Jag höll på att säga att jag inte är statstjänsteman längre, men det kan jag ju tyvärr inte säga. Visserligen är jag forskare och arbetar på ett universitet, men i Sverige är universitet myndigheter och universitetsanställda följaktligen statsanställda.
Akademisk frihet är, som den uppmärkssamme läsaren säkert redan noterat (t.ex. här eller här) en av mina favoritfrågor. I många länder kan även statsfinansierade (eller delfininansierade) universitet räknas till det civila samhället. Ofta är de stiftelser eller liknande. I Sverige är de statliga myndigheter understälda regeringen.
Förra borgerliga regeringen använde löntagarfondernas pengar för att skapa oberoende forskningsstiftelser som fortfarande finansierar många av de stora grundforskningsprojekten i Sverige. De omvandlade också två högskolor - Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping - till sådana stiftelser. Projektet beskrevs som ett experiment och meningen var att man skulle omvandla fler högskolor och universitet om det fungerade. Ingen utvärdering har hittills skett, men jag skulle säga att experimentet slagit väl ut.
2007 tillsatte den nya borgerliga regeringen en utredning, de så kallade Autonomiutredningen. Denna gång valde man en annan väg och föreslog "en ny offentligrättslig associationsform som utredaren kallar självständiga lärosäten". Jag skulle med andra ord åtminstone slippa arbeta på en myndighet.
Det finns dock gränser för hur långt man är beredd att gå. Till exempel återinför man inte den sedan några decennier avskaffade rätten för lärosätena att välja sina egna styrelser och rektorer. Styrelserna skulle även i fortsättningen tillsättas av regeringen och rektorn av styrelsen.
Autonomiutredningen rymmer också förslag om att det nu statliga bolaget Akademiska Hus (som äger merparten av lärosätenas fastigheter) skall överlämnas till lärosätena och tjäna som något slags säkerhet för deras ekonomi. I så fall så tycker jag att man borde ta steget fullt ut och låta varje lärosäte äga sina egna fastigheter. Som förslaget nu ser ut tycks det bygga på idén att det är rättvisast om alla lärosäten får bära konsekvenserna om något av dem får dålig ekonomi. Om pluralism är en önskad effekt av akademisk frihet verkar det också märkligt att hindra lärosäten från att gå sin egen väg genom att låta deras fastigheter ägas gemensamt.
Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) är skeptiska, och deras skepsis gör också mig skeptisk, om än av delvis andra skäl. Att avskaffa Högskoleförordningen, som utredningen föreslår, har fördelar eftersom det gör lärosätena mer skälvständiga. Å andra sidan finns det andra konsekvenser att tänka på. Till exempel kan det innebära att undantagen från LAS försvinner, undantag som införts för att personer som undertecknad skall kunna anställas på ett par års tid utan att "LASas in", undantag som existerar för att öka rörligheten i systemet. Själv ställer jag mig bakom utredningsrapporten Karriär för kvalitet vars förslag syftade till att skapa karriärvägar som stärker Sveriges forskningsmiljöer, bl.a. genom att skapa attraktiva, men inte livslånga, arbetsmöjligheter för unga akademiker. Detta är regler som införs just i högskoleförordningen.
Sammanfattningsvis så innehåller flera av regeringens åtgärder och förslag inslag som kan bidra till forskningens frihet. Annat pekar åt andra håll. Inte minst Forskningspropositionen innehåller tydliga inslag av att försöka styra forskningen i riktning mot vad regeringen - inte forskarna - just nu råkar uppfatta som givande för Sveriges framtid.
Skall den sittande regeringen göra någonting för akademins frihet innan valet så är det brottom. I synnerhet om de skall komma ens i närheten av vad den förra borgerliga regeringen åstadkom. Skall svensk forskning bli någonting att räkna med internationellt skulle jag säga att det är nödvändigt.
(Bild: Ett universitet byggt för 1970-talets utbildningssystem, via Wikipedia)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar