Ibland blir jag väldigt förvånad över vilka saker folk är beredda att berätta om sig själva offentligt på nätet. Vissa bloggar och dagböcker på stora communities är verkligen fulla med fakta av en minst sagt personlig karaktär. Jag talar då naturligtvis inte om politiska, kulturella eller närmast essäistiska bloggar (som den här tenderar att vara i sina bästa stunder) utan mera om den form som verkligen utgörs av nätdagböcker, i vissa fall illustrerade sådana. Man bör trots allt hålla isär genre och medium. Följaktligen är företeelsen inte alls ny, bara därför att den nu sprids elektroniskt. Däremot har det mediet verkligen påverkat genren och dess position i samhället.
För ett par hundra år sedan var Rousseaus bekännelser radikala (om än kanske inte fullt så radikala som han själv tänkte sig):
Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.
Idag har Rousseau mängder av efterföljare. Bekännelsen har förvandlats till en av samhällets högsta dygder: från politiker som tycks mena att deras synder är dem förlåtna bara för att de berättat om dem offentligt, till tjugoåringar som tycks förutsätta att hela världen är intresserad av vad de ägnade sig åt på lördagskvällen. Bekännelsen har blivit ett egensyfte.
Ändå finns det en viktig skillnad. Nätet fylls inte i första hand av gamla män som halvnostalgiskt berättar om sina ungdomssynder. Istället handlar tidsavståndet om några timmar. Denna typ av skrivande påminner snarare om brevskrivandet under förrförra århundradet. Ofta fyller det också samma funktion: att berätta om sitt liv för vänner och bekanta, i vissa fall skrytsamt, i andra fall ärligt, i de flesta fall antagligen båda delarna blandade om vartannat. Mycket riktigt drevs också artonhundratalets människor av en drift att få sina brev publicerade, men under det århundrade då föreställningen om privatlivet var som allra starkast sköts denna publicering gärna på framtiden, ofta så mycket som flera decennier efter författarens död. Motivet till detta kan nog i många fall ha varit mer eller mindre äkta blygsamhet men lär ofta också ha innefattat en viss hänsyn mot alla de personer som omnämndes. Idag publiceras allt genast och i en form där den i allmänhet bara läses av bekanta men där rykten gärna sprids med ljushastigheten.
Om världen på Shakespeares tid var en scen så tycks den nu ha förvandlats till ett slags simultan kvasirealistisk brevroman.
För ett par hundra år sedan var Rousseaus bekännelser radikala (om än kanske inte fullt så radikala som han själv tänkte sig):
Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.
Idag har Rousseau mängder av efterföljare. Bekännelsen har förvandlats till en av samhällets högsta dygder: från politiker som tycks mena att deras synder är dem förlåtna bara för att de berättat om dem offentligt, till tjugoåringar som tycks förutsätta att hela världen är intresserad av vad de ägnade sig åt på lördagskvällen. Bekännelsen har blivit ett egensyfte.
Ändå finns det en viktig skillnad. Nätet fylls inte i första hand av gamla män som halvnostalgiskt berättar om sina ungdomssynder. Istället handlar tidsavståndet om några timmar. Denna typ av skrivande påminner snarare om brevskrivandet under förrförra århundradet. Ofta fyller det också samma funktion: att berätta om sitt liv för vänner och bekanta, i vissa fall skrytsamt, i andra fall ärligt, i de flesta fall antagligen båda delarna blandade om vartannat. Mycket riktigt drevs också artonhundratalets människor av en drift att få sina brev publicerade, men under det århundrade då föreställningen om privatlivet var som allra starkast sköts denna publicering gärna på framtiden, ofta så mycket som flera decennier efter författarens död. Motivet till detta kan nog i många fall ha varit mer eller mindre äkta blygsamhet men lär ofta också ha innefattat en viss hänsyn mot alla de personer som omnämndes. Idag publiceras allt genast och i en form där den i allmänhet bara läses av bekanta men där rykten gärna sprids med ljushastigheten.
Om världen på Shakespeares tid var en scen så tycks den nu ha förvandlats till ett slags simultan kvasirealistisk brevroman.
Kommentarer