Fortsätt till huvudinnehåll

Millenium

Stieg Larssons Millenniumtrilogi torde vara en av de mest lästa böckerna på svenska just nu. Den litterära kvaliteten är dock tveksam. Istället så skulle jag tro att det framförallt är samhällsskildringen som ligger bakom framgången. Den svenska deckargenren har numera en lång historia som just samhällskommenterande genre. Detektivromanen har med andra ord fått rollen att avslöja samhällsproblem ungefär som detektiven avslöjar brott. Själv läser jag sällan svenska deckare. Det kan höra till saken att jag sällan delar de mest populära åsikterna om samhället i andra genrer eller media heller. Det är därför föga förvånande att jag inte väntar mig att jag skall uppskatta en genre som recensenterna berömmer när den lyfter fram de samhällsproblem som de anser att man bör lyfta fram. Den här gången har jag dock gjort ett undantag sedan en god vän rekommenderat den på grund av en enda utmärkt karaktärsskilldring.

Så vilket samhälle är det då som skildras i Millenniumtrilogin? Det förefaller som att den amerikanska konspirationsteoretiska genren nu har gjort sin entré i svensk litteratur och samhällsdebatt. Den handlar om en konspiration inom säkerhetspolisen, kontraspionaget, psykiatrin och andra delar av etablissemanget. Därmed så hanterar den det svenska traumat över den goda staten inte alltid varit så god (t.ex. när socialstaten ägnade sig åt tvångssteriliseringar). Olikt sina amerikanska kollegor tar Larsson emellertid aldrig steget fullt ut till att identifiera staten med konspirationen. Han nöjer sig inte med att, lite som Arkiv X, skildra goda personer inom ramarna för en korrupt apparat. Här är konspirationen en enklav inom en annars välvillig stat där t.ex. statsministern (en lätt identifierad Göran Persson) om än motvilligt ger uppdraget att reda ut härvan i offentligheten.

Huvudpersonen är den tämligen platte Mikael Blomquist, en person som framstår som ett försök att skapa ett slags modern svensk idealman: självständig, egensinnig, attraktiv, manlig och samtidigt feminist. Naturligtvis är han precis som Larsson journalist vid en oberoende tidskrift. Även de flesta andra karaktärerna är ungefär lika platta. Det egentliga nytillskottet till rollbesättningen är hjältinnan Lisbeth Salander, som faktiskt är ett originellt personporträtt: den närmast socialt handikappade hackern som hjältinna. Detta är en nyhet på åtminstone två sätt. Dels är det fortfarande originellt att man överhuvudtaget lyfter fram en asocial och otrevlig kvinnlig karaktär till huvudpersonsstatus i ett populärt verk. Detta är något som jag gillar skarpt. För det andra är detta en svensk populärroman där det framstår som självklart moraliskt och politiskt positivt att bryta mot lagen när man gör det i ett gott syfte. Detta är fortfarande en nyhet och det är inte särskilt lovande att den vunnit en sådan acceptans. Detta är knappast något gott tecken för vad som kommer att ersätta svenskarnas traditionella förtroende för välfärdsstaten.

Oavsett detta – och delvis på grund av detta – är Millenniumtrilogin intressant läsning för den som vill förstå samhället. Jag tror inte att någonting i den stilen skulle ha kunnat publiceras med sådan framgång för bara några år sedan. Definitivt inte för ett decennium sedan.

------------------------------

Appropå ökad misstänksamhet och konspirationsteorier så sitter jag och tittar på SVT:s Sanningen om Marika. Är det här också en del av hur samhället uppfattas idag, eller bara ännu ett irelevant SVT-program?

Kommentarer

Torntroll sa…
Du har en en ytlig recension till en bra skriven kriminialroman, speciellt eftersom författaren är död. Som jag förstår har du liten eller obefintilg erfarenhet av svensk kriminallitteratur. Om du tar dig lite tid så kommer du upptäcka att detta i genren är ett mästerverk. Litteraturkritiker är en samling mindre värdefulla personer som parisiterar på andras skapade värde.

SKRIV NÅTT SJÄLV!!!
Men jag gillade ju boken...?

Det är, som jag ser det, en av de bättre samtidsbeskrivningarna på länge. Det behöver inte betyda att jag måste jubla över allt som står i den, eller för den delen börja läsa svenska deckare.
Jag har ingenting emot bloggkommentatorer, men skriv helst inget själv, om du inte kan bättre.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…