Akademiska synpunkter

Sitter och läser Peter Englunds blogg, i väntan på nöjet att läsa hans nästa bok . När jag rotar i mellandagsreans utbud kommer jag återigen att tänka på Vetsagas utmärkta analys av utbudet av fantasylitteratur på svenska . Det är uppenbarligen någonting anmärkningsvärt antingen med svenska folkets läsvanor eller med de svenska förlagens uppfattning om dem. I andra länder skrivs och publiceras åtskilligt med fantacy som alldeles uppenbart inte är riktad till barn. Att döma av hur bra det verkar gå för SF-bokhandeln så finns det emellertid inget problem med efterfrågan ens i Sverige. Att döma av utgivningen tycks de svenska förlagen dock övertygade om att det enda som lönar sig att ge ut för vuxna läsare är deckare. I övrigt finns nämligen bara den statligt subventionerade så kallade kvalitetslitteraturen. Fantasi är tydligen bara för barn. Alternativt kan det vara så att fler läsare än undertecknad föredrar att läsa på originalspråket när vi kan det och att det därför faktiskt inte fi...

På min gamla institution vid Linköpings universitet hänger på ett av kontoren ett porträtt av landsfadern Per Albin Hansson, det har en viss professor hittat på aktion någonstans. Porträttet är inte särskilt välgjort och ser avgjort massproducerat ut. Man undrar hur många svenskar som på femtiotalet hade Landsfaderns bild hängande över köksbordet och hur många arbetarekommuner och kommunstyrelser som hade den på sina styrelserum och kontor, hur många svenskar som planerade folkhemsbygget med sådana bilder som en påminnelse om Hans faderligt vakande blick. Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsl...

Jag har sällan varit någon särskilt frekvent kyrkobesökare men har på sistone i åtminstone någon mån försökt ändra på detta. Idag lyckades jag ta mig in till Storkyrkan i Stockholm och fick uppleva en stämning som stod i skarp kontrast till mina intrycka av gudstjänsterna i Täby församling, där jag bor. Jag får en känsla av att många av Svenska kyrkans präster har svårt att relatera till sitt eget ämbete. För en eller två veckor sedan lyssnade jag på en präst som läste monotont ur Bibeln för att sedan ägna sig åt vad som närmast måste beskrivas som ett försöka översätta texten till ett sammanhang som församlingen förväntades kunna relatera till. Om det var sina åhörare han vände sig till verkade han dock ha missbedömt målgruppen i sitt försök att låta ungdomlig/folklig. Dessa bestod nämligen (i huvudkyrkan för Sveriges till medlemsantalet största församling, med 60.00 kyrkomedlemmar) av tio till tjugo personer från 60 år och uppåt, ungefär lika många konfirmander i femtonårsåldern, sam...

Läste en kulumn i Financial Times som säger en hel del om det amerikanska universitetsväsendet genom att diskutera en nyligen genomförd reform på Harvard. Studenter vars familjer inte tjänar mer än $180.000 /år skall inte längre behöva betala mer än 10% av sin inkomst till Harvard. Det privatfinansierade universitetet och den stiftelse som står bakom det står för kostnaden. Författaren spekulerar över att orsaken till detta kan vara kongressens nyfunna intresse för universitetsstiftelsernas status som allmännyttiga, en status som i sin tur bland annat är avgörande för skattelättnaderna i samband med gåvor riktade till dem. Detta illustrerar med all önskvärd tydlighet de styrande effekterna med att ha särskilda skattelättnader för sådana stiftelser och för gåvor till dem. Det illustrerar också att kostnaden i det amerikanska universitetsväsendet är placerade på dem som utbildar sig samtidigt som detta inte enbart gynnar de rika. Åtgärden bidrar till att skapa social rörlighet mellan sa...

I mitt förra inlägg uttryckte jag viss skepsis över möjligheten att bedriva vissa typer av forskning vid dagens svenska universitet. Jag noterar dock att en av landets tvivelsutan största klassiskt humanistiska begåvningar nyligen antagits som doktorand vid ett svenskt universitet. Att döma av den här och den här artikeln verkar han dock närmst ännu mer skeptiskt till humaniorans situation i dagens moderna värld än vad jag är. Jag önskar honom all lycka.

En bok som följt mig genom hösten är Hertig de Saint-Simon s Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 i sammandrag och i svensk översättning av Stig Strömholm . Detta är den typ av verk som åstadkoms av privatintellektuella och mera sällan av universitetsanställda akademiker: den är författad av en åldrande hovman och översatt från 1600-talsfranskan av en professor emeritus i juridik. Den digra volymen på nära 500 sidor från bokförlaget Atlantis är som sagt bara ett sammandrag, och kanske så mycket som vi 1900-talsmänniskor kan mäkta med. För 2000-talet finns däremot hela verket tillgängligt på Internet, i engelsk översättning här , och möjligen också någonstans i franskt original. När jag försöker förklara vad det är jag läser låter det omedelbart som ett jag skildrar ett omåttligt avlägset förflutet. En värld som existerade före de moderna föreställningarna om demokrati, kärlek, jämlikhet, likhet inför lagen, och kanske till och med ärlighet. Hertigen av Saint-Simon var å andra sida...

Apropå hur metaforer formar tänkandet och därmed historien fastnar jag för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. Kulturhistorikern Partick Wright har skrivit en historik över Churchills järnridåmetafor och Kim Salomon diskuterar denna i en understreckare. Salomon verkar dock mera intresserad av hur järnridåtalet i efterhand blivit en historisk milstolpe medan Wright snarast tycks nöja sig med att spåra metaforen. Frågan om om metaforen om järnridån, i likhet med t.ex. den svenska folkhemsmetaforen , format utvecklingen tycks alltså fortfarande vara oskriven. Järnridån var visserligen högst reell, men föreställningen om Östblocket som någonting väsensskilt från Väst har sannolikt haft viss betydelse, även om man kanske t.o.m. hade kunnat önska att dess betydelse blivit större i Sverige: vi hade helt enkelt kunnat betona mer att vi var på rätt sida om järnridån och pratat mindre om den Tredje Vägen. Det utgör onekligen en intressant kontrast mot USA där man på femtiotalet snarare v...

Den framstående samhällsforskaren Zygmund Bauman tycker sig se en förändring i hur vår tids människor hanterar livets avgörande valsituationer: Uppgiften är inte längre att uppbåda tillräckligt med styrka och beslutsamhet för att fortsätta, genom prövningar och misstag, segrar och nederlag, framåt längs den inslagna vägen. Uppgiften är att ta den minst riskfyllda avtagsvägen vid närmaste korsning, att ändra riktning innan vägen blir ofattbar eller innan vägsystemet görs om, eller innan det eftertraktade målet flyttas någon annanstans eller har förlorat sin forna lyskraft. (Bauman: Globalisering, 2002, s. 179)

För en tid sedan hade jag nöjet att höra Ronny Ambjörnsson berätta om sin kommande bok om Ellen Key . Jag har redan tidigare skrivit om Fredrika Lagergrens tes om hur visionärer som Key och Kjellén format förutsättningarna för folkhemmets uppbyggnad. Den gången (liksom i min avhandling ) fokuserade jag kanske väl mycket på Kjellén, bl.a. därför att det är så mycket kontroversiellare att peka på hans betydelse än på Keys: han var radikalkonservativ manlig akademiker och hon liberal kvinna med sympatier för socialdemokratin. Efter Ambjörnssons genomgång väcks dock intresset på nytt för Keys påverkan. Det är hon som tidigt hävdade saker som att kvinnans plats på arbetsmarknaden är i vården, folkbildningens betydelse i folkhemmet och vikten av att inte låta den teoretiska kunskapen dominera i skolan. Se var vi har hamnat! Vad jag mest fastnade för i Ambjörnssons målande framställning var dock hans beskrivning av Ellen Keys barndom och utbildning. Trots att hon uppenbarligen hade högst be...

Den har inte rönt så mycket uppmärksamhet i den allmänna debatten, Resursutredningen , ändå kan dess förslag om de genomförs få en enorm betydelse för de hundratusentals svenskar som arbetar eller läser vid svenska universitet, och i förlängningen därmed för oss alla. Vad jag kan se efter en hastig genomläsning är att detta skulle vara en betydande förbättring. Anslagsfördelning på basis av examinerade helårsstudenter har varit oerhört skadligt för svensk högre utbildning. Även om urvalsmetoderna kan diskuteras har de också en poäng i att vi inte behöver fler universitet. De mest inflytelserika forskningsinstitutionerna i världen är inte sådana som försöker ha expertis inom alla områden utan de som specialiserar sig. Det är inte utan att jag känner en smula för att säga "vad var det jag sa" om den här slutsatsen. Redan för sex år sedan förordade jag detta i en artikel . På den tiden var det bara studentpolitiker med konstiga åsikter som drog den slutsatsen, och då bara i tid...

Veckans i särklass bästa kommentar till svensk teater finns att läsa på Svenskläraren Kommenterar som igår skrev synnerligen bra med utgångspunkt i tendensen att omotiverat flytta historiska dramer till nutid.

Att förtroendet för politikens etablerade institutioner och aktörer sjunker tycks vara bortom allt tvivel. Politiker är långt ifrån en av de mest förtroendeingivande grupperna i samhället. Statsvetare och statliga företrädare betraktar ofta detta som ett hot mot demokratin och rekommenderar förtroendeskapande åtgärder. Frågan är emellertid om inte problemet ligger på annat håll. Om medborgarna är de som skall ha makten i en demokrati och medborgarna inte har fullt förtroende för de politiska institutionerna, innebär det då inte att det är de politiska institutionerna som det är fel på? Gör de sig verkligen förtjänta av vårt förtroende? Journalister verkar sällan anse detta. Politiker avslöjas ständigt med mer eller mindre skandalöst beteende. Samtidigt är det ett känt faktum att mycket av detta skandalösa beteende består av sådant som är relativt vanligt – skattefusk, obetald TV-licens, fortkörning, svartjobb etc – i flera fall saker som majoriteten av folket ägnar sig åt och vanligen ...

Stieg Larssons Millenniumtrilogi torde vara en av de mest lästa böckerna på svenska just nu. Den litterära kvaliteten är dock tveksam. Istället så skulle jag tro att det framförallt är samhällsskildringen som ligger bakom framgången. Den svenska deckargenren har numera en lång historia som just samhällskommenterande genre. Detektivromanen har med andra ord fått rollen att avslöja samhällsproblem ungefär som detektiven avslöjar brott. Själv läser jag sällan svenska deckare. Det kan höra till saken att jag sällan delar de mest populära åsikterna om samhället i andra genrer eller media heller. Det är därför föga förvånande att jag inte väntar mig att jag skall uppskatta en genre som recensenterna berömmer när den lyfter fram de samhällsproblem som de anser att man bör lyfta fram. Den här gången har jag dock gjort ett undantag sedan en god vän rekommenderat den på grund av en enda utmärkt karaktärsskilldring. Så vilket samhälle är det då som skildras i Millenniumtrilogin? Det förefaller so...

Läser igenom den lilla SNS-rapporten Vem styr? av Molander, Nilsson och Schick från 2002. Den grundar sig visserligen på undersökningar som jag redan läst, men innehåller ändå en del spännande grundfakta om vilka det är som formulerar svensk politik: Mellan 1978 och 1999 ökade antalet anställda vid Regeringskansliet exklusive kommittéer med omkring 15 procent, från knappt 3300 till knappt 3800. En överväldigande majoritet av Regeringskansliets handläggare har eftergymnasial utbildning. Av dessa har omkring 3 procent licentiat- eller doktorsexamen. [...] Omkring 4 procent av Regeringskansliets personal är politiskt anställda Det är alltså dessa personer som formulerar regeringens beslut och propositioner. De flesta av dem är tillsatta på icke-politiska meriter. Går man tillbaka något i tiden kan man emellertid se en långsiktig trend mot att ett stigande antal av dem ändå är medlemmar i politiska partier (Mellbourn: Byråkratins ansikten , Ehn: Maktens administratörer ). Antal partimedl...

De som intresserar sig för grannländernas politik känner naturligtvis till den paragraf i den ryska konstitutionen som förbjuder sittande presidenter från att ställa upp som kandidater för en tredje period. Det har länge spekulerats i att Putin inte tänker lämna ledarskapet bakom sig. Nu tycks det som att han planerar att låta sig väljas till premiärminister av partiet Förenade Ryssland (som för närvarande har egen kvalificerad majoritet i Duman och som stöds av presidentens inflytande över media). Dumans talman förklarar nu att "Vladimir Putin förblir nationens ledare, oavsett vilken post han har" samt att "[parlaments]valet den 2 december 2007 kommer att lösa frågan om landets ledare. Den ledaren ser ut att bli, måste bli, och kommer att bli - Vladimir Putin." (citerad i SvD , hittat via Henrik L Barvå ). För den som intresserar sig för Rysslands utrikespolitik rekommenderas även Richards Swartz kolumn om hur Ukrainas val mellan öst och väst kan påverka europeis...

Den rådande synen på verkligheten blir tydlig när det blir möjligt att tilldelas en Oscar och Nobels fredspris för samma prestation.

Kulturjournalister är ofta nedlåtande mot bloggare och andra källor på nätet. Idag uppvisar DN dock en annan attityd, åtminstone om man får tro den ofta mycket läsvärda bloggen Månskensdans .

Necessity is the plea for every infringement of human freedom. It is the argument of tyrants; it is the creed of slaves. (William Pitt the Younger, Speech to Parliament 1783)

Debatten om muslimska kvinnors huvuddukar är på många sätt väldigt signifikativ för synen på religion i Sverige. Jag syftar framförallt på hur ytlig den etablerade uppfattningen om fenomenet egentligen är. Den svenska offentligheten tycks tämligen nyss ha fått upp ögonen för att huvudduken inte är ett klädesplagg som vilket som helst utan en religiös symbol. Man är också långsamt på väg att börja greppa att islam inte i första hand är en identitetsfråga utan ett system av föreställningar om Gud, människan och världen. Det som långsamt får svenskarna att inse detta är naturligtvis förekomsten av extremister inom detta område, extremister som man med viss rätt fruktar och vill bekämpa. Vad man inte tycks inse är emellertid att huvudduken faktiskt bara är ett klädesplagg, om än ett symboliskt viktigt sådant. Man tycks tro att det är symbolen som är problemet och att islam kommer att försvinna från samhället om man bara hindrar människor från att uttrycka sin tro offentligt, t.ex. genom at...

Min avhandling är nu inte bara tryckt och offentliggjord utan även godkänd. Ett stort tack till alla som bidrog till att göra disputationen till en intressant upplevelse.

Jag deltar sällan i demonstrationer men i fredags gjorde jag ett undantag och deltog som hastigast i en stödmanifestation för munkarna, nunnorna och demokratirörelsen i Burma. Det hela kändes emellertid väldigt otillräckligt. Visserligen kan det finnas en stor styrka i stödmanifestationer, men då måste de också manifestera en vilja att göra någonting mer. Ett par dagar senare läser jag i tidningen att representanter för Sverige redan gett upp hoppet om en demokratisering i Burma och hävdar att militrärregimen har vunnit - helt enkelt därför att juntan valt att skjuta skarpt mot demonstranterna. Carl Bildt har helt rätt i att den här sortens regimer inte varar för evigt , men man måste också inse att det är utmärkande för förtryckarregimer att de utövar våld mot befolkningen. Jag hoppas innerligt att vare sig den burmesiska oppositionen, munkarna eller resten av världen har lika lätt att ge upp som svenska media. Det kommer att bli svårt, men budskapet som världen borde ge är inte att ...

Nu har regeringsrätten alltså kommit fram till att det i Sverige är förbjudet att tillhandahålla datorer på café utan särskilt tillstånd. Lotteriinspektionen diskuterar konsekvenserna av detta: " Till exempel har frågan om den även ska gälla informationsdatorer på bibliotek kommit upp, även om jag tror att man säkert kan utesluta dem, säger Carin Wahren, enhetschef på tillstånds- och tillsynsenheten. Om man har med sig sin egen laptop till ett kafé med trådlöst nätverk då? – Det är precis det jag menar, vi måste kolla lagen och se var man ska dra gränsen. " ( Metro Teknik . Hittat via HAX ) För övrigt verkar det som att Karl Sigfrid (m) håller på att bli en av riksdagens mest hörbara oppositionella inom den lilla men minst sagt utvecklingsbara nischen datakommunikationsrelaterade yttrandefrihetsfrågor.

I framtiden kommer det inte anses samhälleligt likgiltigt vad folk gör med sina pengar: vilken bostadsstandard de har, vilken mat och vilka kläder de köper och, framför allt, i vilken utsträckning barnens konsumtion tas om hand. Tendensen kommer under alla förhållanden att gå mot samhällelig politisk organisation och kontroll, inte bara av inkomstfördelningen i samhället utan även om konsumtionens inriktning inom familjerna. (Alva & Gunnar Myrdal 1934: Kris i befolkningsfrågan , s. 203) Jämför man med det stycke ur Per-Albin Hanssons folkhemstal som jag citerade för ett tag sedan kan det inte råda någon större tvekan om vilken vision det var som segrade. Utvecklingen går inte alltid åt det håll man gärna vill tro. Jag kan för övrigt också tipsa om en understreckare som för ett par dagar sedan beskrev hur ny forskning visar att andelen kvinnor i vetenskapen och flera viktiga professioner minskade kraftigt från franska revolutionen och fram till mitten av 1900-talet. Jag skall inte...

Så var det dags. I fredags var jag över till universitetet och ägnade dagen åt spikningsceremoni och åt att posta min avhandling till en mängd olika människor och institutioner. Nationalising Culture: The Reorganisation of National Culture in Swedish Cultural Policy 1970-2002 Abstract: Genom jämförande analys av svensk statlig kulturpolitik (inklusive konstpolitik, kulturarvspolitik och religionspolitik) under riksdagsperioderna 1970-73, 1991-94, 1994-98 and 1998-2002 undersöks relationen mellan kulturpolitiken och föreställningen om nationen som en homogen kulturell gemenskap som i vissa fall tänks inkludera dess innevånare och i andra fall en etnisk grupp. Nyinstitutionell analys av kulturpolitik som organisatoriskt fält kombineras med analys av hur nationen konceptualiseras som en föreställd gemenskap och vilka värderingar den upprätthåller för att visa hur dessa värden och koncept institutionaliseras i statens kulturpolitik och hur denna bidrar till att upprätthålla nationalstatens...

För den som intresserar sig för kultur, kulturpolitik eller kulturekonomi kan rekommenderas Emma Stenströms och Tobias Nilséns utmärkta blogg där man bl.a. kan läsa om Kulturutredningen, SweCult, Proventus och om de rätt olika förutsättningarna för privata bidrag till kulturen i Sverige och USA.

För den politiskt intresserade kan nämnas att min gamle kårfullmäktigekollega den frispråkige kristdemokratiske politiske tjänstemannen Mats Reimbertsson är tillbaka i den öppna bloggosfären och i full gång med att attackera George Bush, Fredrik Reinfeldt, muslimska länders Sverigeambassadörer och många andra. Skarp som alltid.

I den nyligen presenterade propositionen 2006/07:133 föreslås att personer som har utsatts för hemliga tvångsmedel, t.ex. hemlig teleavlyssning, skall underrättas om detta. "Underrättelseskyldigheten skall inte omfatta utredningar om sabotagebrott, brott mot rikets säkerhet och terroristbrott, dvs. brott som knyter an till Säkerhetspolisens verksamhetsområde." Trots detta tycks förslaget dock erbjuda större rättssäkerhet än sina föregångare.

Om den ene vill göra sin biff av kött och den andre av rödbetor, om den ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till promenader i bil, den andre till att odla rosor, den tredje till att samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela fotboll, det angår oss icke, lika lite som om den ene vill gå i kavaj och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför utdragssoffa. Per Albin Hansson, folkhemmets skapare, 1935

Jag läser om en essä som Fabian Kastner skrev i Svenska Dagbladet för en dryg vecka sedan . Rubriken är ”Tekniken vantrivs i kulturen” men budskapet tycks snarare vara att kulturens företrädare vantrivs i en alltmer teknisk värld. Jag gillar slutsatsen: att den så kallade realismen i litteratur (och, får man förmoda, även i andra media) utvecklats till ett slags eskapism. I en alltmer medialiserad, för att inte säga virtuell, värld blir den etablerade realismens sätt att skildra verkligheten en flykt tillbaka till ett tänkt läge där tillvaron var lättfattlig och problemen gick att ta på. Däremot delar jag inte alls Kastners slutsats att scence fiction-genren skulle ha vansläktats sedan den gamla goda tiden då Heinlein och andra spekulerade över framtida teknologier och deras konsekvenser. De flesta science fiction-författare har aldrig varit särskilt djupsinniga. Däremot missuppfattar Kastner utvecklingen när han talar om ”science fantasy” och dylikt som en väg bort ifrån rollen att f...

Noterar att Johan Ingerö på siståne tagit upp ett antal intressanta saker om både skolor och kultur och lägger således in hans blogg i blogglistan.

Upptäckte till min egen överraskning att en text om svensk språkpolitik som jag skrev en gång nu finns tillgänglig på nätet via Språkförsvaret : "Ärans och hjältarnas språk?"

Tack till Dexion för de vänliga orden angående mitt nya arbete för den utredning som numera också själv beskriver sig som Kulturutredningen. Att döma av starten så tror jag att det här kan bli väldigt givande. Att döma av direktiven så finns också förutsättningarna för ett verkligt nyttigt reformarbete. För den här bloggen innebär det dock att det blir mindre tid just nu eftersom jag samtidigt skall kasta mig in i ett nytt heltidsarbete och lägga sista handen på avhandlingen (som dock lyckligtvis rör sig innom samma ämnesområde). Senare kommer jag naturligtvis också att behöva ta ställning till vad jag kan skriva här samtidigt som jag har en roll som tjänsteman . Lösningen blir nog att jag helt enkelt undviker att uttala mig personligen i de frågor jag arbetar med för att istället ägna bloggen åt andra saker som intresserar mig. Bloggens ämnesområde är som bekant betydligt mer vittfamnande än den svenska kulturpolitiken.

Mycket av den moderna uppfattningen om konst bygger på föreställningen om konsten eller kulturen som en autonom sfär i samhället. I och med postmodernismen tycks denna föreställning ha fått sig en törn som blir svår att ta sig ur. Jag tror också att man utan att överdriva kan hävda att det vi i dag kallar kulturpolitik främst handlar om att upprätthålla denna sfär med hjälp av olika stödmetoder inriktade på dem som genom utbildning eller andra metoder lyckats vinna erkännande där, och möjligen på att göra deras produkter tillgängliga för en inte nödvändigtvis särskilt intresserad allmänhet. Allt färre människor tror emellertid på objektiva estetiska världen och de argument som en gång användes för att legitimera denna autonoma sfär blir därmed ohållbara och framstår i vissa fall som direkt absurda. Inte minst framstår många moderna konstprojekt för allmänheten ofta som rena försök att provocera, vilket lätt blir intrycket när det handlar om människor som pissar på offentlig plats elle...

Filmen ” Stauffenberg ” (Sv: ”Attentatet mot Hitler”) från 2004 är en av flera tyska filmer som producerats på senare år och behandlar Tredje Riket. Hirschbiegels ” Undergången ” (”Der Untergang”) är liksom Dennis Gennsels ” Napola - Elite für den Führer ” (”Führerns elit”) andra exempel. De båda förstnämnda är närmast dokumentärliknande i sin realistiska skildring av historiska skeenden. Den sistnämnda skildrar en nazistisk internatskola där framtidens elit skulle skolas, något som visar sig vara ett utmärkt tema för att beskriva inskolningen i Tredje Rikets ideal. Helt följdriktigt slutar den med en skildring av ungdomligt uppror. ”Undergången” skildrar Hitlers sista tid i Führerbunkern och uppnår en verkligt obehaglig realism i skildringen av en allt vansinnigare riksledning och en Führer som alltmer tappar kontakten med verkligheten. På många sätt är detta ett tacksamt tema som gör sig mycket väl i en realistisk framställning där nazisternas egna handlingar får tala sitt eget tyd...

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

Läs gärna Copy Riot om politiska inskränkningar i privatpersoners tillgång till Internet i Europa , om den nytillsatta kulturutredningen och om reaktionerna på den senare i bloggosfären (mycket bra sammanfattning).

Ur Max Webers Wirtschaft und Geselschaft (transl. Roth & Wittisch) The vocational responsibility of maintaining the existing legal system seems to place the practitioners of the law among the “conservative” forces. This is true in the twofold sense that legal practitioners are inclined to remain cool not only toward pressure of substantive postulates put forward from “below” in the name of “social” ideals but also towards those from “above” which are put forward in the name of patriarchal welfare politics. Of course, this statement should not be taken as representing the whole truth without qualifications. The role of representative of the underprivileged, and of the advocate of formal equality before the law is particularly suited to the attorney… This is why attorneys, and lawyers in general, have played such a leading role in the movements of the popolani of the Italian communes and, later, in all the bourgeois revolutions of modern times as well as in the socialist parties. I...

I våra dagar tycks ledande statliga tjänstemän alltmer benägna att delta i den allmänna debatten medan universitetsakademikerna visserligen förekommer, men i vårt land ändå är ratt sällsynta där. När de visar sig i debatten låter de ibland förvillande mycket som politiker. Samtidigt råder det heller ingen brist på akademiker som uppfattar sin akademiska verksamhet som en politisk aktivitet. Jag håller precis på att läsa en del verk av Max Weber , en av de moderna samhällsvetenskapernas grundare, men också en av pionjärerna i forskningen kring yrkesroller och en av de främsta ideologerna bakom många numera vedertagna idéer om hur akademiker och ämbetsmän bör agera i sina yrkesroller (se inte minst i Wissenschaft als Beruf ). Ur hans perspektiv måste man beskriva den här utvecklingen som minst sagt illavarslande. För Weber var vetenskapsmannens främsta plikter mot sanningen och hans främsta dygd att kritiskt granska allt som faller inom hans expertområde. I Socratic Citizenship gör den...

Jag ser att Olof Ruin publicerat ett nytt verk om statsministerrollen de senaste sextio åren: Statsministern. Från Tage Erlander till Göran Persson . Statsvetenskapen har på senare år kommit tämligen långt i utforskandet av regeringskansliets inre demokratiska och politiska processer. Att dessa kan bli avgörande har även märkts i pressen i samband med tsunamikatastrofen. Även under normala omständigheter har dock sådana saker som maktfördelningen mellan finansdepartementet, statsrådsberedningen och fackdepartementen ofta avgörande konsekvenser för utformningen av svensk politik. Allt detta beskrivs ur en delvis ny vinkel när Ruin fokuserar på statsministerns roll i dessa processer. Som SvD:s recensent noterar ges Ruins framställning också en större närhet av att författaren känt flertalet av de sju (!) statsministrarna personligen. Tyngdpunkten ligger dock på organisationen och på den relativa maktförskjutning som ägt rum de senaste sextio åren och där statsministern, och kanske framf...

Så länge Internet funnits har det hävdats att det nya mediet förr eller senare kommer att konkurrera ut boken. De som läser science fiction har i ännu fler decennier (via böcker) fått sig till livs att böcker inte kommer att förekomma i framtidens samhällen. Numera hävdas det att fildelning över Internet leder till inkomstförluster för författare och förläggare . Det är naturligtvis möjligt att det är så i enskilda fall, men faktum är att det finns mycket lite som tyder på att bokläsandet, eller ens bokförsäljningen, skulle vara på väg att gå tillbaka. Tvärtom är det tämligen tydligt att den mest märkbara konsekvensen av Internet för bokläsandet är en kraftig ökning i allmännhetens tillgång till böcker, både att köpa och att låna. Nu senast rapporterar Svenska förläggareföreningen att bokförsäljningen i Sverige är högre än någonsin tidigare. Därmed inte sagt att det skulle vara moraliskt acceptabelt att egenmäktigt tillgodogöra sig frukten av andras arbete utan deras medgivande eller d...

I torsdags hade min institution personalmöte. Vår prefekt spekulerade mycket och länge om det nya resursfördelningssystem som skall utvecklas för universiteten i en nära framtid. Personligen är jag mycket hoppfull till det hela. Det gamla fördelningssystemet (med pengar per godkänd student) har varit en katastrof för kvaliteten i svensk universitetsutbildning. Vi har inte nog med pengar för att förbättra kvaliteten och får mindre pengar när vi underkänner studenter som skulle behöva gå igenom litteraturen igen eller göra om sina uppgifter. Enligt ryktet skall det nya systemet emellertid kombinera kvalitetsmätning med en hög grad av frihet för universiteten. Det låter som en självklarhet men är redan som målsättning en klar förbättring. Att utredningens sekreterare sedan gör inlägg i dagspressen där han sätter in sin uppgift i ett idéhistoriskt och internationellt sammanhang gör mig än mer hoppfull. Särskilt hoppingivande är slutordet: ”Sökandet efter institutionell identitet fortsätte...

En särskild fördel med bloggande är det ger våra förtroendevalda möjlighet att förklara varför de gör som det gör. Det är till exempel väldigt intressant att läsa riksdagsledamoten Annie Johanssons förklaring till varför hon röstar som hon gör i fråga om brevhemligheten och signalspaningslagen . Noterat via Dexion . Andra bloggar om FRA . Tidigare inlägg.

Dagens SvD-artikel om ifall bloggare utgör ett hot mot den seriösa litteraturkritiken innebär ett litet steg mot att beskriva bloggarnas position i debatten, men den visar också tydligt på den bristande förståelsen för fenomenet i journalistkåren. Man erkänner att vissa bloggar har skaffat sig en position i konkurrens med de professionella recensenterna, men man klarar inte av att ifrågasätta en distinktion som när allt kommer omkring redan är passé. Vem är egentligen en professionell skribent? Undertecknad säljer ibland artiklar till SvD. Betyder det att undertecknad är en professionell skribent? Undertecknad är definitivt ingen journalist. Däremot ägnar jag mig åt både bloggande och artikelförfattande, och skriver dessutom akademiska texter, vilket till skillnad från de båda förstnämnda verksamheterna ingår i mitt egentliga yrke. Många andra bloggare tjänar emellertid pengar just på sitt bloggande, via annonser, vilket också är tidningarnas huvudsakliga inkomstkälla. Bloggarna är vi...