I våra dagar tycks ledande statliga tjänstemän alltmer benägna att delta i den allmänna debatten medan universitetsakademikerna visserligen förekommer, men i vårt land ändå är ratt sällsynta där. När de visar sig i debatten låter de ibland förvillande mycket som politiker. Samtidigt råder det heller ingen brist på akademiker som uppfattar sin akademiska verksamhet som en politisk aktivitet.
Jag håller precis på att läsa en del verk av Max Weber, en av de moderna samhällsvetenskapernas grundare, men också en av pionjärerna i forskningen kring yrkesroller och en av de främsta ideologerna bakom många numera vedertagna idéer om hur akademiker och ämbetsmän bör agera i sina yrkesroller (se inte minst i Wissenschaft als Beruf). Ur hans perspektiv måste man beskriva den här utvecklingen som minst sagt illavarslande.
För Weber var vetenskapsmannens främsta plikter mot sanningen och hans främsta dygd att kritiskt granska allt som faller inom hans expertområde. I Socratic Citizenship gör den amerikanske filosofen Dana Villa ett försök att förena denna tanke med idén om publika intellektuella som ett viktigt inslag i samhällsdebatten. Detta låter sig göras med stor förtjänst: de intellektuellas roll är att kritiskt granska debatten, t.ex. genom att peka på de långtgående implikationerna av vad som sägs i den eller dekonstruera politikernas retorik. Däremot är det knappast förenligt med Webers forskningsetik att akademiker forskar genom att försöka samla argument för sin övertygelse. I så fall sviker de sitt kritiska kall. Ytterst sågar de också av den gren de sitter på eftersom själva skälet till att människor lyssnar (lyssnade?) på akademiker är (var?) att deras utsagor är ordentligt mycket mer välgrundade än andras. Det är också därför som akademiska examina är värda någonting: eftersom de visar att personens kunskaper och färdigheter klarat av att utstå granskning.
Ämbetsmannens roll är helt annorlunda. Hans uppgift är att verkställa beslut och uppnå målsättningar inom ramarna för juridiskt uppställda regler. Hela legitimiteten i byråkratin hänger på att medborgarna kan vara säkra på att tjänstemännen tillämpar regler på ett objektivt och rättvist sätt. Detta sker inte alltid, men om inte idealet kan upprätthållas något så när i de allra flesta fall tappar medborgarna (med rätta) förtroendet. Både intellektuella och politiker skall med andra ord offentligt stå för sin välgrundade övertygelse i det offentliga. Tjänstemän skall däremot utföra sina uppdrag. I demokratier innebär detta att de skall följa de instruktioner de får av regering och riksdag (i sin tur legitimerade av folkviljan). Om de istället ägnar sig åt att försöka påverka folkviljan riskerar systemet att vändas uppochner.
Detta hindrar naturligtvis inte att tjänstemän har privatmoral. En tjänsteman som ser andra tjänstemän (även överordnade) bryta mot reglerna är naturligtvis skyldig att rapportera detta. En tjänsteman som inte anser att de uppgifter han eller hon satts att verkställa kan förenas med hans eller hennes privatmoral har helt enkelt bara att avgå. Detta kan mycket väl betraktas som en medborgerlig skyldighet. Som tjänsteman är tjänstemannen däremot skyldig att följa regler och instruktioner. Det är en underordning som är nödvändig för att demokratin skall kunna fungera.
I de flesta moderna stater är både tjänstemän och akademiker i allmänhet också medborgare och har som sådana naturligtvis också rätt – för att inte säga skyldighet – att engagera sig politiskt. Detta är ingen anomali. Tvärtom är det vanligt att samma person innehar flera roller under loppet av sitt liv, ibland samtidigt. Till exempel ingår det i de flesta universitetsforskares uppgifter att leda verksamheter och/eller att sätta betyg och examinera studenter. Det förstnämnda är en typisk tjänstemannauppgift och det sistnämnda ett exempel på myndighetsutövning. De flesta moderna tjänstemän är universitetsutbildade och många experter i statliga myndigheter har forskarerfarenhet och planerar att återgå till forskningen senare i karriären. Att akademin producerar kompetenser som är använda även på andra ställen i samhället är ett sundhetstecken. Att samma person kan inneha flera roller innebär emellertid inte att rollerna kan tillåtas glida ihop. Politiker, intellektuella och ämbetsmän har olika roller. Om de innehas av samma person är skälet så mycket större att hålla isär dem.
Jag håller precis på att läsa en del verk av Max Weber, en av de moderna samhällsvetenskapernas grundare, men också en av pionjärerna i forskningen kring yrkesroller och en av de främsta ideologerna bakom många numera vedertagna idéer om hur akademiker och ämbetsmän bör agera i sina yrkesroller (se inte minst i Wissenschaft als Beruf). Ur hans perspektiv måste man beskriva den här utvecklingen som minst sagt illavarslande.
För Weber var vetenskapsmannens främsta plikter mot sanningen och hans främsta dygd att kritiskt granska allt som faller inom hans expertområde. I Socratic Citizenship gör den amerikanske filosofen Dana Villa ett försök att förena denna tanke med idén om publika intellektuella som ett viktigt inslag i samhällsdebatten. Detta låter sig göras med stor förtjänst: de intellektuellas roll är att kritiskt granska debatten, t.ex. genom att peka på de långtgående implikationerna av vad som sägs i den eller dekonstruera politikernas retorik. Däremot är det knappast förenligt med Webers forskningsetik att akademiker forskar genom att försöka samla argument för sin övertygelse. I så fall sviker de sitt kritiska kall. Ytterst sågar de också av den gren de sitter på eftersom själva skälet till att människor lyssnar (lyssnade?) på akademiker är (var?) att deras utsagor är ordentligt mycket mer välgrundade än andras. Det är också därför som akademiska examina är värda någonting: eftersom de visar att personens kunskaper och färdigheter klarat av att utstå granskning.
Ämbetsmannens roll är helt annorlunda. Hans uppgift är att verkställa beslut och uppnå målsättningar inom ramarna för juridiskt uppställda regler. Hela legitimiteten i byråkratin hänger på att medborgarna kan vara säkra på att tjänstemännen tillämpar regler på ett objektivt och rättvist sätt. Detta sker inte alltid, men om inte idealet kan upprätthållas något så när i de allra flesta fall tappar medborgarna (med rätta) förtroendet. Både intellektuella och politiker skall med andra ord offentligt stå för sin välgrundade övertygelse i det offentliga. Tjänstemän skall däremot utföra sina uppdrag. I demokratier innebär detta att de skall följa de instruktioner de får av regering och riksdag (i sin tur legitimerade av folkviljan). Om de istället ägnar sig åt att försöka påverka folkviljan riskerar systemet att vändas uppochner.
Detta hindrar naturligtvis inte att tjänstemän har privatmoral. En tjänsteman som ser andra tjänstemän (även överordnade) bryta mot reglerna är naturligtvis skyldig att rapportera detta. En tjänsteman som inte anser att de uppgifter han eller hon satts att verkställa kan förenas med hans eller hennes privatmoral har helt enkelt bara att avgå. Detta kan mycket väl betraktas som en medborgerlig skyldighet. Som tjänsteman är tjänstemannen däremot skyldig att följa regler och instruktioner. Det är en underordning som är nödvändig för att demokratin skall kunna fungera.
I de flesta moderna stater är både tjänstemän och akademiker i allmänhet också medborgare och har som sådana naturligtvis också rätt – för att inte säga skyldighet – att engagera sig politiskt. Detta är ingen anomali. Tvärtom är det vanligt att samma person innehar flera roller under loppet av sitt liv, ibland samtidigt. Till exempel ingår det i de flesta universitetsforskares uppgifter att leda verksamheter och/eller att sätta betyg och examinera studenter. Det förstnämnda är en typisk tjänstemannauppgift och det sistnämnda ett exempel på myndighetsutövning. De flesta moderna tjänstemän är universitetsutbildade och många experter i statliga myndigheter har forskarerfarenhet och planerar att återgå till forskningen senare i karriären. Att akademin producerar kompetenser som är använda även på andra ställen i samhället är ett sundhetstecken. Att samma person kan inneha flera roller innebär emellertid inte att rollerna kan tillåtas glida ihop. Politiker, intellektuella och ämbetsmän har olika roller. Om de innehas av samma person är skälet så mycket större att hålla isär dem.
Kommentarer