Fortsätt till huvudinnehåll

Kosovo och svenska uppfattningar om rätten till en nationalstat

En del svenska reaktioner på Kosovos självständighetsförklaring oroar, i synnerhet om man betraktar dem på ett principiellt plan. I dagens DN lovordar Niklas Ekdal den amerikanska presidenten Bush d.ä. för dennes passivitet i förhållande till sönderfallande stater. Han jämför den internationella reaktionen på Jugoslaviens sönderfall med Kosovopolitiken under Bush d.y. och drar slutsatsen att "i ljuset av vad som hänt i Kosovo, Afghanistan och Irak har passiviteten legitimerats i efterhand." Jag ska inte gå in på detaljer, men jag har svårt att se det självklara i att den pågående utvecklingen mot självständighet i Kosovo skulle vara uppenbart sämre än den förödande konflikten kring Bosniens självständighet, som måste uppfattas som ett direkt resultat av omvärldens passivitiet.

Den märkligaste kommentaren till Kosovos självständighet står dock filosofie doktor Tomislav Dulic för i SvD: "Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?"

Om nationalism, som många akademiska nationalsimteoretiker menar, är principen att mänskligheten kan delas in i nationer som är konstanta över historien, att varje människa tillhör en nation och att varje nation skall ha en stat, tillsammans med uppfattningen att detta skall vara den grundläggande principen för staters legitimitet, då måste Dulics tes betrakatas som ngt av det mest renlärigt nationalistiska som jag har sett. Albanerna är ett folk. Ergo: de får bara ha en nationalstat. Hur skulle internationell politik se ut om man grundade analysen i den sortens tänkande? Före Andra Världskriget ansågs det allmänt rimligt att tala om tysktalande personer i Österrike som "tyskar". Innebar det att de inte hade rätt till en egen stat? Är svenskar och norrmän verkligen tillräckligt olika för att få ha två stater?

Det som är gemensamt för de här båda artiklarna torde dock vara föreställningen att den internationella kartan inte får ritas om. Svensk politik bör enligt detta synsätt inriktas på att upprätthålla det globala nationalstatliga systemet och hålla en konsekvent linje mot "kurder, osseter, basker och andra". Istället bör Sverige solidarisera sig med nationalstater som Ryssland, Turkiet och Serbien.

Nu menar jag inte att minoritetsproblem generellt skulle kunna lösas med gränsomläggningar. Sådana leder alltid till uppkomsten av nya minoriteter. Man kan t.ex. titta på hur uppdelningen av Irland i en del med katolsk majoritet (Republiken Irland) och en del med protestantisk majoritet (Nordirland) ledde till en ny katolsk minoritet på det protestantiska området. Konflikten löstes alltså inte.

Å andra sidan är det heller inte försvarbart att behandla nationalstater som om de i behandlingen av sin egen befolkning stod över alla etiska hänsynstaganden (vilket också är ett klassiskt inslag i extrem nationalism). Ibland måste omvärlden ingripa. Denna omvärld består inte enbart av FN. Eftersom FN ytterst bara är summan av sina medlemmar, och i synnerhet då de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kan FN inte rimligen uppfattas som en neutral part. Framförallt kan det inte uppfattas som en essentiellt sätt annorlunda part än de nationalstater som det består av.

Kommentarer

Saranda sa…
filosofie doktor Tomislav Dulic för i SvD: "Hur skall man förklara för kurder, osseter, basker och andra att de inte har rätt till egna nationalstater, när albanerna får ha två?"

Det var nog den dummaste kommentaren jag någonsin hört. Hur ska man förklara till andra varför Montenegro inte vill vara en del av Serbien, då det inte finns NÅGOT som skiljer dessa folkslag åt. Eller varför serberna dödar sitt eget folk, alltså bosnier (islamiserade slaver) eller varför överhuvudtaget inte någon på balkan vill vara en del av Serbien eller Jugoslavien. Hur ska man förklara detta?

Albaner "råkar" ha två stater för att serberna inte upprätthöll de skyldigheter som tillkom när Kosovo var en autonomisk provins, där är förklaringen! Varför Kosovo och Albanien inte nu bildar en stat är på grund av att kosovo inte är helt självständigt utan under EU:s styre.

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…