I Tidningen Kulturen idag skriver jag om nationell självbild i Sverige och Finland, baserat på diverse tankar som väcktes under doktorandkurs som jag läste vid Åbo Akademi för drygt fem år sedan. "När nationaldagen firas i Helsingfors är en av de traditionella höjdpunkterna studenternas marsch med fanborg till hjältegravarna. Ljus tänds i fönstren och på kyrkogårdarna. Därefter följer middag i presidentens palats med de ännu levande Mannerheimriddarna som självskrivna gäster. Middagens svenska motsvarighet är närmast Nobelfesten. Finland känns på en gång nära och märkligt avlägset, dess nationaldagsfirande närmast raka motsatsen till det svenska ibland lite tillkämpade firandet av en ofta solig 6 juni som det ofta upprepas att ingen riktigt tycks veta varför den firas. Varken Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform är heller någon särskilt påtaglig del av de flesta svenskars vardag. Inga starka svåra eller glädjerika minnen hanteras av den föreställda gemenskapen när marskalken Bernadottes ättlingar presiderar över firandet på Skansen."
Den här kursen får nog sägas ha gett upphov till ovanligt mycket skrivande. Jag har själv tidigare skrivit om språkets betydelse för framväxten av nationell självbild i Sverige och Finland (Ärans och hjältarnas språk?). Dessutom skrev professor Bengt Kristensson-Uggla om samma kurs i sitt kapitel i en vänbok som jag och professor Johan Fornäs gav ut som en födelsedagspresent till kursens andre lärare, professor Erling Bjurström.
Om Nobelfirandets historia kan man för övrigt läsa i en ny avhandling från Tema Kultur och samhälle (Medaljens framsida). Det visar sig att det mesta som i pressen idag förknippas med Nobelpriset etablerades i mediebilden redan under prisets första år.
Kommentarer