Fortsätt till huvudinnehåll

Demokrati, moral och gamla skandaler

Att förtroendet för politikens etablerade institutioner och aktörer sjunker tycks vara bortom allt tvivel. Politiker är långt ifrån en av de mest förtroendeingivande grupperna i samhället. Statsvetare och statliga företrädare betraktar ofta detta som ett hot mot demokratin och rekommenderar förtroendeskapande åtgärder. Frågan är emellertid om inte problemet ligger på annat håll. Om medborgarna är de som skall ha makten i en demokrati och medborgarna inte har fullt förtroende för de politiska institutionerna, innebär det då inte att det är de politiska institutionerna som det är fel på? Gör de sig verkligen förtjänta av vårt förtroende?

Journalister verkar sällan anse detta. Politiker avslöjas ständigt med mer eller mindre skandalöst beteende. Samtidigt är det ett känt faktum att mycket av detta skandalösa beteende består av sådant som är relativt vanligt – skattefusk, obetald TV-licens, fortkörning, svartjobb etc – i flera fall saker som majoriteten av folket ägnar sig åt och vanligen inte tycker är särskilt allvarligt. Innebär detta att politiker för att vinna vårt förtroende måste vara mer laglydiga än andra medborgare?

Rent principiellt sett har riksdag och regering ett särskilt förhållande till lagstiftningen: det är de som utarbetar och stiftar lagar. Det förefaller som högst rimligt att den som stiftar lagar för andra åtminstone själv efterlever dem. Å andra sidan går mediadrevet numera gärna in för försyndelser som ägde rum för tämligen länge sedan. Det som håller på att växa fram är närmast ett slags registerjournalistik där det journalistiska arbetet främst går ut på att göra sökningar på nya ministrar i register över TV-licensbetalare och dylikt. Innebär detta att politiker måste ha ett rent förflutet ur alla (spårbara) aspekter?

I rättsväsendet brukar man ju förlåta brottslingar efter en tid med hjälp av preskriptionstider. Människor förändras. Det är inte alltid lämpligt att straffa dem för vad de gjorde för tjugo år sedan. Det är också möjligt att lära av sina misstag och ändra principiella slutsatser (ministern Tobias Billström anförde t.ex. att han tidigare ansett det rätt att vägra betala TV-licensen eftersom han inte ansåg denna avgift legitim, men att han numera ändrat uppfattning och anser att lagar skall följas).

Samtidigt som krav reses på politiker utan brottsligt förflutet tycks det paradoxalt nog också vara på väg att etableras en idé om att tidigare försyndelser förlåtes bara genom att tillträdande ministrar och andra berättar om dem när de tillträder. Ett slags offentlig bikt med andra ord, men till skillnad från den katolska biktceremonin ställs inga krav på ånger, själva berättandet tycks istället säkra förlåtelsen rent magiskt bara genom att ritualen genomgås.

De moraliska aspekterna av dessa frågor torde vara centrala för demokratins framtid. Samtidigt slås man av att det knappast är moral som diskuteras. Istället rör det sig om en rent journalistisk logik. Om registerjournalistiken håller på att bli dominant är detta avgörande eftersom själva mängden registrerad och sökbar information om varje enskild människa ökar lavinartat. Är detta verkligen den intressantaste formen av journalistik?

Bakom den journalistiska logiken finns emellertid också en politisk logik som är än mer problematisk. Jag har tidigare kommenterat väljarnas låga inflytande över hur politiker och politiska tjänstemän tillsätts (t.ex. här). Väljarna väljer partier men påverkar egentligen inte enskilda tillsättningar. Riskerna är att partierna börjar arbeta efter ett slags uteslutningsmetod och bara skjuta fram personer som inte riskerar att utsättas för skandaler. Personligen skulle jag föredra politiker vars goda egenskaper vägde upp de dåliga och som hade förmågan att rida ut skandaler. I tangentens riktning finner vi istället politiker som drar öronen åt sig och vars främsta merit är frånvaron av synbara dåliga egenskaper – inte närvaron av tydliga bra egenskaper.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…