Fortsätt till huvudinnehåll

Rojas, Linderborg och Den Svenska Historien

Om Mauricio Rojas har rätt i sin beskrivning av svenska skolböcker i historia så innebär det att det finns slående likheter mellan dessa och socialdemokratins sätt att beskriva svensk historia i sina interna arbeten. Denna historieskrivning beskrevs för några år sedan av Uppsalahistorikern Åsa Linderborg, en person som knappast kan anklagas för att vara vare sig ”borgerlig”, ”nyliberal” eller ”i marknadskrafternas såld”.

I sin avhandling pekar hon på att två till synes helt motsatta förhållningssätt till det förmoderna Sverige kan skönjas i partiets historieskrivning: ett som betonar kontinuiteten mellan detta och den socialdemokratiska välfärdsstaten och ett annat som betonar diskontinuiteten. I det sistnämnda framstår det förmoderna Sverige som ett förtryckarsamhälle där först en aristokratisk och senare en kapitalistisk överklass förtryckte ett fattigt och missnöjt folk. Den senare historien handlar däremot enligt detta synsätt om det samförståndspolitikens folkhem som kunnat upprättas efter arbetarrörelsens slutliga seger, alternativt ur ett samförstånd som kunnat upprättas sedan den gamla eran gått under som en följd av kraftiga sammandrabbningar, med storstrejken och skotten i Ådalen som centrala händelser.

I den förstnämnda berättelsen ses däremot folkhemmet som en naturlig fortsättning på Sveriges historia och gestalter som ”riksgrundaren” och ”landsfadern” Gustav Vasa och ”frihetskämpen” Engelbrekt kan lyftas fram som meningsfulla förebilder för dagens svenskar, samtidigt som sådana saker som tingstraditioner och byalag kan bidra till att förankra den demokratiska traditionen i den nationella. Andra har lyft fram Per Albin Hansson som den som introducerade kontinuitetsperspektivet i socialdemokratisk historieskrivning. I detta perspektiv betonas sambandet mellan folket och staten likaväl som dessas kontinuitet bakåt i historien. Konsensustänkandet förmedlas i familjemetaforer där landsfadern har en given roll och där släktskap och gemenskap blir lätta att associera till och där staten kan sägas utgöra ett ”folkhem”, ett hem för folket.

Båda perspektiven har den egenskapen att de bidrar till att legitimera dagens politiska system som en historisk nödvändighet: antingen som en befrielse från historien eller som en fortsättning på den. Vad som utelämnas är alltså historieskrivning som pekar på att Sverige hade kunnat se helt annorlunda ut än vad det gör. Rent politiskt sett är det ytterst allvarligt att denna uppfattning vunnit så starkt fotfäste som den faktiskt har gjort.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…