Fortsätt till huvudinnehåll

Regeringskansliet - eller vilka är det egentligen som styr Sverige?


En bok som alla som intresserar sig för svensk politik verkligen borde läsa, eller åtminstone ha tillgänglig är Rune Premfors och Göran Sundströms Regeringskansliet (Liber 2007) – på många sätt den bästa översikt jag har sett över den organisation som producerar i stort sett all lagtext samt alla propositioner och förordningar i Sverige, som skriver regleringsbrev för myndigheter, som bereder frågor om tillsättning av myndighetschefer osv. osv.

Man får inte bara en genomgång av organisationen. Baserat på uppgifter från kansliet och på vetenskapligt försvarbara enkäter får man bl.a. reda på sådana saker som andelen politiskt tillsatta tjänstemän (4,4 % år 2005, långsamt ökande), att det 2007 fanns 81 politiskt sakkunniga i regeringskansliet (varav 34 på statsrådsberedningen), av totalt över 4500 anställda, att de politiskt sakkunniga 2005 var den kategori som hade lägst medelålder medan de opolitiska cheferna hade den högsta (högre än både statssekreterare och statsråd), de hade också den högsta andelen forskarutbildade och 22 % av dem ansåg att det bör ingå i deras egen roll som opolitiska tjänstemän att ”i stor utsträckning skriva tal och anföranden åt ministern”. 41 % av de opolitiska tjänstemännen uppgav sig redan år 2005 i viss utsträckning skriva partipolitiska tal och anföranden åt ministern.

Även såväl handläggare som politiska tjänstemän har dock en betydligt högre utbildningsnivå än statsråden. Å andra sidan tycks det vara statssekreterarna som (möjligen undantaget statsråden själva) har de bästa framtidsutsikterna: av 243 f.d. statssekreterare som ingår i undersökningen har 12 blivit statsråd, 12 landshövdingar, 5 ambassadörer, 48 generaldirektörer, osv. Givet att även statssekreterarna har en tämligen hög medelålder får detta sägas vara en rätt god siffra.

När det gäller statsråden själva noterar man att andelen statsråd med riksdagserfarenhet minskat under tämligen lång tid, men att Göran Perssons regeringar på intet sätt varit exceptionella på det området (däremot visade han en anmärkningsvärd tendens att sparka ministrar som han själv utnämnt). Andelen statsråd med kommunalpolitisk erfarenhet har förblivit tämligen konstant medan andelen utan politisk erfarenhet ökat. Under de socialdemokratiska regeringarna har dessa huvudsakligen varit politiska tjänstemän och opolitiska statstjänstemän.

I regeringen Reinfeldt har de senare varit mer ovanliga. Han har dock utsett 5 stycken ministrar utan erfarenhet som förtroendevalda i vare sig riksdagen eller kommunerna. 2 av dessa blev å andra sidan tämligen kortlivade. Båda var för övrigt journalister, en grupp som ökat tydligt över tid som andel av statsråden. Jag misstänker att förre politiske tjänstemannen statsrådet borg är den person utan riksdagsmannaerfarenhet som hittills har nått högst, i alla fall sedan demokratins införande 1923, men det har jag inte hunnit kolla upp.

Man får kort sagt en klart intressant bild av dem som styr Sverige.

Kommentarer

Nina Wormbs sa…
Hej Tobias
Jag undrar jag, om Borg är särskilt unik. Betänk alla statsråd som Persson tillsatte och som inte hade fot i riksdagen. Några av dem hade säkert arbetat i RK i ett tidigare liv, som polsak eller liknande. Men man vet ju aldrig förstås.

Tack för ett sammandrag av boken. Det finns en avhandling inom samma projekt som väntar i min bokhylla, Magnus Erlandsson, Striderna i Rosenbad: Om trettio års försök att förändra Regeringskansliet.

Hur är livet post-utredning annars? Själv väntar jag, från min egen återtagna akademiska plats, med spänning på public service-proppen.
Tobias sa…
Hej,


En sak som jag ägnar mig åt är, som synes, att försöka sortera mina intryck av regeringskansliet. Jag tackar för övrigt för tipset. Borde kanske plocka fram Erlandsson. Har för mig att jag åtminstone tittat på den någon gång, eller är den ny?

En annan sak är att jag håller på att påbörja ett forskningsprojekt med inriktning på demokrati och ideella organisationer.

Nej, jag tror inte att Borg är särskilt unik. Jag ser inga anledningar att ifrågasätta att utvecklingen helt enkelt bara fortsatt under den nuvarande regeringen. Däremot är väl Borg den första finansministern som inte suttit i riksdagen? Jag har för mig att Per Nuder hade suttit där, även om han väl gjorde sig mer bemärkt i Statsrådsberedningen.
Nina Wormbs sa…
Erlandsson försvarade i juni 2007, Premfors var huvudhandledare.

Nej, du har förstås rätt. Jag glömde i hastigheten taburetternas inbördes ordning. :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…