Efter att ha läst en del av Floridas
senare produktion kan det finnas anledning att komplettera detta
intryck, inte därför att det tycks felaktigt, utan därför att
Florida inte svepte in över Sveriges kulturpolitiska samtal i
första hand som en koherent teoretiker utan mer som ett ideologiskt
mode. En bedömning av framtiden för det svenska mottagandet av hans
idéer är därför inte det samma som en bedömning av det han
säger. Inte heller Den stora omställningen –
en bok från 2010 som jag just läst klart – presenterar emellertid
någon koherent ekonomisk teori, i alla fall inte i strikt mening.
Snarare handlar det om en berättelse om den ekonomiska kris som när
boken skrevs redan hade pågått något år, en berättelse grundar
sig på ekonomisk analys men som också innehåller en mer personlig
tolkning.
Floridas
grundtes är här att det vi nu ser inte bara är en tillfällig
ekonomisk nedgång utan en process som närmast är att likna vid det
sena 1800-talets utdragna ekonomiska kris. Vad det handlar om är i
så fall inte bara att försöka rädda ekonomin undan krisen.
Istället handlar det om ett gammalt ekonomiskt system som håller på
att dö bort och om att den nya tillväxten också måste komma ur
ett nytt ekonomiskt system som redan har varit på väg att växa
fram under ett drygt decennium. Medan 1800-talets kris handlade om
att jordbrukssamhället fick ge plats för en urbaniserad och
storsföretagsbaserad industriell ekonomi så handlar den nuvarande
krisen om att denna industriella ekonomi får ge plats för en
framväxande mer flexibel kreativitetsbaserad ekonomi.
I så
fall handlar det för politikens del om att underlätta övergången
genom att stödja den framväxande ekonomin inte minst genom att
bygga upp den nödvändiga infrastrukturen. Detta inkluderar bland
annat en förnyelse av utbildningssystemet men också den fysiska
infrastrukturen och transportsystemet och den fysiska staden. Han
menar nämligen att själva staden, eller snarare storstadsregionen,
är den kreativa miljö där framtidens ekonomi byggs. Samtidigt
riktar han kritik mot politiska punktsatsningar som ensidigt
fokuserar på enskilda byggnader eller projekt men som inte angriper
de grundläggande problemen i omvandlingen av själva livsmiljön. I
jämförelse med hur hans idéer ibland har översatts i praktisk
politik förordar han alltså – åtminstone på senare år –
betydligt mer omfattande och långtgående åtgärder.
Det är
också väl värt att märka att han här inte längre
nöjer sig med att se den kreativa sektorn som en avgränsad del av
samhället, utan snarare närmar sig den kreativa ekonomin som helhet. Det
innebär också att det mer blir en fråga om kreativa miljöer än
om kreativa individer: mer Googleplex än konstnärer, även om de
kreativa personerna fortfarande är de som står i fokus. Inte heller
framställs utvecklingens resultat som nödvändiga eller
ödesbestämda. Han reser istället ett varningens finger mot ett USA där
en inte oväsentlig del av de nyutexaminerade naturvetarna söker sig
till Wall
Street och
finansmarknaden istället för till forskning och teknisk utveckling.
Ändå finns den utopiska tonen fortfarande kvar när han närmar sig
slutet, åtminstone som en möjlighet:
Den pågående omställningen bär
på löftet om ett liv som inte berikas av ägandet av fastigheter,
prylar, bilar och andra materiella ting utan av större flexibilitet,
mindre skulder, mer tid över för familj och vänner, större
möjligheter till personlig utveckling och tillgång till fler och
bättre upplevelser. Alla organismer och system genomgår cykler av
liv, död och pånyttfödelse. Skogsbränder ödelägger landskapet
men fyller samtidigt en nödvändig funktion genom att bygga upp för
en ny växtlighet. På hösten blir gräset brunt och löven faller
från träden, men på våren kommer nya löv och träden växer sig
högre och starkare. Våra ledare kommer att behöva fatta kloka
beslut om hur mycket tid och resurser vi ska lägga på att försöka
rädda företag som kanske borde lämnas åt sitt öde, särskilt när
våra ansträngningar istället skulle kunna ägnas åt att förbereda
människor för någonting nytt och underlätta deras anpassningar
till mer hållbara försörjningar. Utbildning, infrastruktur,
kreativitet och sammankoppling – detta är saker som vi bör ta upp
och som vi måste förbättra och kunna garantera om den här
omställningen ska kunna realiseras och alstra ett nytt välstånd.
Detta är en
berättelse som på många sätt känns bekant och som jag
föreställer mig att vi kommer att få höra igen under de kommande
åren, vare sig det är från Florida, från Sacco, eller från någon
annan. En berättelse som riktar sig till ett samhälle i kris, i
det här fallet till ett USA som nu börjar känna av utmaningen inte
bara – eller ens i synnerhet – från Europa, utan också från
länder som Kina och Indien. Kanske är det signifikant att Florida
när boken skrevs redan hade lämnat USA för Kanada.
Kommentarer