Fortsätt till huvudinnehåll

Realismen som eskapsim

Jag läser om en essä som Fabian Kastner skrev i Svenska Dagbladet för en dryg vecka sedan. Rubriken är ”Tekniken vantrivs i kulturen” men budskapet tycks snarare vara att kulturens företrädare vantrivs i en alltmer teknisk värld. Jag gillar slutsatsen: att den så kallade realismen i litteratur (och, får man förmoda, även i andra media) utvecklats till ett slags eskapism. I en alltmer medialiserad, för att inte säga virtuell, värld blir den etablerade realismens sätt att skildra verkligheten en flykt tillbaka till ett tänkt läge där tillvaron var lättfattlig och problemen gick att ta på.

Däremot delar jag inte alls Kastners slutsats att scence fiction-genren skulle ha vansläktats sedan den gamla goda tiden då Heinlein och andra spekulerade över framtida teknologier och deras konsekvenser. De flesta science fiction-författare har aldrig varit särskilt djupsinniga. Däremot missuppfattar Kastner utvecklingen när han talar om ”science fantasy” och dylikt som en väg bort ifrån rollen att försöka förstå utvecklingen. Som jag ser det ligger själva poängen i seriös scence fiction och liknande genrer i försöket att förstå hur tekniken kommer att påverka oss människor, dels som samhällsmedborgare och dels som biologiska varelser.

På det senare området behövs verkligen en seriös diskussion. I verkligheten tycks det dock vara väldigt få som funderar över möjligheten att mänskligheten står inför en fundamental förändring. Våra kommunikationsmönster ser idag helt annorlunda ut än vad de gjorde för bara något decennium sedan. Möjligheterna att lagra och hantera information ökar lavinartat. Den tekniska utvecklingen när det gäller möjligheterna att omgestalta mänsklig DNA visar alla tecken på att bli omfattande och möjligheten länka samman datateknik och nerver utvecklas hastigt. Konsekvenserna av detta och andra utvecklingslinjer kan visa sig mycket långtgående och kräver djupgående reflektion över vad det kommer att göra med oss som personer.

Jag kan instämma med att den diskussionen idag inte alls förs på något tillräckligt seriöst sätt eller i tillräckligt vida kretsar. Istället domineras den å ena sidan av människor som menar att förändring i sig är omoraliskt (en hållning som är orimlig så länge man inte tar avstånd från den medicinska vetenskapen som sådan) och å andra sidan människor som bara ser möjligheterna och tänker sig en framtid dominerad av friska men oförändrade människor som bara lever bättre, längre och med större resurser än tidigare generation.

T.ex. så läste jag nyligen Nick Bostroms historik över transhumanismen. Han citerar med gillande renässanshumanisten Pico della Mirandolas karaktärisering av människan:

We have made you a creature neither of heaven nor of earth, neither mortal nor immortal, in order that you may, as the free and proud shaper of your own being, fashion yourself in the form you may prefer. It will be in your power to descend to the lower, brutish forms of life; you will be able, through your own decision, to rise again to the superior orders whose life is divine.

Men han missar helt poängen och inser inte att andlig förändring hänger samman med fysisk/medicinsk förändring och att det är den förstnämnda som är den viktigaste. Frågan borde inte vara var vi skall sätta gränsen för mänsklig utveckling utan i vilken riktning vi vill att den skal gå och med vilka metoder. I så fall måste vi ha en helt annan reflekterande nivå på diskussionen om förändringens betydelse. Här tror jag att skönlitteraturen kan ha en viktig roll i presenterandet av idéer. Men jag tycker också att den hittills spelat denna roll betydligt bättre än t.ex. den akademiska filosofin.



Som relevant science fiction kan jag gärna rekommendera t.ex. Alastair Reynolds böcker, Ernst Jüngers The Glass Bees och Aldous Huxleys Brave New World.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Tragedins födelse

När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt Bortom gott och ont  gjorde starkt intryck. Inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om Historiens nytta och skada , och nu senast Tregedins födelse . Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år (om än i ett magasin i Stockholm under min tid i Finland). Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit i västerlandets idéhistoria. Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches...