Fortsätt till huvudinnehåll

Åsiktstorg

Jag har uppfattat att miljöpartiet på sin riksstämma infört en mötesform som de kallar åsiktstorg. Eftersom jag intresserar mig för hur mötesformer påverkar maktstrukturer och dessutom har viss erfarenhet av just åsiktstorg från SFS så jag tänkte passa på att kommentera detta (en kommentar som nödvändighet blir väldigt allmän eftersom det finns en mängd olika varianter av detta förfarande).

Vad det handlar om är alltså att man ersätter föreberedande utskottsbehandling av förslag (och i det här fallet tydligen även plenardiskussioner) med en lösare form där förslagen sätts upp på anslagstavlor e.d. och deltagarna går omkring bland dessa och kommenterar och diskuterar dem. Dessa synpunkter noteras, antecknas och sammanfattas sedan av ansvariga personer som står utplacerade vid anslagstavlorna och därmed ersätter utskottsordföranden och sekreterare. Metoden har tagits fram bland annat med tanke på de personer som kan ha svårt att våga yttra sig i plenum eller andra traditionella mötesformer (som ofta kritiserats för att vara bl.a. patriarkala och gynna erfarna deltagare på andras bekostnad) och funkar så vitt jag förstår något så när bra för att lösa detta problem. Det tycks alltså som att åsiktstorg innebär att fler röster kan göra sig hörda och att ledningen således får möjlighet att lyssna till fler åsikter.

Å andra sidan innebär åsiktstorg också att ett enormt tolkningsföreträde läggs på dem som sammanfattar diskussionen, personer som man får förmoda tillsatts uppifrån, eller åtminstone på någons förslag. Eftersom deltagarna förflyttar sig mellan åsiktstorgets delar har de inga möjligheter att uttala sig om riktigheten i de sammanfattningar som de ansvariga gör. Om det stämmer, som SvD hävdar, att miljöpartisterna inte ens har plenardiskussioner (vilket t.ex. SFS fortfarande hade på sina riksmöten, åtminstone på den tiden då jag var där) innebär detta ett bokstavligen oemotsägligt tolkningsföreträde. Det innebär också att ingen utom de som leder mötet kan delta i hela diskussionen på ett sätt som motsvarar det som alla deltagare har åtminstone möjlighet att göra genom att inta talarstolen i plenum. För att få överblick skulle man behöva ha tillgång till en hel fraktion som tillsammans bevakade de olika stationerna. Att minska plenardiskussionernas betydelse innebär alltid att man minskar de enskilda deltagarnas möjlighet att göra sig hörda av alla (men antagligen inte det antal personer som den genomsnittlige deltagaren gör sig hörd av).

Slutsatsen blir att åsiktstorg verkligen plattar ut relationen mellan de flesta av deltagarna och ökar ledningens möjlighet att lyssna på fler av dem, men den stärker också ledningens position. Vad som framställs som ett direktdemokratiskt experiment är alltså snarare en fråga om välvillig maktkoncentration.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…