Debatten om muslimska kvinnors huvuddukar är på många sätt väldigt signifikativ för synen på religion i Sverige. Jag syftar framförallt på hur ytlig den etablerade uppfattningen om fenomenet egentligen är. Den svenska offentligheten tycks tämligen nyss ha fått upp ögonen för att huvudduken inte är ett klädesplagg som vilket som helst utan en religiös symbol. Man är också långsamt på väg att börja greppa att islam inte i första hand är en identitetsfråga utan ett system av föreställningar om Gud, människan och världen. Det som långsamt får svenskarna att inse detta är naturligtvis förekomsten av extremister inom detta område, extremister som man med viss rätt fruktar och vill bekämpa.
Vad man inte tycks inse är emellertid att huvudduken faktiskt bara är ett klädesplagg, om än ett symboliskt viktigt sådant. Man tycks tro att det är symbolen som är problemet och att islam kommer att försvinna från samhället om man bara hindrar människor från att uttrycka sin tro offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Naturligtvis är det tvärt om: när samhället med lagar och regler förbjuder människor att uttrycka sin tro blir reaktionen gärna att de – med viss rätt – uppfattar sig som missgynnade och rent av förföljda. I grunden ger det ingenting till någon förutom att somliga människor får möjligheten att ännu någon tid ignorera det faktum att samhället rymmer olika föreställningar om Gud och om människans plats i världen.
Särskilt märklig finner jag Christer Sturmarks och hans meningsfränders syn på den här typen av frågor. Både islam och kristendomen är i grunden system av tankar och föreställningar. Vi lever i ett samhälle där vi tillåter en mängd sådana system att existera sida vid sida. Detta skiljer oss från t.ex. Iran där den islamiska staten förföljer oliktänkande. Det enda hotet mot den friheten i Sverige är emellertid inte islamisterna. Även Sturmark själv är anhängare av en världsbild som han försöker förmå staten att trycka på andra människor. Det är han som vill förbjuda människor från att uttrycka andra åsikter och trosföreställningar offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Det är också han som aktivt förlöjligar motståndare och vägrar erkänna att även människor med andra synsätt kan vara väl pålästa och genomtänkta. Det är också han som företräder en förenklad världsbild som har sina rötter i samma debatt som den till populärvetenskap förklädda urvattnat religiösa tesen om Intelligent Design. Helt följdriktigt använder han också samma metod som dess amerikanska förespråkare: han delar ut vinklade läromedel gratis till landets skolor.
På det hela taget andas hela den här debatten en oinsatthet i vad religion egentligen handlar om. Många människor (Sturmark t.ex.) tycks helt omedvetna om att ateismen kan vara lika totalitär som religiösa tankesystem. Man behöver bara se på hur det såg ut i Kina under Mao för att förstå det (kan kanske Levande Historias informationskampanj bidra till att öka den insikten?). Jag skulle säga att skolan har en uppgift här. En sak som behövs är mer, bättre och mer heltäckande undervisning i religion och historia, för att inte tala om hur mycket vi behöver en undervisning i naturvetenskapliga ämnen som lär ut både de för närvarande accepterade teorierna (d.v.s. inte "ID") tillsammans med ett sunt skeptiskt förhållningssätt.
Signifikant är även yttrandefrihetsdebatten kring Vilks och hans rondellhundar. Jag skall inte än en gång gå in på hur smaklöst det är. Däremot kan jag bara konstatera hur fel han har när han tror att han kan uppnå en förbättrad debatt genom att ”bryta tabun” och ”överskrida gränser”. Om han var konsekvent så skulle han, som flera andra redan har påpekat, bryta mot tabun i första hand i sin egen kultur: t.ex. genom att förneka förintelsen eller publicera barnpornografi (vilket jag vill understryka att jag inte uppmuntrar någon att göra). Det gör han naturligtvis inte, men det är svårt att se något annat skäl till detta än att han accepterar tabut. När man funderar på hur vi själva reagerar när vårt (sekulära) samhälles (sekulära) tabun utmanas kan man heller inte vara förvånad över att andra också reagerar aggressivt och fientligt när deras tabun utmanas. De tycker naturligtvis även de att deras tabun är logiskt motiverade. Utan att uttala mig om ifall de har rätt kan jag alltså konstatera att jag inte är förvånad. Jag vill dock också understryka att jag fortfarande är för yttrandefrihet – men det betyder verkligen inte att jag gillar eller stöder Lars Vilks, bara att jag inte anser att det han har gjort skall vara straffbart.
Terrorister och andra våldsverkare skall naturligtvis bekämpas och kartläggas med lagens fulla kraft både nationellt och internationellt, men därifrån är steget rätt långt till att ha en stat som försöker styra medborgarnas förhållande till Gud eller lagstiftning om vad de får säga, skriva eller ha på sig; ungefär lika långt som avståndet borde vara mellan en fungerande demokrati och Islamiska Republiken Iran.
Andra bloggar om huvuddukar, Christer Sturmark, Lars Vilks och Islam.
Läs också gärna dagens temasidor i SvD om den ideologiska kampen inom islam.
Vad man inte tycks inse är emellertid att huvudduken faktiskt bara är ett klädesplagg, om än ett symboliskt viktigt sådant. Man tycks tro att det är symbolen som är problemet och att islam kommer att försvinna från samhället om man bara hindrar människor från att uttrycka sin tro offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Naturligtvis är det tvärt om: när samhället med lagar och regler förbjuder människor att uttrycka sin tro blir reaktionen gärna att de – med viss rätt – uppfattar sig som missgynnade och rent av förföljda. I grunden ger det ingenting till någon förutom att somliga människor får möjligheten att ännu någon tid ignorera det faktum att samhället rymmer olika föreställningar om Gud och om människans plats i världen.
Särskilt märklig finner jag Christer Sturmarks och hans meningsfränders syn på den här typen av frågor. Både islam och kristendomen är i grunden system av tankar och föreställningar. Vi lever i ett samhälle där vi tillåter en mängd sådana system att existera sida vid sida. Detta skiljer oss från t.ex. Iran där den islamiska staten förföljer oliktänkande. Det enda hotet mot den friheten i Sverige är emellertid inte islamisterna. Även Sturmark själv är anhängare av en världsbild som han försöker förmå staten att trycka på andra människor. Det är han som vill förbjuda människor från att uttrycka andra åsikter och trosföreställningar offentligt, t.ex. genom att bära huvudduk. Det är också han som aktivt förlöjligar motståndare och vägrar erkänna att även människor med andra synsätt kan vara väl pålästa och genomtänkta. Det är också han som företräder en förenklad världsbild som har sina rötter i samma debatt som den till populärvetenskap förklädda urvattnat religiösa tesen om Intelligent Design. Helt följdriktigt använder han också samma metod som dess amerikanska förespråkare: han delar ut vinklade läromedel gratis till landets skolor.
På det hela taget andas hela den här debatten en oinsatthet i vad religion egentligen handlar om. Många människor (Sturmark t.ex.) tycks helt omedvetna om att ateismen kan vara lika totalitär som religiösa tankesystem. Man behöver bara se på hur det såg ut i Kina under Mao för att förstå det (kan kanske Levande Historias informationskampanj bidra till att öka den insikten?). Jag skulle säga att skolan har en uppgift här. En sak som behövs är mer, bättre och mer heltäckande undervisning i religion och historia, för att inte tala om hur mycket vi behöver en undervisning i naturvetenskapliga ämnen som lär ut både de för närvarande accepterade teorierna (d.v.s. inte "ID") tillsammans med ett sunt skeptiskt förhållningssätt.
Signifikant är även yttrandefrihetsdebatten kring Vilks och hans rondellhundar. Jag skall inte än en gång gå in på hur smaklöst det är. Däremot kan jag bara konstatera hur fel han har när han tror att han kan uppnå en förbättrad debatt genom att ”bryta tabun” och ”överskrida gränser”. Om han var konsekvent så skulle han, som flera andra redan har påpekat, bryta mot tabun i första hand i sin egen kultur: t.ex. genom att förneka förintelsen eller publicera barnpornografi (vilket jag vill understryka att jag inte uppmuntrar någon att göra). Det gör han naturligtvis inte, men det är svårt att se något annat skäl till detta än att han accepterar tabut. När man funderar på hur vi själva reagerar när vårt (sekulära) samhälles (sekulära) tabun utmanas kan man heller inte vara förvånad över att andra också reagerar aggressivt och fientligt när deras tabun utmanas. De tycker naturligtvis även de att deras tabun är logiskt motiverade. Utan att uttala mig om ifall de har rätt kan jag alltså konstatera att jag inte är förvånad. Jag vill dock också understryka att jag fortfarande är för yttrandefrihet – men det betyder verkligen inte att jag gillar eller stöder Lars Vilks, bara att jag inte anser att det han har gjort skall vara straffbart.
Terrorister och andra våldsverkare skall naturligtvis bekämpas och kartläggas med lagens fulla kraft både nationellt och internationellt, men därifrån är steget rätt långt till att ha en stat som försöker styra medborgarnas förhållande till Gud eller lagstiftning om vad de får säga, skriva eller ha på sig; ungefär lika långt som avståndet borde vara mellan en fungerande demokrati och Islamiska Republiken Iran.
Andra bloggar om huvuddukar, Christer Sturmark, Lars Vilks och Islam.
Läs också gärna dagens temasidor i SvD om den ideologiska kampen inom islam.
Kommentarer