Akademiska synpunkter

Tyst är skogen och nejden all,  livet där ute är fruset,  blott från fjärran av forsens fall  höres helt sakta bruset.  Tomten lyssnar och, halvt i dröm,  tycker sig höra tidens ström,  undrar,  varthän den skall fara,  undrar, var källan må vara. ( Viktor Rydberg )

Skriver i Tidningen Kulturen om hertigen av Saint-Simons Minnen från Ludvig XIV:s hov , av många ansedd som en av de bästa tidsskildringarna i den europeiska historien. Till dem som verkligen förmår skildra en politisk situation och ett sätt att se på världen på ett sätt som har fångat också mig skulle jag även räkna Plutarchos och Jünger , skilda av nära två tusen år, men ändå med i mitt tycke stora likheter. Kanske skulle jag också räkna Churchill. Andra uppnår kanske inte den litterära rangen, men förmår ändå fånga läsarens fantasi, som t.ex. Brownes A year amongst the Persians   från 1893 som jag också har läst den senaste tiden. Det är intressant att fundera på om någon just nu skildrar vår tid med en sådan skärpa. Jag känner inte till någon, men Saint-Simon publicerades först hundra år efter slutet på den period han skildrar. De politikermemoarer som publicerats de senaste åren har hur som helst inte några jämförbara litterära kvaliteter. Kanske är det dock lovande...

En av många roller som forskaren ibland har i samhället är som utredare åt olika offentliga aktörer. Sådana uppdrag ger ofta betydande möjligheter att föra ut forskningsresultat i olika relaterade verksamheter, och kan alltså ses som en del av universitetets så kallade tredje uppgift. Myndighetsföreträdare ser det ibland som att universitetet ger någonting tillbaka till staten för de anslag de får. Samtidigt ger externa uppdrag ofta ockå fördelar för forskningen. Som forskare får man möjlighet att skaffa sig insikt och personlig erfarenhet av verksamheter som på olika sätt kan vara relevanta för forskningen. Den som forskar om politik eller om olika aktörer eller organisationer kan få en praktisk inblick som man annars knappast skulle kunna få. Man ställs ofta också inför nya problem som ibland kan generera intressanta forskningsfrågeställningar för framtiden. Man kan också få tillfälle att samla in material som senare kan visa sig användbart i forskningen. Samtidigt ställer såda...

I Tidningen Kulturen idag skriver jag om nationell självbild i Sverige och Finland , baserat på diverse tankar som väcktes under doktorandkurs som jag läste vid Åbo Akademi för drygt fem år sedan. "När nationaldagen firas i Helsingfors är en av de traditionella höjdpunkterna studenternas marsch med fanborg till hjältegravarna. Ljus tänds i fönstren och på kyrkogårdarna. Därefter följer middag i presidentens palats med de ännu levande Mannerheimriddarna som självskrivna gäster. Middagens svenska motsvarighet är närmast Nobelfesten.  Finland känns på en gång nära och märkligt avlägset, dess nationaldagsfirande närmast raka motsatsen till det svenska ibland lite tillkämpade firandet av en ofta solig 6 juni som det ofta upprepas att ingen riktigt tycks veta varför den firas. Varken Gustav Vasa eller 1809 års regeringsform är heller någon särskilt påtaglig del av de flesta svenskars vardag. Inga starka svåra eller glädjerika minnen hanteras av den föreställda gemenskapen när mars...

”Bland monumenten i den drömda staden fick inte heller saknas ett monument, som den okände läsaren skulle ägna den okände författaren som ett tecken på tacksamhet för det geni som hjälpte honom till en annan och lättare existens. [...] Jag reste inte från Leibzig till Halle, utan från ett kapitel till ett annat. Däremellan låg den enahanda jämna takten med sitt svällande; skenor som deledas upp av telegrafstolparna. Så var det redan i skolan, och sedan hos soldaterna - ett liv i fortsättning.  Läsarens palats är varaktigare än varje annat. Det överlever folken, kulturerna, ja själva språken. Jordbävningar och krig sätter det inte i gungning, inte heller biblioteksbränder som den i Alexandria. Marknader, byar [...], collosser, skyskrapor, länder och öar växer upp i det och försvinner, som om de spolades bort av regn. Verkligheten blir förtrollad och drömmen verklighet. Dörren står öppen till den magiska världen.”  "Konstnären själv är ofta knappast medveten om den. Men de...

Med en riktigt gammal avgränsning skulle man kunna säga att det civila samhället står i motsats till kriget, eller, med filosofen  Thomas Hobbes ord, till allas krig mot alla. Det civila samhället bygger på frivilliga avtal och regleras i legitimt stiftade lagar - alltså inte av våld och tvång. Under en stor del av historien har det handlat om en idealbild snarare om en beskrivning av samtiden. Med tiden har ordet civilsamhälle kommit att användas som beteckning på en speciell sfär i samhället, skild från den i våldsmonopolet grundade statsmakten, och möjligen också från den vinstorienterade marknaden och den släktskapsbaserade familjegemenskapen. Utifrån ett sådant synsätt blir civilsamhället inte primärt ett idealtillstånd utan en sfär som har vuxit fram under ett visst skede i historien, och begreppet kan därför användas för att analysera vissa samhällen under vissa epoker, men långt ifrån alla. Inte minst handlar det då om det borgerliga samhälle som växte fram under ...

Idag presenterar jag min rapport om det civila samhället till regeringens framtidskommission . Här följer ett uttdrag ur sista kapitlet där jag gör ett försök att sammanfatta vilka utmaningar vi står inför under den närmaste framtiden. Delvis handlar det om nya utmaningar, men också om flera som alltid möter stater i deras relation till det civila samhället. Hur kan man utforma en eller flera  modeller för det offentliga stödet till civilsamhällets organisationer på ett sätt som samtidigt garanterar kvalitet och rättvis tillgång i offentlig­finansierad verksamhet och det oberoende som organisationerna kräver för att kunna utvecklas och bidra till samhället fullt ut?  Hur kan demokratins förankring i civilsamhället bli en för­ankring i hela civilsamhället, inte bara i privili­gierade delar av det?    Hur kan civilsamhällets organisationer hållas öppna för alla  utan att detta hotar organisationernas autonomi?   Hur kan det offentliga stödja nya, ...

Tidigare i år skrev jag om mitt intryck att kulturekonomen Richard Florida är på väg att bli allt mer omodern, åtminstone i svensk kulturpolitik. Inte så mycket motbevisad som just omodern, mer som ett mode som ersätts av nya än som en teori som överges efter att ha visat sig felaktig (det nya modenamnet att nämna – att döma av hur ofta jag har hört det det senaste halvåret – tycks vara Piere Luigi Sacco ). Efter att ha läst en del av Floridas senare produktion kan det finnas anledning att komplettera detta intryck, inte därför att det tycks felaktigt, utan därför att Florida inte svepte in över Sveriges kulturpolitiska samtal i första hand som en koherent teoretiker utan mer som ett ideologiskt mode. En bedömning av framtiden för det svenska mottagandet av hans idéer är därför inte det samma som en bedömning av det han säger. Inte heller Den stora omställningen – en bok från 2010 som jag just läst klart – presenterar emellertid någon koherent ekonomisk teori, i alla fall int...

Jag läste på engelska Wikipedias artikel om "multiculturalism" att Robert Putnam har visat att mångkultur och invandring leder till minskade förtroendenivåer i samhället. En av referenserna är dessutom tidskriften Scandinavian Political Science (Vol. 30 – No. 2, 2007) . Detta verkade märkligt. Det visar sig mycker riktigt att vad han säger är någonting delvis mycket annorlunda. Dels finns ett antal possitiva effekter som har samband med invandring: Creativity in general seems to be enhanced by immigration and diversity (Simonton 1999). Throughout history, for example, immigrants have accounted for three to four times as many of America’s Nobel Laureates, National Academy of Science members, Academy Award film directors and winners of Kennedy Center awards in the performing arts as nativeborn Americans [...]. Immigration is generally associated with more rapid economic growth [...]. In advanced countries with aging populations, immigration is impor...

Idag blir det release för boken Civilsamhället i samhällskontraktet : DET SVENSKA SAMHÄLLSKONTRAKTET befinner sig sedan en tid tillbaka i omvandling, men riktningen är långtifrån självklar. Starka allianser mellan folkrörelserna och den framväxande välfärdsstaten var viktiga inslag i den tidigare versionen. Denna byggde på tydliga gränser och en långtgående arbetsdelning mellan olika sektorer i samhället. Med folkrörelserna kom även en ny form av medlemskap som erbjöd breda grupper av medborgare access till det framväxande föreningslivet och organisationerna tillgång till både engagemang och resurser. Olika avtal och överenskommelser angav  riktningen på många områden och blev också del i den osynliga samhällsväv som spändes upp. Den transformation som nu pågår kan betraktas som ett stort antal parallella processer på olika nivåer i vilka samhällskontraktet successivt omförhandlas. I TOLV NYSKRIVNA och aktuella kapitel stä...

Under måndagseftermiddagen hade jag nöjet att besöka ett seminarium om demokratins framtid i Europa somarrangerades av regeringens framtidskommission . Mycket intressant, och också mycket lovvärt att den här typen av diskussioner arrangeras av en kommitté som åtminstone organisatoriskt sett räknas till statsrådsberedningen. EU-ministern inledde med ett tämligen kraftfullt anförande om hur demokratin inte är en gång för alla given ens i Europa – denna kontinent som har gett världen såväl två världskrig som upplysningen, med ”några av de klaraste tankarna” någonsin. Framförallt kommer detta hot ifrån olika högerpopulistiska partier, som t.ex. nynazistiska Gyllene Gryning, Front National, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Denna bild understöddes senare i stora drag av andra talare med olika typer av expertis. Sammantaget framgick att ministern ser de högerpopulistiska partierna som en grupp som EU:s regeringar bör agera emot. Senare under seminariet nämndes också att Itali...

Svensk statlig kulturpolitik är på många sätt ett extremt stabilt politikområde. Det innebär att man som forskare på området lätt tycker att det är extra intressant när det faktiskt händer någonting. Den kanske största reformen på området de senaste årtionendena får nog sägas vara den nu pågående regionaliseringen i det som kallas för Kultursamverkansmodellen. Följaktligen har jag det senaste året ägnat en hel del tid åt att tillsammans med andra sammanställa en antologi där forskare med olika bakgrund tar sig an frågan och reflekterar kring händelseutvecklingen. Antologin med arbetsnamnet Effekter av Kultursamverkansmodellen finns nu i manus och publiceras senare i höst som en del av ett samarbete mellan centret SweCult vid Linköpings Universitet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Redaktörer är jag själv och Calle Nathansson. Att skriva om en reform medan den pågår är på en gång svårt och intressant. Det står helt klart att flera regioner blir allt mer självständiga i sin ...

[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra  […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren (Göran Persson 2006). Jag fastnade för det här citatet redan första gången jag hörde det i Erik Fichtelius intervjuer. Det är på något sätt så typiskt för Göran Persson. Å ena sidan tendensen att trycka ned sina partikamrater och tala om hur dåligt det kommer att bli efter honom, och om hur det är någon annans fel. Å andra sidan det insiktsfulla i en beskrivning av hur ungdomsförbunden präglar svensk politisk kultur. Att politik i stor utsträckning är en erfarenhetsbaserad färdighet som inte minst övas upp genom erfarenheter i fo...

Läste för några dagar sedan att den amerikanske romanförfattaren och essäisten Gore Vidal har gått ur tiden vid 86 års ålder. Jag minns fortfarande hur jag fastnade för romanen Messias (1955)   för över tio år sedan; en berättelse om hur en ny religion sprider sig över samtiden, likt kristendomens spridning för 2000 år sedan, men mycket snabbare, och baserad på samtidens etos formulerat som kvasibuddistisk frälsningslära. En i ordets antika mening cynisk satir över samtiden grundad i en bild av antiken presenterad i form av science fiction. Det senantika teman är än mer uttalat i romanen Julianus från 1964. Huvudpersonen är den siste hedniske romerske kejsaren Julianus Apostata (Julianus avfällingen, ett namn han fått i den kristna historieskrivningen)  som Vidal främställer som en intellektuell som av en historiens nyck har satts att härska över en brytningstid då världen hastigt utvecklas i en riktning för vilken han känner sig djupt främmande. Den filosofiska sidan ...

Ett internationellt forskningssammanhang där det har varit både trevligt och intressant att delta har varit det senaste årets arbete med antologin   Cultural Policy, Work and Identity; The Creation, Renewal and Negotiation of Professional Subjectivities , som nu publiceras av Ashgate ( Bokus , Adlibris ). Kapitlen handlar på olika sätt om professionella identiteter och utövaridentiteter i konst-, kultur- och kulturarvssektorn. Själv skriver jag om ideella organisationers betydelse i svenskt kulturliv och om hur dessa påverkas då begreppet civilsamhälle introducerats i svensk kulturpolitik. På förlagets hemsida presenteras antologin som följer: How have cultural policies created new occupations and shaped professions? This book explores an often unacknowledged dimension of cultural policy analysis: the professional identity of cultural agents. It analyses the relationship between cultural policy, identity and professionalism and draws from a variety of cultural policies a...

And now for something completely different... Ola Wikander har gjort sig känd som översättare, författare och expert på ett flertal länge sedan döda språk. Hans produktion innefattar inte minst översättningar till svenska av texter från den forntida Mellanöstern och populärvetenskapliga texter om språkhistoria . För inte så länge sedan försvarade han sin avhandling  vid Lunds universitets Centrum för teologi och religionsvetenskap. I denna fokuserar han mer på innehållet i texterna än på själva språket (i den mån en sådan distinktion över huvud taget är möjligt) och genomför en jämförande analys av myter från staden Ugarit , som blomstrade under 1000-talet före Kristi födelse, och de i forntidens Israel, numera återfunna i Gamla Testamentet. I jämförelsen fokuserar han, som titeln antyder, på solen som bringare av torka och död. Det handlar alltså om texter från en tid som på många sätt är mycket olik vår egen, men som samtidigt bildar en del av bakgrunden till de berättel...

Morgonen börjar för min del med en session under rubriken Heritagization, den tredje sådana sessionen, men den första som jag hinner med att ta del av. Först en diskussion om kulturarvets moral som jag tyvärr missade början på. Laermans tycks mena att synen på kulturarvet har genomgått en förändring och nu brukas i samtiden på mer instrumentella sätt; det förflutna är inte längre enbart dåtid. Jag är inte helt övertygad om hur nytt detta är, men bör nog läsa den skriftliga versionen först. ”If you are too close to the past it is not strange.” ”Strangeness or alterity of the past.” Marit Johansson beskrev sitt avhandlingsarbete om världsarvet Angra do Heroismo på Azorerna, huvudsakligen med betoning på spänningen mellan Unescos världsarvsregler, den lokala administrationen, boende, lokala näringsidkare och andra   stakeholders.   Från publiken frågar en portugisisk deltagare om   Estado Nuevos   inflytande på det som idag uppfattas som traditionellt portugisis...

I Sverige befarar många att regionaliseringen ska leda till ökad politisk styrning av konstarterna. Här diskuterades vad som händer när armslängdsprincipen implementeras i nya sammanhang. Inte minst uppskattade jag en lovande jämförelse mellan de tre baltiska staterna, där man kan se skillnader mellan en mer styrd modell i Litauen och modeller närmare den brittiska i Lettland och Estland. Detta ledde till intressanta reflektioner om den brittiska modellens ställning i Europarådet normerande arbete, som om den vore en   best   practice  snarare än en modell som utvecklats i en viss kontext. Någonting som tycks intressant, men som inte hittills studerats i någon större utsträckning, är det civila samhällets betydelse i uppbyggnadsfasen i de estniska och lettiska fallen som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan dessa och det litauiska fallet. Per Mangset understryker också att den handlar om en armslängdsdimmention snarare än om en modell, och att den idealtypi...