Jag har uppfattat att miljöpartiet på sin riksstämma infört en mötesform som de kallar åsiktstorg. Eftersom jag intresserar mig för hur mötesformer påverkar maktstrukturer och dessutom har viss erfarenhet av just åsiktstorg från SFS så jag tänkte passa på att kommentera detta (en kommentar som nödvändighet blir väldigt allmän eftersom det finns en mängd olika varianter av detta förfarande).
Vad det handlar om är alltså att man ersätter föreberedande utskottsbehandling av förslag (och i det här fallet tydligen även plenardiskussioner) med en lösare form där förslagen sätts upp på anslagstavlor e.d. och deltagarna går omkring bland dessa och kommenterar och diskuterar dem. Dessa synpunkter noteras, antecknas och sammanfattas sedan av ansvariga personer som står utplacerade vid anslagstavlorna och därmed ersätter utskottsordföranden och sekreterare. Metoden har tagits fram bland annat med tanke på de personer som kan ha svårt att våga yttra sig i plenum eller andra traditionella mötesformer (som ofta kritiserats för att vara bl.a. patriarkala och gynna erfarna deltagare på andras bekostnad) och funkar så vitt jag förstår något så när bra för att lösa detta problem. Det tycks alltså som att åsiktstorg innebär att fler röster kan göra sig hörda och att ledningen således får möjlighet att lyssna till fler åsikter.
Å andra sidan innebär åsiktstorg också att ett enormt tolkningsföreträde läggs på dem som sammanfattar diskussionen, personer som man får förmoda tillsatts uppifrån, eller åtminstone på någons förslag. Eftersom deltagarna förflyttar sig mellan åsiktstorgets delar har de inga möjligheter att uttala sig om riktigheten i de sammanfattningar som de ansvariga gör. Om det stämmer, som SvD hävdar, att miljöpartisterna inte ens har plenardiskussioner (vilket t.ex. SFS fortfarande hade på sina riksmöten, åtminstone på den tiden då jag var där) innebär detta ett bokstavligen oemotsägligt tolkningsföreträde. Det innebär också att ingen utom de som leder mötet kan delta i hela diskussionen på ett sätt som motsvarar det som alla deltagare har åtminstone möjlighet att göra genom att inta talarstolen i plenum. För att få överblick skulle man behöva ha tillgång till en hel fraktion som tillsammans bevakade de olika stationerna. Att minska plenardiskussionernas betydelse innebär alltid att man minskar de enskilda deltagarnas möjlighet att göra sig hörda av alla (men antagligen inte det antal personer som den genomsnittlige deltagaren gör sig hörd av).
Slutsatsen blir att åsiktstorg verkligen plattar ut relationen mellan de flesta av deltagarna och ökar ledningens möjlighet att lyssna på fler av dem, men den stärker också ledningens position. Vad som framställs som ett direktdemokratiskt experiment är alltså snarare en fråga om välvillig maktkoncentration.
Vad det handlar om är alltså att man ersätter föreberedande utskottsbehandling av förslag (och i det här fallet tydligen även plenardiskussioner) med en lösare form där förslagen sätts upp på anslagstavlor e.d. och deltagarna går omkring bland dessa och kommenterar och diskuterar dem. Dessa synpunkter noteras, antecknas och sammanfattas sedan av ansvariga personer som står utplacerade vid anslagstavlorna och därmed ersätter utskottsordföranden och sekreterare. Metoden har tagits fram bland annat med tanke på de personer som kan ha svårt att våga yttra sig i plenum eller andra traditionella mötesformer (som ofta kritiserats för att vara bl.a. patriarkala och gynna erfarna deltagare på andras bekostnad) och funkar så vitt jag förstår något så när bra för att lösa detta problem. Det tycks alltså som att åsiktstorg innebär att fler röster kan göra sig hörda och att ledningen således får möjlighet att lyssna till fler åsikter.
Å andra sidan innebär åsiktstorg också att ett enormt tolkningsföreträde läggs på dem som sammanfattar diskussionen, personer som man får förmoda tillsatts uppifrån, eller åtminstone på någons förslag. Eftersom deltagarna förflyttar sig mellan åsiktstorgets delar har de inga möjligheter att uttala sig om riktigheten i de sammanfattningar som de ansvariga gör. Om det stämmer, som SvD hävdar, att miljöpartisterna inte ens har plenardiskussioner (vilket t.ex. SFS fortfarande hade på sina riksmöten, åtminstone på den tiden då jag var där) innebär detta ett bokstavligen oemotsägligt tolkningsföreträde. Det innebär också att ingen utom de som leder mötet kan delta i hela diskussionen på ett sätt som motsvarar det som alla deltagare har åtminstone möjlighet att göra genom att inta talarstolen i plenum. För att få överblick skulle man behöva ha tillgång till en hel fraktion som tillsammans bevakade de olika stationerna. Att minska plenardiskussionernas betydelse innebär alltid att man minskar de enskilda deltagarnas möjlighet att göra sig hörda av alla (men antagligen inte det antal personer som den genomsnittlige deltagaren gör sig hörd av).
Slutsatsen blir att åsiktstorg verkligen plattar ut relationen mellan de flesta av deltagarna och ökar ledningens möjlighet att lyssna på fler av dem, men den stärker också ledningens position. Vad som framställs som ett direktdemokratiskt experiment är alltså snarare en fråga om välvillig maktkoncentration.
Kommentarer