Fortsätt till huvudinnehåll

Ämbetsmän och akademiker – yrkesroller och samhällsdebatt

I våra dagar tycks ledande statliga tjänstemän alltmer benägna att delta i den allmänna debatten medan universitetsakademikerna visserligen förekommer, men i vårt land ändå är ratt sällsynta där. När de visar sig i debatten låter de ibland förvillande mycket som politiker. Samtidigt råder det heller ingen brist på akademiker som uppfattar sin akademiska verksamhet som en politisk aktivitet.

Jag håller precis på att läsa en del verk av Max Weber, en av de moderna samhällsvetenskapernas grundare, men också en av pionjärerna i forskningen kring yrkesroller och en av de främsta ideologerna bakom många numera vedertagna idéer om hur akademiker och ämbetsmän bör agera i sina yrkesroller (se inte minst i Wissenschaft als Beruf). Ur hans perspektiv måste man beskriva den här utvecklingen som minst sagt illavarslande.

För Weber var vetenskapsmannens främsta plikter mot sanningen och hans främsta dygd att kritiskt granska allt som faller inom hans expertområde. I Socratic Citizenship gör den amerikanske filosofen Dana Villa ett försök att förena denna tanke med idén om publika intellektuella som ett viktigt inslag i samhällsdebatten. Detta låter sig göras med stor förtjänst: de intellektuellas roll är att kritiskt granska debatten, t.ex. genom att peka på de långtgående implikationerna av vad som sägs i den eller dekonstruera politikernas retorik. Däremot är det knappast förenligt med Webers forskningsetik att akademiker forskar genom att försöka samla argument för sin övertygelse. I så fall sviker de sitt kritiska kall. Ytterst sågar de också av den gren de sitter på eftersom själva skälet till att människor lyssnar (lyssnade?) på akademiker är (var?) att deras utsagor är ordentligt mycket mer välgrundade än andras. Det är också därför som akademiska examina är värda någonting: eftersom de visar att personens kunskaper och färdigheter klarat av att utstå granskning.

Ämbetsmannens roll är helt annorlunda. Hans uppgift är att verkställa beslut och uppnå målsättningar inom ramarna för juridiskt uppställda regler. Hela legitimiteten i byråkratin hänger på att medborgarna kan vara säkra på att tjänstemännen tillämpar regler på ett objektivt och rättvist sätt. Detta sker inte alltid, men om inte idealet kan upprätthållas något så när i de allra flesta fall tappar medborgarna (med rätta) förtroendet. Både intellektuella och politiker skall med andra ord offentligt stå för sin välgrundade övertygelse i det offentliga. Tjänstemän skall däremot utföra sina uppdrag. I demokratier innebär detta att de skall följa de instruktioner de får av regering och riksdag (i sin tur legitimerade av folkviljan). Om de istället ägnar sig åt att försöka påverka folkviljan riskerar systemet att vändas uppochner.

Detta hindrar naturligtvis inte att tjänstemän har privatmoral. En tjänsteman som ser andra tjänstemän (även överordnade) bryta mot reglerna är naturligtvis skyldig att rapportera detta. En tjänsteman som inte anser att de uppgifter han eller hon satts att verkställa kan förenas med hans eller hennes privatmoral har helt enkelt bara att avgå. Detta kan mycket väl betraktas som en medborgerlig skyldighet. Som tjänsteman är tjänstemannen däremot skyldig att följa regler och instruktioner. Det är en underordning som är nödvändig för att demokratin skall kunna fungera.

I de flesta moderna stater är både tjänstemän och akademiker i allmänhet också medborgare och har som sådana naturligtvis också rätt – för att inte säga skyldighet – att engagera sig politiskt. Detta är ingen anomali. Tvärtom är det vanligt att samma person innehar flera roller under loppet av sitt liv, ibland samtidigt. Till exempel ingår det i de flesta universitetsforskares uppgifter att leda verksamheter och/eller att sätta betyg och examinera studenter. Det förstnämnda är en typisk tjänstemannauppgift och det sistnämnda ett exempel på myndighetsutövning. De flesta moderna tjänstemän är universitetsutbildade och många experter i statliga myndigheter har forskarerfarenhet och planerar att återgå till forskningen senare i karriären. Att akademin producerar kompetenser som är använda även på andra ställen i samhället är ett sundhetstecken. Att samma person kan inneha flera roller innebär emellertid inte att rollerna kan tillåtas glida ihop. Politiker, intellektuella och ämbetsmän har olika roller. Om de innehas av samma person är skälet så mycket större att hålla isär dem.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…