Fortsätt till huvudinnehåll

Realismen som eskapsim

Jag läser om en essä som Fabian Kastner skrev i Svenska Dagbladet för en dryg vecka sedan. Rubriken är ”Tekniken vantrivs i kulturen” men budskapet tycks snarare vara att kulturens företrädare vantrivs i en alltmer teknisk värld. Jag gillar slutsatsen: att den så kallade realismen i litteratur (och, får man förmoda, även i andra media) utvecklats till ett slags eskapism. I en alltmer medialiserad, för att inte säga virtuell, värld blir den etablerade realismens sätt att skildra verkligheten en flykt tillbaka till ett tänkt läge där tillvaron var lättfattlig och problemen gick att ta på.

Däremot delar jag inte alls Kastners slutsats att scence fiction-genren skulle ha vansläktats sedan den gamla goda tiden då Heinlein och andra spekulerade över framtida teknologier och deras konsekvenser. De flesta science fiction-författare har aldrig varit särskilt djupsinniga. Däremot missuppfattar Kastner utvecklingen när han talar om ”science fantasy” och dylikt som en väg bort ifrån rollen att försöka förstå utvecklingen. Som jag ser det ligger själva poängen i seriös scence fiction och liknande genrer i försöket att förstå hur tekniken kommer att påverka oss människor, dels som samhällsmedborgare och dels som biologiska varelser.

På det senare området behövs verkligen en seriös diskussion. I verkligheten tycks det dock vara väldigt få som funderar över möjligheten att mänskligheten står inför en fundamental förändring. Våra kommunikationsmönster ser idag helt annorlunda ut än vad de gjorde för bara något decennium sedan. Möjligheterna att lagra och hantera information ökar lavinartat. Den tekniska utvecklingen när det gäller möjligheterna att omgestalta mänsklig DNA visar alla tecken på att bli omfattande och möjligheten länka samman datateknik och nerver utvecklas hastigt. Konsekvenserna av detta och andra utvecklingslinjer kan visa sig mycket långtgående och kräver djupgående reflektion över vad det kommer att göra med oss som personer.

Jag kan instämma med att den diskussionen idag inte alls förs på något tillräckligt seriöst sätt eller i tillräckligt vida kretsar. Istället domineras den å ena sidan av människor som menar att förändring i sig är omoraliskt (en hållning som är orimlig så länge man inte tar avstånd från den medicinska vetenskapen som sådan) och å andra sidan människor som bara ser möjligheterna och tänker sig en framtid dominerad av friska men oförändrade människor som bara lever bättre, längre och med större resurser än tidigare generation.

T.ex. så läste jag nyligen Nick Bostroms historik över transhumanismen. Han citerar med gillande renässanshumanisten Pico della Mirandolas karaktärisering av människan:

We have made you a creature neither of heaven nor of earth, neither mortal nor immortal, in order that you may, as the free and proud shaper of your own being, fashion yourself in the form you may prefer. It will be in your power to descend to the lower, brutish forms of life; you will be able, through your own decision, to rise again to the superior orders whose life is divine.

Men han missar helt poängen och inser inte att andlig förändring hänger samman med fysisk/medicinsk förändring och att det är den förstnämnda som är den viktigaste. Frågan borde inte vara var vi skall sätta gränsen för mänsklig utveckling utan i vilken riktning vi vill att den skal gå och med vilka metoder. I så fall måste vi ha en helt annan reflekterande nivå på diskussionen om förändringens betydelse. Här tror jag att skönlitteraturen kan ha en viktig roll i presenterandet av idéer. Men jag tycker också att den hittills spelat denna roll betydligt bättre än t.ex. den akademiska filosofin.



Som relevant science fiction kan jag gärna rekommendera t.ex. Alastair Reynolds böcker, Ernst Jüngers The Glass Bees och Aldous Huxleys Brave New World.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…