måndag, mars 17, 2008

Tolerans i ett mångkulturellt samhälle

Har nu läst om Will Kymlickas Multucultural Citizenship. Kymlicka är en socialliberal filosof som specialiserat sig på att diskutera mångkulturalism ur ett rättighetsperspektiv, något som han gör ur ett jämförelsevis konsekvent (social)liberalt perspektiv.

Jag fastnar särskilt för hans rättighetsbaserade resonemang om vad som bör tolereras i ett mångkulturellt samhälle. I detta sammanhang skiljer han inte enbart mellan individuella och kollektiva rättigheter utan också mellan sådana kollektiva minoritetsrättigheter som inskränker på de ingående individernas rättigheter och sådana som inte gör det. De förstnämnda bör upprätthållas om ett liberaldemokratiskt mångkulturellt samhälle skall kunna fungera. De senare bör inte tolereras. Följaktligen bör man inte ha några problem med att invandrare lever stora delar av sina liv i separata delsamhällen. Däremot har de ingen rätt att hindra avhopp från detta delsamhälle eller inskränka friheten för dem som ingår i det. Staten bör inte tvinga en individ till någonting på grund av att denna är en del av en minoritet. Det senare torde vara ett grundkrav för att uppfattas som en liberaldemokratisk stat. Stater som tillämpar sharia är t.ex. inte liberala demokratier, oavsett om sharian bara gäller delar av befolkningen som av någon definieras som muslimer.

Intressant nog påpekar han att många av de debatter som rör integrationen av invandrare och minoriteter i de majoritetssamhällen där de lever i allmänhet handlar om problem som uppstår när de försöker integrera sig ytterligare i dessa. Att t.ex. muslimska kvinnor vill bära slöja och sikhiska män turban till olika typer av uniformer är en situation som uppstår först när de vill ingå i majoritetssamhällets arbetsmarknad och institutioner. I förmoderna mångetniska imperier uppstods sådana situationer sällan eftersom de olika etniska och religiösa grupperna höll sig åtskilda från varandra. Integrationen har alltså allt att vinna på tolerans i sådana här frågor.

Det är intressant att han skiljer på olika typer av minoriteter beroende på hur de har kommit under statens kontroll. Därmed uppstår två kategorier: (1) invandrare, dvs. personer som av olika skäl har valt att bosätta sig i staten och därmed frivilligt accepterat dess lagar och regler, samt (2) nationella minoriteter, grupper som tidigare utgjort separata grupper (ibland egna nationer) och som frivilligt eller genom tvång. De senare har enligt Kymlicka rätt till självstyrelse.

Synen på inflyttades rättigheter har som jag ser det en viss grad av rimlighet. När människor väljer att flytta till ett nytt land kan man för ovanlighetens skull verkligen tala om ett samhällskontrakt (vilket inte innebär att nya medborgare inte skulle ha rätt att arbeta för att förändra sitt nya land – poängen är att de har exakt samma rätt till detta som alla andra medborgare). När nationer frivilligt väljer att gå samman kan detta också anses som ett bindande avtal.

Däremot har jag svårt att se erövring i historisk tid som någonting så abnormt att det skulle ge särskilda rättigheter för all framtid. I stort sett var enda kvadratmeter europeisk jord har erövrats av en främmande makt vid något tillfälle. I ganska många fall bildar den erövringen grund för nuvarande gränser och ättlingar till de tidigare invånarna finns fortfarande kvar. Man kan emellertid inte bygga samhällsstrukturer på de skillnaderna. Etniska grupper blandar sig och enskilda personers tillhörighet blir mer en fråga om (ömsesidig) identifikation än om härstamning. Därmed inte sagt att etnicitet är någonting man väljer på ett rationellt sätt, snarare att det är någonting som man själv och andra tillskriver en efter vissa mönster.

Å andra sidan håller jag med om att det vore mer konstruktivt att behandla mångkulturalitet med utgångspunkt i juridiska och moraliska rättigheter istället för i något slags kränkthetsdiskurs. Jag förordar dock inte specifika kollektiva etniska rättigheter som lösning på dagens situation. Däremot menar jag att människorna i ett modernt samhälle bör ha rätt att i viss utsträckning avskärma sig från den dominerande kulturen. Väljer man att underkasta sig rigida religiösa regler och auktoriteter så är det vars och ens rättighet. Staten bör alltså inte gå in och rota i om sådana gruppers interna regler är diskriminerande eller auktoritära. Däremot skall de givetvis vara underkastade lagstiftningen om brott som misshandel, mord o.d. dvs. rättigheter till skydd som individen inte har juridisk rätt att avskriva sig. Detta förutsätter naturligtvis också att individen har rätt att lämna gruppen, men inte självklart att det måste vara enkelt ur ett personligt perspektiv. En stat som utlämnar sina medborgare åt misshandel enbart därför att de har en viss härstamning är inte mycket till liberal demokrati.

Jag anser också att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn i sina egna övertygelser. Här blir det emellertid komplicerat eftersom jag dessutom anser att alla barn bör ha rätt till en skola som ger dem nödvändiga kunskaper för att senare i livet kunna göra upplysta val (en rätt som jag för övrigt inte anser tillfredställd av svensk offentlig skola). Detta gäller dock i första hand kunskaper. Det är en svår distinktion, inte minst eftersom den bygger på distiktionen mellan kunskaper och värderingar. Kreationism som vetenskaplig teori är bara en undermålig teori. Förhållandet mellan människa och gud är däremot någonting som i öppna sekulära samhällen alltid har ansetts vara en personlig fråga. Föräldrarnas och statens ambitioner att uppfostra barnen står här ofta emot varandra. Det handlar om att staten måste hitta sin roll som bevakare av individens juridiska rättigheter i ett tolerant och öppet samhälle.

Jag misstänker starkt att de här frågorna, inte minst skolfrågan, kommer att höra till de avgörande för det västerländska samhället under de närmaste decennierna.

---------------------------------------------------

Apropå den brittiska diskussionen om sharia för muslimer i Storbritannien kan det vara värt att inte bara relatera denna till Storbritanniens tradition som ett av den liberala demokratins födelseländer utan också till dess förflutna som multietniskt imperium. Under imperiets dagar fanns det miljoner brittiska undersåtar som underställdes sharia, detta ingick nämligen i den brittiska modellen för styret i bl.a. Brittiska Indien. Det var kanske inte tillräckligt länge sedan för att sluta vara relevant.

1 kommentar:

Per J Andersson sa...

Håller med om alla människors rätt att leva i ett segregerat delsamhälle. Jag tyckte något kändes fel redan för 20 år sedan när var med på en kommunalt sponsrad kurs där iranska flyktingar skulle lära sig steka köttbullar. Oskyldigt, jo, men känslan var att alla svenskar så fort som möjligt ville förvandla dessa udda fåglar.
Indien är för övrigt ett intressant exempel på lika rättigheter/skyldigheter för alla i allt väsentligt, men ändå separata regler för muslimer, hinduer, kristna etc när det gäller vissa viktiga kulturbärande seder, t ex kan indiska muslimer få bidrag för atgt göra haji till Mecka.