Advokaten Thorulf Arwidson skriver i dagens SvD en intressant understreckare om rättegången mot Jesus. Jag är inte tillräckligt insatt i vare sig romersk eller gammaltestamentlig rätt för att bedöma den juridiska rimligheten i hans analys. Däremot fascineras jag av de teologiska och religionshistoriska implikationerna av hans slutsats:
”För den som själv deltar i påskens högtidlighet till minne av Jesus lidande och sista dygn på jorden kan det vara intressant att tänka på vad han egentligen straffades för. För juristen är det fullt klart att han inte straffades för att han förkunnat sin nya lära runt om i landet. Han straffades endast för att han med tre ord inför översteprästen bekräftade dennes utsaga att han var Guds son.”
Idag är det allmänt vedertaget bland religionshistoriker att treenighetsläran inte existerade på Jesu tid. Evangeliernas författare trodde enligt denna uppfattning alltså inte på den moderna uppfattningen om Kristi gudomlighet utan uppfattade honom snarare som en messias i begreppets dåtida judiska bemärkelse. Bland annat företrädare för Svenska kyrkan tar gärna ett steg till och lägger tonvikten på Jesus från Nasaret som religiös lärare med ett budskap, snarare än på Kristus som Guds Son som genom korsfästelsen offrade sig för våra synder.
Exakt vad Kristus menade med att han var Guds Son förblir emellertid oklart. Han är inte den enda person i Bibeln som beskrivs på det sättet. I Första Moseboken talas det om b'nei elohim, Guds söner, i en beskrivning som senare har kommit att tolkas som en berättelse om hur änglar faller sedan de avlat barn med mänskliga kvinnor. I senare judisk mytologi kallas de Grigori. I senare kristen tolkning är detta berättelsen om demonernas ursprung.
Vad Kristus menade när han beskrev sig som Guds Son är sist och slutligen en trosfråga. Däremot är det intressant faktum om det är så att han inte gick i döden för någon annan punkt i sin lära än den centrala punkten om sitt eget unika förhållande till Gud. Den Kristna trons definierande kärna är Kristi kropp och Kristi död. Människosonens relation till Fadern.
Som det heter i den Nicenska trosbekännelsen som huvuddelen av den kristna kyrkan enade sig om år 381 e.Kr. alltså runt 350 år efter Kristi död:
"en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände"
”För den som själv deltar i påskens högtidlighet till minne av Jesus lidande och sista dygn på jorden kan det vara intressant att tänka på vad han egentligen straffades för. För juristen är det fullt klart att han inte straffades för att han förkunnat sin nya lära runt om i landet. Han straffades endast för att han med tre ord inför översteprästen bekräftade dennes utsaga att han var Guds son.”
Idag är det allmänt vedertaget bland religionshistoriker att treenighetsläran inte existerade på Jesu tid. Evangeliernas författare trodde enligt denna uppfattning alltså inte på den moderna uppfattningen om Kristi gudomlighet utan uppfattade honom snarare som en messias i begreppets dåtida judiska bemärkelse. Bland annat företrädare för Svenska kyrkan tar gärna ett steg till och lägger tonvikten på Jesus från Nasaret som religiös lärare med ett budskap, snarare än på Kristus som Guds Son som genom korsfästelsen offrade sig för våra synder.
Exakt vad Kristus menade med att han var Guds Son förblir emellertid oklart. Han är inte den enda person i Bibeln som beskrivs på det sättet. I Första Moseboken talas det om b'nei elohim, Guds söner, i en beskrivning som senare har kommit att tolkas som en berättelse om hur änglar faller sedan de avlat barn med mänskliga kvinnor. I senare judisk mytologi kallas de Grigori. I senare kristen tolkning är detta berättelsen om demonernas ursprung.
Vad Kristus menade när han beskrev sig som Guds Son är sist och slutligen en trosfråga. Däremot är det intressant faktum om det är så att han inte gick i döden för någon annan punkt i sin lära än den centrala punkten om sitt eget unika förhållande till Gud. Den Kristna trons definierande kärna är Kristi kropp och Kristi död. Människosonens relation till Fadern.
Som det heter i den Nicenska trosbekännelsen som huvuddelen av den kristna kyrkan enade sig om år 381 e.Kr. alltså runt 350 år efter Kristi död:
"en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat; som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa; som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven; som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände"
Kommentarer
Jag vill dock betona att jag inte skrev att detta skulle vara Svenska kyrkans lära. Jag vet uppriktigt sagt inte hur den ser ut. Däremot har jag flera gånger hört företrädare för Svenska kyrkan - t.ex. präster under predikan - uttryckligen betona Kristi budskap framför hans död, och beskriva detta som skilda företeelser. Jag tvivlar på att detta skulle ha hänt för tretio år sedan.
Dock tror jag inte "Jesu enkla lära" är så populär bland prästerskapet längre. Det var den däremot under det förra seklets första halva.
En teologisk inriktning som skulle modernisera kristendomen. Vilket dom gjorde genom att plocka bort allt övernaturligt och allt som innehöll evangelium. Kvar blev alla krav... Bergspredikan i synnerhet lärdes ut som norm i skolorna...
En hel generation blev moralister.
Unga kvinnliga präster kan ha förkärlek för att prata livsstil, det har jag märkt. Då blir det föredömet... må-braföredraget handlar om.
Visst.
Men det är nog trots allt inte den bredaste fåran. Vanligast är det nog att få höra att Gud blev människa för att rädda oss ur den stora ensamheten. Jesus besegrade synd och död och öppnade porten till evigheten...
Båda hållningarna känns igen. Den förstnämnda irriterar mig. Den sistnämnda verkar betydligt närmare hur jag ser på saken, även uttryckssättet spontant känns lite platt, men det är kanske något av en smakfråga.