Jag påminns om varför jag finner bloggen Vänstra Stranden så läsvärd. I tät följd bjuds man följande två citat ur två inlägg, både om synnerligen relevanta teman:
Om partiernas kris: "Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.[...] Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar [...] blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete. [...] Detta är partiernas kris - att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten."
Mycket sant. Jag tror ett detta är ett av de avgörande problem som den representativa demokratin står inför, inte minst eftersom jag också ser problem också inom andra eliter i samhället. Ett annat problem är i och för sig uppfattningen att allt engagemang är lika positivt, en åsikt som tyvärr blir tydlig i citatet ovan.
Om akademiskt citaträknande: "Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet."
Detta om en del av kärnan i ett av problemen i en annan av samhällets eliter. Universitetsvärlden håller på att bli alltmer inåtvänd, allt mer orienterad mot en allt mer intensiv tävlan i de egna interna statushierarkierna. Jag vet inte hur vägen ur detta skulle se ut, men jag är tämligen säker på att den inte handlar om en ensidig fokusering på en enda, dessutom inåtvänd, metod för att mäta status och erkännande.
Om partiernas kris: "Enligt min uppfattning är den allra största svagheten att de inte förmår utgöra rekryteringsbasen för de framtida eliter som skall genomföra det styrande arbetet i vårt samhälle.[...] Partiernas bristande attraktivitet som plattformar för de mest begåvade och initiativrika medborgarna samt mediernas ständiga klappjakt på politiker är de två viktigaste orsakerna till att vi kan väntas få en betydligt lägre kvalitet på framtidens ministrar, sakkunniga och riksdagsledamöter. Politiskt engagerade ungdomar idag går med i SNF eller Amnesty, stöttar Greenpeace, ägnar sig åt pälsdjursfrågan eller demonstrerar inom AFA:s ramar [...] blir civilingenjörer, journalister, nationalekonomer, statsvetare eller lärdomshistoriker och söker sig fram i en yrkeskarriär som skall ge det inflytande som dåtidens ungdom fick via partier och politiskt gräsrotsarbete. [...] Detta är partiernas kris - att de snart inte har mycket till rekryteringsbas att erbjuda makten."
Mycket sant. Jag tror ett detta är ett av de avgörande problem som den representativa demokratin står inför, inte minst eftersom jag också ser problem också inom andra eliter i samhället. Ett annat problem är i och för sig uppfattningen att allt engagemang är lika positivt, en åsikt som tyvärr blir tydlig i citatet ovan.
Om akademiskt citaträknande: "Att tro att mängden citeringar är ekvivalent med kvaliteten på forskningen är enfaldigt. Citeringar är ett tecken på forskarens förmåga och vilja att sprida sina rön. En önskan som i sig själv är berömvärd. Men den mest citerade forskningen är också den forskning som bäst överensstämmer med rådande ideal och normer. Mest mainstream alltså! Förhållandet utesluter inte att forskningen också håller hög kvalitet, men citeringensfrekvensen är inget belägg för kvaliteten. Citering är således vare sig ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för forskning av hög kvalitet."
Detta om en del av kärnan i ett av problemen i en annan av samhällets eliter. Universitetsvärlden håller på att bli alltmer inåtvänd, allt mer orienterad mot en allt mer intensiv tävlan i de egna interna statushierarkierna. Jag vet inte hur vägen ur detta skulle se ut, men jag är tämligen säker på att den inte handlar om en ensidig fokusering på en enda, dessutom inåtvänd, metod för att mäta status och erkännande.
Kommentarer