Stieg Larssons Millenniumtrilogi torde vara en av de mest lästa böckerna på svenska just nu. Den litterära kvaliteten är dock tveksam. Istället så skulle jag tro att det framförallt är samhällsskildringen som ligger bakom framgången. Den svenska deckargenren har numera en lång historia som just samhällskommenterande genre. Detektivromanen har med andra ord fått rollen att avslöja samhällsproblem ungefär som detektiven avslöjar brott. Själv läser jag sällan svenska deckare. Det kan höra till saken att jag sällan delar de mest populära åsikterna om samhället i andra genrer eller media heller. Det är därför föga förvånande att jag inte väntar mig att jag skall uppskatta en genre som recensenterna berömmer när den lyfter fram de samhällsproblem som de anser att man bör lyfta fram. Den här gången har jag dock gjort ett undantag sedan en god vän rekommenderat den på grund av en enda utmärkt karaktärsskilldring.
Så vilket samhälle är det då som skildras i Millenniumtrilogin? Det förefaller som att den amerikanska konspirationsteoretiska genren nu har gjort sin entré i svensk litteratur och samhällsdebatt. Den handlar om en konspiration inom säkerhetspolisen, kontraspionaget, psykiatrin och andra delar av etablissemanget. Därmed så hanterar den det svenska traumat över den goda staten inte alltid varit så god (t.ex. när socialstaten ägnade sig åt tvångssteriliseringar). Olikt sina amerikanska kollegor tar Larsson emellertid aldrig steget fullt ut till att identifiera staten med konspirationen. Han nöjer sig inte med att, lite som Arkiv X, skildra goda personer inom ramarna för en korrupt apparat. Här är konspirationen en enklav inom en annars välvillig stat där t.ex. statsministern (en lätt identifierad Göran Persson) om än motvilligt ger uppdraget att reda ut härvan i offentligheten.
Huvudpersonen är den tämligen platte Mikael Blomquist, en person som framstår som ett försök att skapa ett slags modern svensk idealman: självständig, egensinnig, attraktiv, manlig och samtidigt feminist. Naturligtvis är han precis som Larsson journalist vid en oberoende tidskrift. Även de flesta andra karaktärerna är ungefär lika platta. Det egentliga nytillskottet till rollbesättningen är hjältinnan Lisbeth Salander, som faktiskt är ett originellt personporträtt: den närmast socialt handikappade hackern som hjältinna. Detta är en nyhet på åtminstone två sätt. Dels är det fortfarande originellt att man överhuvudtaget lyfter fram en asocial och otrevlig kvinnlig karaktär till huvudpersonsstatus i ett populärt verk. Detta är något som jag gillar skarpt. För det andra är detta en svensk populärroman där det framstår som självklart moraliskt och politiskt positivt att bryta mot lagen när man gör det i ett gott syfte. Detta är fortfarande en nyhet och det är inte särskilt lovande att den vunnit en sådan acceptans. Detta är knappast något gott tecken för vad som kommer att ersätta svenskarnas traditionella förtroende för välfärdsstaten.
Oavsett detta – och delvis på grund av detta – är Millenniumtrilogin intressant läsning för den som vill förstå samhället. Jag tror inte att någonting i den stilen skulle ha kunnat publiceras med sådan framgång för bara några år sedan. Definitivt inte för ett decennium sedan.
------------------------------
Appropå ökad misstänksamhet och konspirationsteorier så sitter jag och tittar på SVT:s Sanningen om Marika. Är det här också en del av hur samhället uppfattas idag, eller bara ännu ett irelevant SVT-program?
Så vilket samhälle är det då som skildras i Millenniumtrilogin? Det förefaller som att den amerikanska konspirationsteoretiska genren nu har gjort sin entré i svensk litteratur och samhällsdebatt. Den handlar om en konspiration inom säkerhetspolisen, kontraspionaget, psykiatrin och andra delar av etablissemanget. Därmed så hanterar den det svenska traumat över den goda staten inte alltid varit så god (t.ex. när socialstaten ägnade sig åt tvångssteriliseringar). Olikt sina amerikanska kollegor tar Larsson emellertid aldrig steget fullt ut till att identifiera staten med konspirationen. Han nöjer sig inte med att, lite som Arkiv X, skildra goda personer inom ramarna för en korrupt apparat. Här är konspirationen en enklav inom en annars välvillig stat där t.ex. statsministern (en lätt identifierad Göran Persson) om än motvilligt ger uppdraget att reda ut härvan i offentligheten.
Huvudpersonen är den tämligen platte Mikael Blomquist, en person som framstår som ett försök att skapa ett slags modern svensk idealman: självständig, egensinnig, attraktiv, manlig och samtidigt feminist. Naturligtvis är han precis som Larsson journalist vid en oberoende tidskrift. Även de flesta andra karaktärerna är ungefär lika platta. Det egentliga nytillskottet till rollbesättningen är hjältinnan Lisbeth Salander, som faktiskt är ett originellt personporträtt: den närmast socialt handikappade hackern som hjältinna. Detta är en nyhet på åtminstone två sätt. Dels är det fortfarande originellt att man överhuvudtaget lyfter fram en asocial och otrevlig kvinnlig karaktär till huvudpersonsstatus i ett populärt verk. Detta är något som jag gillar skarpt. För det andra är detta en svensk populärroman där det framstår som självklart moraliskt och politiskt positivt att bryta mot lagen när man gör det i ett gott syfte. Detta är fortfarande en nyhet och det är inte särskilt lovande att den vunnit en sådan acceptans. Detta är knappast något gott tecken för vad som kommer att ersätta svenskarnas traditionella förtroende för välfärdsstaten.
Oavsett detta – och delvis på grund av detta – är Millenniumtrilogin intressant läsning för den som vill förstå samhället. Jag tror inte att någonting i den stilen skulle ha kunnat publiceras med sådan framgång för bara några år sedan. Definitivt inte för ett decennium sedan.
------------------------------
Appropå ökad misstänksamhet och konspirationsteorier så sitter jag och tittar på SVT:s Sanningen om Marika. Är det här också en del av hur samhället uppfattas idag, eller bara ännu ett irelevant SVT-program?
Kommentarer
SKRIV NÅTT SJÄLV!!!
Det är, som jag ser det, en av de bättre samtidsbeskrivningarna på länge. Det behöver inte betyda att jag måste jubla över allt som står i den, eller för den delen börja läsa svenska deckare.