Om Mauricio Rojas har rätt i sin beskrivning av svenska skolböcker i historia så innebär det att det finns slående likheter mellan dessa och socialdemokratins sätt att beskriva svensk historia i sina interna arbeten. Denna historieskrivning beskrevs för några år sedan av Uppsalahistorikern Åsa Linderborg, en person som knappast kan anklagas för att vara vare sig ”borgerlig”, ”nyliberal” eller ”i marknadskrafternas såld”.
I sin avhandling pekar hon på att två till synes helt motsatta förhållningssätt till det förmoderna Sverige kan skönjas i partiets historieskrivning: ett som betonar kontinuiteten mellan detta och den socialdemokratiska välfärdsstaten och ett annat som betonar diskontinuiteten. I det sistnämnda framstår det förmoderna Sverige som ett förtryckarsamhälle där först en aristokratisk och senare en kapitalistisk överklass förtryckte ett fattigt och missnöjt folk. Den senare historien handlar däremot enligt detta synsätt om det samförståndspolitikens folkhem som kunnat upprättas efter arbetarrörelsens slutliga seger, alternativt ur ett samförstånd som kunnat upprättas sedan den gamla eran gått under som en följd av kraftiga sammandrabbningar, med storstrejken och skotten i Ådalen som centrala händelser.
I den förstnämnda berättelsen ses däremot folkhemmet som en naturlig fortsättning på Sveriges historia och gestalter som ”riksgrundaren” och ”landsfadern” Gustav Vasa och ”frihetskämpen” Engelbrekt kan lyftas fram som meningsfulla förebilder för dagens svenskar, samtidigt som sådana saker som tingstraditioner och byalag kan bidra till att förankra den demokratiska traditionen i den nationella. Andra har lyft fram Per Albin Hansson som den som introducerade kontinuitetsperspektivet i socialdemokratisk historieskrivning. I detta perspektiv betonas sambandet mellan folket och staten likaväl som dessas kontinuitet bakåt i historien. Konsensustänkandet förmedlas i familjemetaforer där landsfadern har en given roll och där släktskap och gemenskap blir lätta att associera till och där staten kan sägas utgöra ett ”folkhem”, ett hem för folket.
Båda perspektiven har den egenskapen att de bidrar till att legitimera dagens politiska system som en historisk nödvändighet: antingen som en befrielse från historien eller som en fortsättning på den. Vad som utelämnas är alltså historieskrivning som pekar på att Sverige hade kunnat se helt annorlunda ut än vad det gör. Rent politiskt sett är det ytterst allvarligt att denna uppfattning vunnit så starkt fotfäste som den faktiskt har gjort.
I sin avhandling pekar hon på att två till synes helt motsatta förhållningssätt till det förmoderna Sverige kan skönjas i partiets historieskrivning: ett som betonar kontinuiteten mellan detta och den socialdemokratiska välfärdsstaten och ett annat som betonar diskontinuiteten. I det sistnämnda framstår det förmoderna Sverige som ett förtryckarsamhälle där först en aristokratisk och senare en kapitalistisk överklass förtryckte ett fattigt och missnöjt folk. Den senare historien handlar däremot enligt detta synsätt om det samförståndspolitikens folkhem som kunnat upprättas efter arbetarrörelsens slutliga seger, alternativt ur ett samförstånd som kunnat upprättas sedan den gamla eran gått under som en följd av kraftiga sammandrabbningar, med storstrejken och skotten i Ådalen som centrala händelser.
I den förstnämnda berättelsen ses däremot folkhemmet som en naturlig fortsättning på Sveriges historia och gestalter som ”riksgrundaren” och ”landsfadern” Gustav Vasa och ”frihetskämpen” Engelbrekt kan lyftas fram som meningsfulla förebilder för dagens svenskar, samtidigt som sådana saker som tingstraditioner och byalag kan bidra till att förankra den demokratiska traditionen i den nationella. Andra har lyft fram Per Albin Hansson som den som introducerade kontinuitetsperspektivet i socialdemokratisk historieskrivning. I detta perspektiv betonas sambandet mellan folket och staten likaväl som dessas kontinuitet bakåt i historien. Konsensustänkandet förmedlas i familjemetaforer där landsfadern har en given roll och där släktskap och gemenskap blir lätta att associera till och där staten kan sägas utgöra ett ”folkhem”, ett hem för folket.
Båda perspektiven har den egenskapen att de bidrar till att legitimera dagens politiska system som en historisk nödvändighet: antingen som en befrielse från historien eller som en fortsättning på den. Vad som utelämnas är alltså historieskrivning som pekar på att Sverige hade kunnat se helt annorlunda ut än vad det gör. Rent politiskt sett är det ytterst allvarligt att denna uppfattning vunnit så starkt fotfäste som den faktiskt har gjort.
Kommentarer