Fortsätt till huvudinnehåll

Kosovo och svenska uppfattningar om rätten till en nationalstat

En del svenska reaktioner på Kosovos självständighetsförklaring oroar, i synnerhet om man betraktar dem på ett principiellt plan. I dagens DN lovordar Niklas Ekdal den amerikanska presidenten Bush d.ä. för dennes passivitet i förhållande till sönderfallande stater. Han jämför den internationella reaktionen på Jugoslaviens sönderfall med Kosovopolitiken under Bush d.y. och drar slutsatsen att "i ljuset av vad som hänt i Kosovo, Afghanistan och Irak har passiviteten legitimerats i efterhand." Jag ska inte gå in på detaljer, men jag har svårt att se det självklara i att den pågående utvecklingen mot självständighet i Kosovo skulle vara uppenbart sämre än den förödande konflikten kring Bosniens självständighet, som måste uppfattas som ett direkt resultat av omvärldens passivitiet.

Den märkligaste kommentaren till Kosovos självständighet står dock filosofie doktor Tomislav Dulic för i SvD: "Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?"

Om nationalism, som många akademiska nationalsimteoretiker menar, är principen att mänskligheten kan delas in i nationer som är konstanta över historien, att varje människa tillhör en nation och att varje nation skall ha en stat, tillsammans med uppfattningen att detta skall vara den grundläggande principen för staters legitimitet, då måste Dulics tes betrakatas som ngt av det mest renlärigt nationalistiska som jag har sett. Albanerna är ett folk. Ergo: de får bara ha en nationalstat. Hur skulle internationell politik se ut om man grundade analysen i den sortens tänkande? Före Andra Världskriget ansågs det allmänt rimligt att tala om tysktalande personer i Österrike som "tyskar". Innebar det att de inte hade rätt till en egen stat? Är svenskar och norrmän verkligen tillräckligt olika för att få ha två stater?

Det som är gemensamt för de här båda artiklarna torde dock vara föreställningen att den internationella kartan inte får ritas om. Svensk politik bör enligt detta synsätt inriktas på att upprätthålla det globala nationalstatliga systemet och hålla en konsekvent linje mot "kurder, osseter, basker och andra". Istället bör Sverige solidarisera sig med nationalstater som Ryssland, Turkiet och Serbien.

Nu menar jag inte att minoritetsproblem generellt skulle kunna lösas med gränsomläggningar. Sådana leder alltid till uppkomsten av nya minoriteter. Man kan t.ex. titta på hur uppdelningen av Irland i en del med katolsk majoritet (Republiken Irland) och en del med protestantisk majoritet (Nordirland) ledde till en ny katolsk minoritet på det protestantiska området. Konflikten löstes alltså inte.

Å andra sidan är det heller inte försvarbart att behandla nationalstater som om de i behandlingen av sin egen befolkning stod över alla etiska hänsynstaganden (vilket också är ett klassiskt inslag i extrem nationalism). Ibland måste omvärlden ingripa. Denna omvärld består inte enbart av FN. Eftersom FN ytterst bara är summan av sina medlemmar, och i synnerhet då de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kan FN inte rimligen uppfattas som en neutral part. Framförallt kan det inte uppfattas som en essentiellt sätt annorlunda part än de nationalstater som det består av.

Kommentarer

Saranda sa…
filosofie doktor Tomislav Dulic för i SvD: "Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?"

Det var nog den dummaste kommentaren jag någonsin hört. Hur ska man förklara till andra varför Montenegro inte vill vara en del av Serbien, då det inte finns NÅGOT som skiljer dessa folkslag åt. Eller varför serberna dödar sitt eget folk, alltså bosnier (islamiserade slaver) eller varför överhuvudtaget inte någon på balkan vill vara en del av Serbien eller Jugoslavien. Hur ska man förklara detta?

Albaner "råkar" ha två stater för att serberna inte upprätthöll de skyldigheter som tillkom när Kosovo var en autonomisk provins, där är förklaringen! Varför Kosovo och Albanien inte nu bildar en stat är på grund av att kosovo inte är helt självständigt utan under EU:s styre.

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li