Fortsätt till huvudinnehåll

Akademisk frihet i Sverige anno 2009



Jag höll på att säga att jag inte är statstjänsteman längre, men det kan jag ju tyvärr inte säga. Visserligen är jag forskare och arbetar på ett universitet, men i Sverige är universitet myndigheter och universitetsanställda följaktligen statsanställda.

Akademisk frihet är, som den uppmärkssamme läsaren säkert redan noterat (t.ex. här eller här) en av mina favoritfrågor. I många länder kan även statsfinansierade (eller delfininansierade) universitet räknas till det civila samhället. Ofta är de stiftelser eller liknande. I Sverige är de statliga myndigheter understälda regeringen.

Förra borgerliga regeringen använde löntagarfondernas pengar för att skapa oberoende forskningsstiftelser som fortfarande finansierar många av de stora grundforskningsprojekten i Sverige. De omvandlade också två högskolor - Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping - till sådana stiftelser. Projektet beskrevs som ett experiment och meningen var att man skulle omvandla fler högskolor och universitet om det fungerade. Ingen utvärdering har hittills skett, men jag skulle säga att experimentet slagit väl ut.

2007 tillsatte den nya borgerliga regeringen en utredning, de så kallade Autonomiutredningen. Denna gång valde man en annan väg och föreslog "en ny offentligrättslig associationsform som utredaren kallar självständiga lärosäten". Jag skulle med andra ord åtminstone slippa arbeta på en myndighet.

Det finns dock gränser för hur långt man är beredd att gå. Till exempel återinför man inte den sedan några decennier avskaffade rätten för lärosätena att välja sina egna styrelser och rektorer. Styrelserna skulle även i fortsättningen tillsättas av regeringen och rektorn av styrelsen.

Autonomiutredningen rymmer också förslag om att det nu statliga bolaget Akademiska Hus (som äger merparten av lärosätenas fastigheter) skall överlämnas till lärosätena och tjäna som något slags säkerhet för deras ekonomi. I så fall så tycker jag att man borde ta steget fullt ut och låta varje lärosäte äga sina egna fastigheter. Som förslaget nu ser ut tycks det bygga på idén att det är rättvisast om alla lärosäten får bära konsekvenserna om något av dem får dålig ekonomi. Om pluralism är en önskad effekt av akademisk frihet verkar det också märkligt att hindra lärosäten från att gå sin egen väg genom att låta deras fastigheter ägas gemensamt.

Sveriges Universitetslärarförbund (SULF) är skeptiska, och deras skepsis gör också mig skeptisk, om än av delvis andra skäl. Att avskaffa Högskoleförordningen, som utredningen föreslår, har fördelar eftersom det gör lärosätena mer skälvständiga. Å andra sidan finns det andra konsekvenser att tänka på. Till exempel kan det innebära att undantagen från LAS försvinner, undantag som införts för att personer som undertecknad skall kunna anställas på ett par års tid utan att "LASas in", undantag som existerar för att öka rörligheten i systemet. Själv ställer jag mig bakom utredningsrapporten Karriär för kvalitet vars förslag syftade till att skapa karriärvägar som stärker Sveriges forskningsmiljöer, bl.a. genom att skapa attraktiva, men inte livslånga, arbetsmöjligheter för unga akademiker. Detta är regler som införs just i högskoleförordningen.

Sammanfattningsvis så innehåller flera av regeringens åtgärder och förslag inslag som kan bidra till forskningens frihet. Annat pekar åt andra håll. Inte minst Forskningspropositionen innehåller tydliga inslag av att försöka styra forskningen i riktning mot vad regeringen - inte forskarna - just nu råkar uppfatta som givande för Sveriges framtid.

Skall den sittande regeringen göra någonting för akademins frihet innan valet så är det brottom. I synnerhet om de skall komma ens i närheten av vad den förra borgerliga regeringen åstadkom. Skall svensk forskning bli någonting att räkna med internationellt skulle jag säga att det är nödvändigt.

(Bild: Ett universitet byggt för 1970-talets utbildningssystem, via Wikipedia)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...

8 filosofiska texter

För ett par år sedan tillfrågades jag om jag ville vara med i en filosofisk antologi, eller snarare en antologi om filosofi. Förutsättningarna var sådana att jag inte gärna tackade nej: "De enda rekommendationer vi gav var: Skriv som om detta vore din sista text, skriv om något som känns angeläget, göm dig inte bakom teknisk apparatur eller någon annans penna utan gestalta din övertygelse med dina egna ord, gör en filosofisk undersökning snarare än en distanserad betraktelse, skriv innerligt snarare än akademiskt. Våga visa dig." Jag är inte säker på att jag lyckades på alla punkter. Nu ligger texten dock där den ligger och antologin pressenteras nu på onsdag av bokförlaget Anomali . Någonting som jag är säker på är att det är ett sant nöje att finnas med i detta sammanhang : "Dan Munter beskriver, genom brottsstycken av polemik och gestaltning, filosofins meningslöshet, arrogans och introverta karaktär. Han försöker visa hur en del av den filosofi som idag bedrivs inte...

Tragedins födelse

När jag var strax under trettio läste jag väldigt mycket Nietzsche. Jag samlade också på mig flera av banden i de samlade verk som gavs ut på svenska av Symposion i början av 2000-talet. Särskilt Bortom gott och ont  gjorde starkt intryck. Inte därför att jag skulle hålla med Nietzsche, utan därför att hans angrepp på etik och samhällelig harmoni är så pass starkt att det över hundra år senare fortfarande är omskakande, i alla fall om man tar det på allvar. På senare år har jag av akademiska skäl läst om Historiens nytta och skada , och nu senast Tregedins födelse . Den senare har stått i min bokhylla i snart 15 år (om än i ett magasin i Stockholm under min tid i Finland). Jag har för mig att jag börjat läsa den en eller ett par gånger. Det är dock först i år som jag faktiskt läst den. Nu slås jag av hur inflytelserik den faktiskt har varit i västerlandets idéhistoria. Rent generellt sett skulle jag säga att 1900-talets idéhistoria i stor utsträckning har präglats av Nietzsches...