Fortsätt till huvudinnehåll

Regeringskansliet - eller vilka är det egentligen som styr Sverige?


En bok som alla som intresserar sig för svensk politik verkligen borde läsa, eller åtminstone ha tillgänglig är Rune Premfors och Göran Sundströms Regeringskansliet (Liber 2007) – på många sätt den bästa översikt jag har sett över den organisation som producerar i stort sett all lagtext samt alla propositioner och förordningar i Sverige, som skriver regleringsbrev för myndigheter, som bereder frågor om tillsättning av myndighetschefer osv. osv.

Man får inte bara en genomgång av organisationen. Baserat på uppgifter från kansliet och på vetenskapligt försvarbara enkäter får man bl.a. reda på sådana saker som andelen politiskt tillsatta tjänstemän (4,4 % år 2005, långsamt ökande), att det 2007 fanns 81 politiskt sakkunniga i regeringskansliet (varav 34 på statsrådsberedningen), av totalt över 4500 anställda, att de politiskt sakkunniga 2005 var den kategori som hade lägst medelålder medan de opolitiska cheferna hade den högsta (högre än både statssekreterare och statsråd), de hade också den högsta andelen forskarutbildade och 22 % av dem ansåg att det bör ingå i deras egen roll som opolitiska tjänstemän att ”i stor utsträckning skriva tal och anföranden åt ministern”. 41 % av de opolitiska tjänstemännen uppgav sig redan år 2005 i viss utsträckning skriva partipolitiska tal och anföranden åt ministern.

Även såväl handläggare som politiska tjänstemän har dock en betydligt högre utbildningsnivå än statsråden. Å andra sidan tycks det vara statssekreterarna som (möjligen undantaget statsråden själva) har de bästa framtidsutsikterna: av 243 f.d. statssekreterare som ingår i undersökningen har 12 blivit statsråd, 12 landshövdingar, 5 ambassadörer, 48 generaldirektörer, osv. Givet att även statssekreterarna har en tämligen hög medelålder får detta sägas vara en rätt god siffra.

När det gäller statsråden själva noterar man att andelen statsråd med riksdagserfarenhet minskat under tämligen lång tid, men att Göran Perssons regeringar på intet sätt varit exceptionella på det området (däremot visade han en anmärkningsvärd tendens att sparka ministrar som han själv utnämnt). Andelen statsråd med kommunalpolitisk erfarenhet har förblivit tämligen konstant medan andelen utan politisk erfarenhet ökat. Under de socialdemokratiska regeringarna har dessa huvudsakligen varit politiska tjänstemän och opolitiska statstjänstemän.

I regeringen Reinfeldt har de senare varit mer ovanliga. Han har dock utsett 5 stycken ministrar utan erfarenhet som förtroendevalda i vare sig riksdagen eller kommunerna. 2 av dessa blev å andra sidan tämligen kortlivade. Båda var för övrigt journalister, en grupp som ökat tydligt över tid som andel av statsråden. Jag misstänker att förre politiske tjänstemannen statsrådet borg är den person utan riksdagsmannaerfarenhet som hittills har nått högst, i alla fall sedan demokratins införande 1923, men det har jag inte hunnit kolla upp.

Man får kort sagt en klart intressant bild av dem som styr Sverige.

Kommentarer

Anonym sa…
Hej Tobias
Jag undrar jag, om Borg är särskilt unik. Betänk alla statsråd som Persson tillsatte och som inte hade fot i riksdagen. Några av dem hade säkert arbetat i RK i ett tidigare liv, som polsak eller liknande. Men man vet ju aldrig förstås.

Tack för ett sammandrag av boken. Det finns en avhandling inom samma projekt som väntar i min bokhylla, Magnus Erlandsson, Striderna i Rosenbad: Om trettio års försök att förändra Regeringskansliet.

Hur är livet post-utredning annars? Själv väntar jag, från min egen återtagna akademiska plats, med spänning på public service-proppen.
Hej,


En sak som jag ägnar mig åt är, som synes, att försöka sortera mina intryck av regeringskansliet. Jag tackar för övrigt för tipset. Borde kanske plocka fram Erlandsson. Har för mig att jag åtminstone tittat på den någon gång, eller är den ny?

En annan sak är att jag håller på att påbörja ett forskningsprojekt med inriktning på demokrati och ideella organisationer.

Nej, jag tror inte att Borg är särskilt unik. Jag ser inga anledningar att ifrågasätta att utvecklingen helt enkelt bara fortsatt under den nuvarande regeringen. Däremot är väl Borg den första finansministern som inte suttit i riksdagen? Jag har för mig att Per Nuder hade suttit där, även om han väl gjorde sig mer bemärkt i Statsrådsberedningen.
Anonym sa…
Erlandsson försvarade i juni 2007, Premfors var huvudhandledare.

Nej, du har förstås rätt. Jag glömde i hastigheten taburetternas inbördes ordning. :-)

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li