det då både lockande och snubblande nära att börja fundera på vart de kan leda i den nära framtiden.

Sådana spekulationer blir naturligtvis inte forskning i egentlig mening, utan snarare områden där forskaren genom sin kunskap och sina analysmetoder kan ha någonting att bidra med till den allmänna debatten i samhället, en nog så viktiga uppgift för en universitetsvärld som ibland anklagas för att bli alltför instängd, inte minst för den som tror att den humanvetenskapliga forskningen även här kan ha viktiga perspektiv att bidra med till en samhällsdebatt som annars kan riskera att bli allt för teknokratisk eller allt för kortsiktig. För mig som forskare är det samtidigt också viktigt att hålla isär rollerna, inte minst när det som i det här sammanhanget har handlat om ett ganska begränsat uppdrag som kombinerats både med andra forskningsförmedlingsuppdrag i SweCult och med mer traditionellt vetenskapligt skrivande i det pågående forskningsprojektet Demokratiska lärprocesser i folkbildande organisationer, där vi i början av 2013 ska komma ut med en ny bok. Nästa år kommer jag däremot att nära nog på heltid gå in för att leda ett mer omfattande utvärderingsuppdrag om folkbildningens betydelse i det lokala kulturlivet. Med lite tur kan det uppdraget senare generera både ytterligare forskningsmaterial och nya frågor, som det sedan förhoppningsvis ska gå att intressera någon forskningsfinansiär för. Den hermeneutiska cirkeln går vidare.

(Tidigare publicerad på Tema Kultur och Samhälles blogg Q-kontinuiteten. Bild: författaren presenterar rapport på Framtidskommissionen, författaren besöker Gotland tillsammans med Kulturutredningen)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sverigedemokrater, populism och konservatism i ett förändrat politiskt landskap

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som gre…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…