Fortsätt till huvudinnehåll

Skuggutredningen

Jag kommer ihåg att när jag för några månader sedan besökte den så kallede Skuggutredningens uppläsning av kulturpolitiska förslag så var det en beskrivning som fastnade i minnet. Den här anonyma berättelsen sätter mer än många andra fingret på problemet med de professionella kulturutövarnas situation i Sverige:

- Jag kommer nu att göra en bekännelse. Jag kan därför inte säga mitt namn. Jag är kriminell. Ekobrottsling närmare bestämt. I över 20 år har jag varit i maskopi med de statliga bidragsgivarna för kultur och A-kassan. Jag har aldrig haft en fast tjänst men alltid varit i arbete. Jag har under många års tid varit lyckligt lottad och fått åtskilliga produktionsbidrag och konstnärsbidrag.

För att uppnå denna status i skapande går man igenom följande process; man gör en realistisk budget för sitt konstverk eller föreställning men får hälften av vad produktionen kostar av bidragsgivarna. För att kunna fullgöra uppdraget och inte lämna tillbaka de ansökta pengarna för sina drömprojekt till bidragsgivarna: stat, landsting, kommun och i förlängningen skattebetalare, låtsas vi i den fria gruppvärlden att vårt jobb med våra föreställningar tar hälften av den tid det egentligen tar att producera och repetera in föreställningarna. Vi arbetar och tar ut A-kassa. Vi spelar arbetslösa med all den konstnärliga övertygelse vi är skolade till. Vi har fördjupat detta kunnande med en uppfinningsrikedom och nyanser. Vi har blivit lika ekvilibristiska som lindansare på slak lina. Vi byter stil och teknik i samma takt som olika regeringar byter regler för bidrag och A-kassa. Bidragsgivarna Statens Kulturråd, Stiftelsen framtidens kultur, Kulturförvaltningar och Landstings bidragsgivare är inte sämre dom, de är fullblodsförnekare lika skickliga som de missbrukare jag ibland träffar på olika AA och NA möten. De är stolta bidragsgivare som uppvisar mer resultat för pengarna än vad som egentligen är rimligt för de summor som utdelats.

[...]

Eftersom sådana som jag egentligen inte vill vara brottslingar, vi visste inte ens om att vi var det förrän vi verkat inom vårt skrå i ett antal år och blivit hänvisade till höger och vänster för vår överlevnad, skulle jag vilja att vi provar på en ny strategi. Vi slutar ljuga om konstens natur och vara. KONSTEN KOSTAR PENGAR. Låt oss komma överens om det. Sedan kan vi titta på om vi vill ha ett samhälle med eller utan levande och nyskapande kultur. Vill vi ha det, vem ska då betala och hur? Jag påstår att de pengar som kommer från skattebetalarna också kommer dem till gagn för de får möjligheten att leva i värld med människor som ser till att tänka utanför ramarna och skapa de mjuka värden vilket tillhör humanismens grundstomme. Sokrates utvecklade dialektiken en samtalskonst som innebär att deltagarna ska tala efter egen övertygelse inte härma en auktoritet eller redan accepterade argument. För att kunna göra det måste vi lära oss att ställa frågor. Det är just vad den fria teatervärlden gör, den ställer nya frågor gällande vår samtid, naturligtvis med skiftande resultat och kvalitet men den utövar demokrati med sin rätt att inte härma.

Nu får skådespelare och konstnärer som jag med tidigare nämnda villkor inte stämpla mer än 75 dagar innan vi blir hänvisade till arbete på hamburgerkedjor eller andra arbeten där vår kompetens inte kommer tas till vara. [...] Vore det nu inte otroligt onödigt att ha investerat närmare 3 miljoner i mig för att sedan kasta ut all denna kompetens med badvattnet? [...] Jag önskar att jag skulle kunna komma ut ur garderoben som skådespelare med statliga, regionala, kommunala bidrag och A-kassa men det kan jag inte för då kanske jag skulle bli straffad enligt svensk lag om eko brottslighet och dessutom mista mitt levebröd. Istället kommer jag nu liksom förr hitta en smitväg för att passa in i det nya systemet och fortsätta att spela att jag är med eller utan arbete på något nytt sätt, för jag har en ny produktion att ta hand om och jag brinner för att skapa den.

PS. Jag klagar inte över den ringa summan jag lever av men jag önskar att jag slapp vara kriminell för att kunna skapa mina konstverk.


De förslag som skickats in till Skuggutredningen av i första hand professionella på det offentligfinansierade kulturområdet finns tillgängliga här.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…