måndag, juni 04, 2007

Kulturpolitik

Tyvärr har jag inte på sistone haft särskilt mycket tid över för bloggandet. Jag är i slutfasen av arbetet med min doktorsavhandling och då blir det lätt så.

Idag tänkte jag dock ta mig lite tid att kommentera svensk kulturpolitik, nu när kulturministern bestämt sig för att ta sig an mediapolitiken. Som torde ha framgått anser jag att kulturpolitiken - inklusive mediapolitiken - lider av ett legitimitetsproblem. Detta är särskilt tydligt på det mediapolitiska området där det börjar bli allt tydligare att public service via SVT är ett system som byggts upp under förhållanden som inte längre föreligger. Allting tyder emellertid på att svenska folket fortfarande stödjer public service som koncept. Vill man försvara verksamheten är det alltså helt rätt att som kulturministern utreda hur det kan anpassas efter en situation där färre och färre människor faktiskt tittar på SVT och där andra kanaler tar en allt större del av marknaden. Det skall bli intressant att se om man lyckas hitta en ny roll för SVT.

Även konst- och kulturarvspolitiken brottas med en tilltagande oklarhet om sin roll i samhället. Kulturarvinstitutioner som historiska museet försöker finna ny legitimitet genom att ta sig an demokrati- och mångkulturfrågorna. När det gäller det offentliga stödet till konsten är problemen ofta ännu större. Visserligen anser alla inblandade att detta är meningsfullt och skall fortsätta. Någon vidare levande diskussion om varför just dessa verksamheter skall stödjas tycks dock inte förekomma. Ironiskt nog har kulturpolitiken i stor utsträckning byggts upp för att stödja konstnärer (i en vid mening som inkluderar allt från författare till musiker), om än med tillägget att deras produkter skall göras tillgängliga för allmänheten, samtidigt har vi hamnat i en situation där en stor del av dessa lever på a-kassa och där offentliga institutioner som teatrar vant sig vid att deras artister kan försörja sig på detta sätt. Mig veterligen är det ingen som uppskattar den här situationen, men det är ändå så det har varit i flera decennier. Samtidigt håller det rent juridiska ägandet till immateriella företeelser som t.ex. text och musik nu på att omgestaltas, i stort sett utan samband med den kulturpolitiska debatten. Nu vore med andra ord en bra tidpunkt att ta sig an dessa frågor.

En annan sak som skulle göra det intressant om dessa frågor kom upp till debatt just nu vore att vi har en borgerlig regering. Samtidigt som dessa frågor av tradition uppfattas som socialdemokratiska har det nämligen rått relativ enighet kring dem fram tills helt nyligen. Borgerlighetens traditionella kulturpolitik har burits upp av grupper som i vid mening torde vara att betrakta som kulturkonservativa (vilket mycket riktigt är hur den sittande kulturministern beskriver sin egen hållning). Även de typiska kulturkonsumenterna är tämligen borgerliga människor (dvs. högutbildad medelklass). Inom den unga borgerligeheten håller stödet för kulturpolitiken emellertid på att utarmas, något man inte minst märker när man följer debatten i den liberala bloggosfären där kulturpolitik över lag avfärdas med frågan om varför den skall betalas med skattemedel.

Kort sagt tycks vi befinna oss i en övergångsperiod då framtiden inte står helt klar. Vill man lägga grunden till framtidens kulturpolitik (i den mån det kommer att finnas någon sådan) torde det med andra ord vara nu som man skall agera.

-------------------------

Andra kommentarer: Liljeroth om Public Service, Kulturdebatt

Inga kommentarer: