Igår överlämnade Kulturutredningen sitt betänkande till regeringen.
Redan innan utredningen tillträdde så har jag ofta sagt (t.ex. här, här, här och här) att förutsättningarna för en (national)statlig kulturpolitik har förändrats kraftigt och att det är nu som vi kan lägga grunden för framtidens politik. Både jag själv (t.ex. i avhandlingen) och flera andra har beskrivit hur man under 1970-talet utgick ifrån föreställningen att nationalstaten var i kontroll över kulturlivet. På många sätt var den också det; inte så att regeringen nödvändigtvis styrde allt, men däremot i den meningen att nationella (genom statsbudget och/eller lagstiftning finansierade) institutioner, som t.ex. SVT, hade ett enormt inflytande över medborgarnas världsuppfattning.
Idag har globaliseringen, i termer av nya medier, internet, migration, internationalisering, EU-medlemskap etc, förändrat detta. Staten är fortfarande en extremt viktig aktör på kulturområdet, men den är inte längre i kontroll över systemet. Personligen ser jag detta som någonting positivt.
Kulturutredningens förslag innebär att vi nu kan börja tala om nya sätt för staten att förhålla sig till regionerna, kulturinstiutionerna och till det civila samhällets organisationer. Oavsett vad som händer med de specifika förslagen så tror jag att detta kommer att bli nödvändigt.
Jag ska inte gå in på förvaltningspolitiska detaljer, men kan helt enkelt inte låta bli att kommentera ett par saker: kravet på en nationell bibliotekspolitik kan nu tillfredställas, samtidigt som folk- och skolbibliotek kan fortsätta vara kommunala. Riksbibliotekarien och Kunglinga Biblioteket görs ansvariga för detta område. Bl.a. föreslås också en samordning av Statens konstråd (som bl.a. sysslar med offentlig utsmyckning), Arkitekturmuseum (som kan få ett ökat ansvar för insatser för arkitektur form och design) samt Riksantikvarieämbetet (som bl.a. ägnar sig åt kulturmiljöer, kulturminnesvård, kulturminnesmärken etc). Jag tror att detta kan vara ett steg i riktning mot att i ökad grad se kulturarvet som någonting relevant för samtiden, inte minst när det gäller sådana saker som arkitektur och stadsplanering.
När det gäller statens förhållande till näringslivet är skattefrågorna naturligtvis av mycket stor betydelse. Här lägger utredningen inga konkreta förslag (vilken den inte fick enligt direktiven). Redan att beskriva situationen är dock kontroversiellt. De reservationer och särskilda yttranden mot utredningens beskrivning som lämnats av Skatteverkets generaldirektör och från utredningens expert från finansdepartementet är här väldigt belysande för hur man idag ser på möjligheten att införa t.ex. en avdragsrätt för donationer till kultur som mer liknar den som finns i många andra länder (reservationer och särskilda yttranden finns bifogade i betänkandets tredje del).
En annan fråga av stor betydelse för statens förhållande till det övriga kulturlivet är upphovsrättsfrågorna. På den punkten befinner vi oss i ett minst lika avgörande läge. Men här är det istället nästa vecka som blir av störst intresse, och kanske avgörande för den svenska statens framtida förhållningssätt.
Kommentarer