Fortsätt till huvudinnehåll

Nytt hopp för universiteten

I torsdags hade min institution personalmöte. Vår prefekt spekulerade mycket och länge om det nya resursfördelningssystem som skall utvecklas för universiteten i en nära framtid. Personligen är jag mycket hoppfull till det hela. Det gamla fördelningssystemet (med pengar per godkänd student) har varit en katastrof för kvaliteten i svensk universitetsutbildning. Vi har inte nog med pengar för att förbättra kvaliteten och får mindre pengar när vi underkänner studenter som skulle behöva gå igenom litteraturen igen eller göra om sina uppgifter. Enligt ryktet skall det nya systemet emellertid kombinera kvalitetsmätning med en hög grad av frihet för universiteten. Det låter som en självklarhet men är redan som målsättning en klar förbättring. Att utredningens sekreterare sedan gör inlägg i dagspressen där han sätter in sin uppgift i ett idéhistoriskt och internationellt sammanhang gör mig än mer hoppfull.

Särskilt hoppingivande är slutordet: ”Sökandet efter institutionell identitet fortsätter vid de europeiska universiteten. Frågan är dock om det är denna pluralistiska verktygslåda som är framtidens universitet eller om några universitetsideal i lådan borde sorteras bort för att en ny och mer sammanhållen och koncentrerad organisation skall kunna skapas. Eller är det rent av så att olika universitet borde välja olika ideal.” Jag anser naturligtvis att de borde göra det. Naturligtvis är det också så att verklig akademiska frihet garanteras först när ingen har makten att ”sortera bort” olika lösningar. Nutidens universitet måste helt enkelt lära sig att navigera mellan regioner, nationalstater, EU, näringslivet och andra aktörer, ungefär som medeltidens universitet en gång byggde upp en position mellan den tidens världsliga och kyrkliga maktblock.

Ett annat positivt tecken i tiden är att Sverige snart har en universitetskansler med erfarenhet av att leda ett större universitet. Hans stöd för filosofi som en del av undervisningen på KTH (under hans tid som rektor där) är även det lovande och vi får hoppas att det tyder på att han förstår humaniorans betydelse snarare än på att han ser den som ett pikant lyxtillägg vid de tekniska högskolorna.

Tidigare inlägg om universitet och akademisk frihet: Från Kanossa till Bologna, Universiteten som frihet eller fostringsanstalt.

---------------------------

Samtidigt i en annan del av landet ryktas det att rektorn för ett mellanstort svenskt universitet nyligen beställt en större mängd chokladguldpengar präglade med hans egen bild. Valören är skall tydligen vara ”1 Mille”. Alla har vi vår egen vision av universitetens framtida ekonomi.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…