Fortsätt till huvudinnehåll

Bloggar, journalister och seriositet

Dagens SvD-artikel om ifall bloggare utgör ett hot mot den seriösa litteraturkritiken innebär ett litet steg mot att beskriva bloggarnas position i debatten, men den visar också tydligt på den bristande förståelsen för fenomenet i journalistkåren. Man erkänner att vissa bloggar har skaffat sig en position i konkurrens med de professionella recensenterna, men man klarar inte av att ifrågasätta en distinktion som när allt kommer omkring redan är passé.

Vem är egentligen en professionell skribent? Undertecknad säljer ibland artiklar till SvD. Betyder det att undertecknad är en professionell skribent? Undertecknad är definitivt ingen journalist. Däremot ägnar jag mig åt både bloggande och artikelförfattande, och skriver dessutom akademiska texter, vilket till skillnad från de båda förstnämnda verksamheterna ingår i mitt egentliga yrke. Många andra bloggare tjänar emellertid pengar just på sitt bloggande, via annonser, vilket också är tidningarnas huvudsakliga inkomstkälla. Bloggarna är visserligen mer av egna företagare, men den ekonomiska situationen blir allt mindre av en skarp gräns, i synnerhet om det är "seriösa" (och följaktligen i allmänhet olönsamma) kulturtidskrifter vi talar om).

Att det skulle finnas en skarp gräns i kvalitet är heller inte tydligt. Det skall villigt erkännas att mycket av det som publiceras på den här bloggen är betydligt mindre bearbetad text än de av mina texter som tryckts i pressen, som i sin tur inte är bearbetat i samma utsträckning som det som publiceras i akademiska sammanhang. Å andra sidan finns det även andra skillnader. Akademiska publikationer handlar om färdiga resultat, populärvetenskapliga skriverier om saker som redan erkänts i akademin och politisk debatt i pressen i allmänhet om saker som befinner sig i politikens mittfåra och/eller i frågor som redan får mycket uppmärksamhet. På en blogg är det möjligt att publicera saker som för närvarande inte debatteras för fullt och som kanske lägger mer komplexa perspektiv på problemen än de som kan presenteras i en debattartikel. Det är själva friheten från vad medievetare tenderar att beskriva som medielogik som utgör en stor del av lockelsen med bloggandet, åtminstone för mig.

Därmed inte sagt att bloggar per definition skulle vara djupare än journalistisk prosa - i många fall är det förvisso tvärtom - bara att det kan vara det. Medium och genre är inte samma sak, även om mediet påverkar formen. Möjligheten att kommentera tidningarnas nätupplagor för dessutom de olika medierna närmare varandra. Om det är så att tidningarnas recensenter finner sig i konkurens med mindre seriösa bloggare kan detta kanske ha mer att säga om tidningarna än om bloggandet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…