Fortsätt till huvudinnehåll

Svenska kyrkan i juletider

Jag har sällan varit någon särskilt frekvent kyrkobesökare men har på sistone i åtminstone någon mån försökt ändra på detta. Idag lyckades jag ta mig in till Storkyrkan i Stockholm och fick uppleva en stämning som stod i skarp kontrast till mina intrycka av gudstjänsterna i Täby församling, där jag bor.

Jag får en känsla av att många av Svenska kyrkans präster har svårt att relatera till sitt eget ämbete. För en eller två veckor sedan lyssnade jag på en präst som läste monotont ur Bibeln för att sedan ägna sig åt vad som närmast måste beskrivas som ett försöka översätta texten till ett sammanhang som församlingen förväntades kunna relatera till. Om det var sina åhörare han vände sig till verkade han dock ha missbedömt målgruppen i sitt försök att låta ungdomlig/folklig. Dessa bestod nämligen (i huvudkyrkan för Sveriges till medlemsantalet största församling, med 60.00 kyrkomedlemmar) av tio till tjugo personer från 60 år och uppåt, ungefär lika många konfirmander i femtonårsåldern, samt ytterligare ett litet fåtal personer i åldrarna däremellan. För de äldre måste han ha framstått som närmast vanvördig och för de yngre kanske främst som närmast anakronistisk i sina försök att låta ungdomlig.

Personligen vill jag inte ha detta. Det är möjligt att det är ett personligt fel att jag har svårt att respektera människor som beter sig så här, men för mig förefaller hela beteendet både desperat och missriktat som strategi om man vill vända den negativa trenden för Svenska kyrkan. Jag tror dock att problemet går djupare än så. Ämbetet som präst hör till de samhälleliga positioner som är mest väletablerade i vår kultur. I runt tusen år har kristna präster tjänstgjort som andliga – och ofta världsliga – vägledare. I gudstjänsten representerar de i viss mening Kristus. Detta är något som förpliktigar. Det är svårt att inte få en känsla av att ceremonin och därmed det Heliga förringas när prästerna försöker betona deras vardaglighet.

Inget av detta i Storkyrkan dock. Miljön och musiken skapar en stämning som är svårslagen. Inte ens nu på fjärde advent var kyrkan ens i närheten av att vara fullsatt. Seden att klä sig söndagsfin inför kyrkobesök tycks också vara i det närmaste försvunnen i Sverige. Ändå var stämningen tydligt märkbar. Prästen Helena Hedblom hade heller inga problem med att fylla upp sitt ämbete, vilket var särskilt märkbart med tanke på att hon i sin predikan bland annat behandlade det vardagliga i själva julevangeliet: att Gud blir människa och föds i ett enkelt stall, ett tema som hon dessutom framhävde som särskilt centralt i den lutherska kristenheten.

Det här är kanske också kärnan i det problem som den västliga kristenheten står inför idag: Gud måste kunna vara närvarande i de troendes vardag och samtidigt kunna erkännas som övervärldslig och obegriplig. Om andra historiska kyrkor kan anklagas för att göra Gud för upphöjd och onåbar så är Svenska kyrkan den första sedan romartiden som har problem med att erkänna Kristi gudomlighet och vars företrädare ganska ofta kan höras beskriva honom som en god människa – men inget mer. Inte heller det är mycket till kristendom.

(För övrigt så tycker jag att det kan bli intressant att se vad Svenska kyrkan kan göra av evangeliets släktskapsparadox: det talas mycket i evangeliet om att Jesus var av Davids ätt, men samtidigt hävdas det att han var Guds (och i viss mening Marias) son. Eftersom släktskap räknades på fädernet blir det alltså paradoxalt att han samtidigt skulle vara av Davids ätt när den släktskapen räknas via Josef. När Helena Hedblom i sin predikan drar paralleller mellan den heliga familjen och våra dagars nya familjekonstellationer kan det säkerligen uppfattas som hädiskt av somliga, men det kan också innebära att man är på väg att lyfta fram en aspekt av bibeltexten som sällan eller aldrig har förts fram tidigare och som ytterligare betonar Marias roll som person).

-----------------------------------------

För den som intresserar sig för politiseringen av religiösa helgdagar finns för övrigt en utmärkt artikel om nazisternas förhållande till kristendomen här, med särskild fokus på julfirande i Tredje Riket.

Kommentarer

Anonym sa…
Intressant betraktelse, som vanligt.

Jag tror att svaret på din fråga om hur Jesus kan räknas som både Guds son och "av Davids ätt" är ganska enkel: det var det faktum att man fötts inom äktenskapet som fram till 1970-talet också i Sverige avgjorde börd och arvsrätt. Om Josef hade haft några utomäktenskapliga barn så hade de inte varit "av Davids ätt". Alltjämt gäller den juridiska presumtionen i Sverige att den äkta mannen är barnets far, även när det är uppenbart osannolikt.

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…