Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturpolitik

Tyvärr har jag inte på sistone haft särskilt mycket tid över för bloggandet. Jag är i slutfasen av arbetet med min doktorsavhandling och då blir det lätt så.

Idag tänkte jag dock ta mig lite tid att kommentera svensk kulturpolitik, nu när kulturministern bestämt sig för att ta sig an mediapolitiken. Som torde ha framgått anser jag att kulturpolitiken - inklusive mediapolitiken - lider av ett legitimitetsproblem. Detta är särskilt tydligt på det mediapolitiska området där det börjar bli allt tydligare att public service via SVT är ett system som byggts upp under förhållanden som inte längre föreligger. Allting tyder emellertid på att svenska folket fortfarande stödjer public service som koncept. Vill man försvara verksamheten är det alltså helt rätt att som kulturministern utreda hur det kan anpassas efter en situation där färre och färre människor faktiskt tittar på SVT och där andra kanaler tar en allt större del av marknaden. Det skall bli intressant att se om man lyckas hitta en ny roll för SVT.

Även konst- och kulturarvspolitiken brottas med en tilltagande oklarhet om sin roll i samhället. Kulturarvinstitutioner som historiska museet försöker finna ny legitimitet genom att ta sig an demokrati- och mångkulturfrågorna. När det gäller det offentliga stödet till konsten är problemen ofta ännu större. Visserligen anser alla inblandade att detta är meningsfullt och skall fortsätta. Någon vidare levande diskussion om varför just dessa verksamheter skall stödjas tycks dock inte förekomma. Ironiskt nog har kulturpolitiken i stor utsträckning byggts upp för att stödja konstnärer (i en vid mening som inkluderar allt från författare till musiker), om än med tillägget att deras produkter skall göras tillgängliga för allmänheten, samtidigt har vi hamnat i en situation där en stor del av dessa lever på a-kassa och där offentliga institutioner som teatrar vant sig vid att deras artister kan försörja sig på detta sätt. Mig veterligen är det ingen som uppskattar den här situationen, men det är ändå så det har varit i flera decennier. Samtidigt håller det rent juridiska ägandet till immateriella företeelser som t.ex. text och musik nu på att omgestaltas, i stort sett utan samband med den kulturpolitiska debatten. Nu vore med andra ord en bra tidpunkt att ta sig an dessa frågor.

En annan sak som skulle göra det intressant om dessa frågor kom upp till debatt just nu vore att vi har en borgerlig regering. Samtidigt som dessa frågor av tradition uppfattas som socialdemokratiska har det nämligen rått relativ enighet kring dem fram tills helt nyligen. Borgerlighetens traditionella kulturpolitik har burits upp av grupper som i vid mening torde vara att betrakta som kulturkonservativa (vilket mycket riktigt är hur den sittande kulturministern beskriver sin egen hållning). Även de typiska kulturkonsumenterna är tämligen borgerliga människor (dvs. högutbildad medelklass). Inom den unga borgerligeheten håller stödet för kulturpolitiken emellertid på att utarmas, något man inte minst märker när man följer debatten i den liberala bloggosfären där kulturpolitik över lag avfärdas med frågan om varför den skall betalas med skattemedel.

Kort sagt tycks vi befinna oss i en övergångsperiod då framtiden inte står helt klar. Vill man lägga grunden till framtidens kulturpolitik (i den mån det kommer att finnas någon sådan) torde det med andra ord vara nu som man skall agera.

-------------------------

Andra kommentarer: Liljeroth om Public Service, Kulturdebatt

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…