För en tid sedan hade jag nöjet att höra Ronny Ambjörnsson berätta om sin kommande bok om Ellen Key. Jag har redan tidigare skrivit om Fredrika Lagergrens tes om hur visionärer som Key och Kjellén format förutsättningarna för folkhemmets uppbyggnad. Den gången (liksom i min avhandling) fokuserade jag kanske väl mycket på Kjellén, bl.a. därför att det är så mycket kontroversiellare att peka på hans betydelse än på Keys: han var radikalkonservativ manlig akademiker och hon liberal kvinna med sympatier för socialdemokratin. Efter Ambjörnssons genomgång väcks dock intresset på nytt för Keys påverkan. Det är hon som tidigt hävdade saker som att kvinnans plats på arbetsmarknaden är i vården, folkbildningens betydelse i folkhemmet och vikten av att inte låta den teoretiska kunskapen dominera i skolan. Se var vi har hamnat!
Vad jag mest fastnade för i Ambjörnssons målande framställning var dock hans beskrivning av Ellen Keys barndom och utbildning. Trots att hon uppenbarligen hade högst begränsad formell utbildning växte hon nämligen upp i ett hem där hon hade fri tillgång till sin fars rika bibliotek. Strikt disciplin i fråga om välartat uppträdande och artighetsregler kombinerades med fri tillgång till fritt flygande intellektuell diskussion såväl muntligen som skriftligen. Vill man betala priset för en strikt disciplin är det uppenbart att det här är en metod som fungerar. Den förefaller ha mer gemensamt med hur furstar och filosofer uppfostrades i forna dagar än med den formaliserade utbildningen i skolor, både på hennes tid och idag.
Hennes egen slutsats var att det var friheten som var det avgörande, inte disciplinen. Man får nog säga att hennes slutsats har fått betydande genomslag i svensk pedagogisk diskussion, även om skolan som sådan knappast ser ut som hon skulle ha önskat. Nu står vi inför ett nytt läge där hennes arvtagare inom pedagogiken står i öppen konflikt med en allt starkare opinion som med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen kräver mer disciplin. Kanske är det snart dags att inse att det var kombinationen som var det avgörande, inte ytterligheterna.
Vad jag mest fastnade för i Ambjörnssons målande framställning var dock hans beskrivning av Ellen Keys barndom och utbildning. Trots att hon uppenbarligen hade högst begränsad formell utbildning växte hon nämligen upp i ett hem där hon hade fri tillgång till sin fars rika bibliotek. Strikt disciplin i fråga om välartat uppträdande och artighetsregler kombinerades med fri tillgång till fritt flygande intellektuell diskussion såväl muntligen som skriftligen. Vill man betala priset för en strikt disciplin är det uppenbart att det här är en metod som fungerar. Den förefaller ha mer gemensamt med hur furstar och filosofer uppfostrades i forna dagar än med den formaliserade utbildningen i skolor, både på hennes tid och idag.
Hennes egen slutsats var att det var friheten som var det avgörande, inte disciplinen. Man får nog säga att hennes slutsats har fått betydande genomslag i svensk pedagogisk diskussion, även om skolan som sådan knappast ser ut som hon skulle ha önskat. Nu står vi inför ett nytt läge där hennes arvtagare inom pedagogiken står i öppen konflikt med en allt starkare opinion som med utbildningsminister Jan Björklund i spetsen kräver mer disciplin. Kanske är det snart dags att inse att det var kombinationen som var det avgörande, inte ytterligheterna.
Kommentarer