Fortsätt till huvudinnehåll

I Rousseaus efterföljd

Ibland blir jag väldigt förvånad över vilka saker folk är beredda att berätta om sig själva offentligt på nätet. Vissa bloggar och dagböcker på stora communities är verkligen fulla med fakta av en minst sagt personlig karaktär. Jag talar då naturligtvis inte om politiska, kulturella eller närmast essäistiska bloggar (som den här tenderar att vara i sina bästa stunder) utan mera om den form som verkligen utgörs av nätdagböcker, i vissa fall illustrerade sådana. Man bör trots allt hålla isär genre och medium. Följaktligen är företeelsen inte alls ny, bara därför att den nu sprids elektroniskt. Däremot har det mediet verkligen påverkat genren och dess position i samhället.

För ett par hundra år sedan var Rousseaus bekännelser radikala (om än kanske inte fullt så radikala som han själv tänkte sig):

Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet och som fullbordat aldrig skall finna någon efterföljare. Jag vill för mina likar framställa en människa helt och fullt sådan hon är i enlighet med sin natur, och denna människa är jag.

Idag har Rousseau mängder av efterföljare. Bekännelsen har förvandlats till en av samhällets högsta dygder: från politiker som tycks mena att deras synder är dem förlåtna bara för att de berättat om dem offentligt, till tjugoåringar som tycks förutsätta att hela världen är intresserad av vad de ägnade sig åt på lördagskvällen. Bekännelsen har blivit ett egensyfte.

Ändå finns det en viktig skillnad. Nätet fylls inte i första hand av gamla män som halvnostalgiskt berättar om sina ungdomssynder. Istället handlar tidsavståndet om några timmar. Denna typ av skrivande påminner snarare om brevskrivandet under förrförra århundradet. Ofta fyller det också samma funktion: att berätta om sitt liv för vänner och bekanta, i vissa fall skrytsamt, i andra fall ärligt, i de flesta fall antagligen båda delarna blandade om vartannat. Mycket riktigt drevs också artonhundratalets människor av en drift att få sina brev publicerade, men under det århundrade då föreställningen om privatlivet var som allra starkast sköts denna publicering gärna på framtiden, ofta så mycket som flera decennier efter författarens död. Motivet till detta kan nog i många fall ha varit mer eller mindre äkta blygsamhet men lär ofta också ha innefattat en viss hänsyn mot alla de personer som omnämndes. Idag publiceras allt genast och i en form där den i allmänhet bara läses av bekanta men där rykten gärna sprids med ljushastigheten.

Om världen på Shakespeares tid var en scen så tycks den nu ha förvandlats till ett slags simultan kvasirealistisk brevroman.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…